Over and done

Tentan – en stationstentamen där en visselpipa signalerade när det var dags att byta station – tog exakt 40 minuter. Resultat: väl godkänd.

Nu väntar en lugn kväll (faktum är att jag inte sovit mycket i natt så något annat är inte att tänka på), sen är det dags att försöka ta igen två veckobeting före måndag och sen ska jag börja plugga inför den stora tentan i mitten av januari.

Amen

Tystnaden den senaste tiden förklaras anatomiplugg. På torsdag har vi le grande anatomiförhör och då ska allt sitta och helst även komma ut i rätt ordning. Alltså lever jag nu klosterliv – där munkarna läser bibeln och tillber Gud Fader grottar vi ner oss i anatomiatlaser och tillber Netter och Feneis som låter oss veta hur vi ser ut inuti. Morfsalarna är överfulla av T2:or och dessutom T3:or, folk sitter överallt, på golv, i trappor och i prång med kroppsdelar utspridda. Det är en rätt morbid känsla, för att uttrycka det milt. För egen del pendlar jag mellan hopp och förtvivlan, i kväll känns hjärnan mer än lovligt förstoppad.

Helgen

...inställda föreläsningar, flyga, kvällsjobb, besöka nya kontoret, brandlarm, transport ut i ingenstans, mörkervandring, seminarium, hårda sängar, kalla duschar, workshops, bastu, Mälarbad, quizvinnare, intensivplugg på Bromma flygplats, hem ljuva hem...

TV dinner

Dagens impulsköp - fyrtiotvåtums plasma-tv och bluerayspelare. Ja, efter över två år gav jag upp min tv-lösa tillvaro. Inte för tv-tittandets skull, verkligen inte, men jag vill kunna lämna böcker och dator och kunna se en film någon gång. Och käka framför tvn, äta glass och dricka rödvin liggande raklång i soffan, när hände det senast...?

Onsdag

Grå dag med kraftig blåst och säsongens första snöflingor. Vet inte om jag ska glädjas åt att vintern är här eller sörja det statistiska faktum att årstidens enda snödag (komplett med strömavbrott och stoppade tåg) redan är förbi.

Suck och ve

Måndag. Grått, regn. Hann inte äta på jobbet (jag glömde bort tiden, suck) utan det blev en macka innan jag fick hasta till stationen. Det tåg jag skulle ta var försenat (så klart) och det innan missade jag med en snabellängd. Kom försent till PBL men inte sist. Sedan en meningslös infostund där någon gnällde över att en föreläsning blev inställd i veckan. Därefter en föreläsning om smärta och inlärning. Den var nog intressant men upplägget fick mig att önska att jag hade en ”teleportera mig härifrån”-knapp.

Sedan hem, pizza, och nu uppladdning inför morgondagen: ny PBL-grupp och sedan etikseminarium.

Allhelgona

Idag vemod. Kyrkogårdsbesök och gravljuständning, på kvällen Brahms Requiem i St Pauli kyrka. Och nu sitter jag och lyssnar på Gina Jacobi på Spotify och Camouflage på Myspace. Tända ljus, pepparkakor med ädelost och Allesverloren.

Och framför mig på skrivbordet – Neuroscience. Någonstans i allt detta försöker jag få in hur lillhjärnan hanterar motorik och precision.

Dagens I-landsproblem

För ett tag sen dök Sällskapet upp i en Spotifylista jag ”prenumererar” på och redan från början störde jag mig på deras Thåströmkomplex. Kort sagt kan man säga att deras sångare låter mycket mer Thåström än Thåström själv.
När jag väl sökte fram bandet på nätet för att se vad det var för några pretentiösa typer som låg bakom så blev det uppenbara uppenbart.

Doh.

Så nu har jag så klart världens problem att omvärdera dem.

Möten

I veckan fick vi återigen träffa Riktiga Patienter, den här gången på Orups Sjukhus och utan vita rockar. Vi mötte ett par människor med skador från trafikolyckor och stroke, och fick tafatt genomföra olika moment för att testa rörlighet, känsel och reflexer. Det var inte enkelt, man är rädd för att ta i för hårt när man klämmer, böjer och bänder, och reflexerna satt avgjort inte där de skulle tyckte vi. I och med att allt är så nytt så krymper också fokus, istället för att se helheten snöar man helt in på detaljerna och jag skäms lite inombords att jag ägnade mer tid och att försöka gissa var stroken satt (givet symtomen) än hur patienten mådde egentligen. Samtidigt lämpade sig kanske inte sådana frågor ändå när vi satt sju kandidater med den ensamma patienten.

En bra och givande dag var det hursomhelst, och jag är glad över det stöd vi fått från alla håll – både vårdpersonalen och patienterna var öppna och jättehjälpsamma. Om fem veckor ska vi dit igen och då ska vi också få skriva våra första journalanteckningar.

Vaska guld

Av alla prylar som finns i mitt hem finns det få saker jag vill kalla riktigt värdefulla. Det rör sig i huvudsak om analoga foton och negativ, men så har jag även ett kassettband som jag under lång tid trodde att jag förlorat men som dök upp igen för en tid sedan, och vars innehåll jag nu ska rädda till omvärlden.

Innehållet är en tio minuter lång konversation om ingenting alls, men det är den enda röstinspelningen jag känner till av min farmor och farfar. Det går tillbaka till början av 80-talet då jag under en släktmiddag fick idén att knö in en kassettbandspelare under matbordet och trycka på ’record’. Fråga inte varifrån idén kom, men på slutet hör man mig fnissa ett ”Hemlige Arne”-fniss så kanske var det just från ”Hemlige Arne” som inspirationen kom. Något senare bestämde jag mig för att spara bandet till eftervärlden, så följaktligen står det med stora bokstäver på omslaget: ”Blandad Zynth(*) + RARITET FÅR INTE SPELAS ÖVER PÅ NÅGRA VILLKOR”. Vilket var rätt så smart.

Ljudkvaliteten är sådär om man ska vara positiv. Ljusa röster låter ok, medan männens röster orsakar resonans i bordsskivan eller nåt för det låter extremt grötigt. Vi ungar hade tydligen jättekul, för det är extremt mycket tjo och tjim i bakgrunden.

Härnäst ska bandet in till ett proffslabb, kanske går det att få ut mer ur gröten.

*”Zynth” = dansbandsversionen av In dreams** och Sun of Jamaica med Goombay Dance Band. Men på andra sidan är det någon liveinspelning med Jarre.

** Notera reverbet. Hujedamej.

Små stunder av lycka

En bra början på veckan. Godkänd på sekretesstentan med kanonbra resultat och dessutom fick jag efter lite lugnande rådgivning till en orolig höra de vackra orden ”du sa… och det trodde läkarna också”.
Tänka sig, jag har lärt mig någonting.

Norrut

Man ska inte glädjas åt andras olycka, men nog kände jag en stor lättnad när fredagens tretimmarspass rörande "bålens anatomi" flyttades fram en vecka pga sjukdom. Hade sen länge bestämt att sticka till bokmässan i Göteborg just på fredag och det kändes inte helt ok... Nu kan jag slappna av.

I övrigt ägnar jag mig åt att lägga pussel. Jobba, plugga, sova, samt mat och transport. Den här veckan har varit otroligt bra dock - skolan halva måndagen och halva tisdagen. De första tre dagarna fyller jag ut med jobb, i morgon och lördag/söndag blir det heldagar i modellsalen för att få rätt på de anatomiska strukturerna.

n. opticus

Åldern tar sin tribut, i kombination med datorarbetet och bokläsandet. Har en längre tid funderat på att få kollat synen, men insåg nu att det faktiskt är dags. Svårighet att fokusera, grus i ögonen och huvudvärk är tre säkra tecken.

Idag köpte jag mitt livs första par läsglasögon, på Clas Ohlson. Very mucho cheapo och kvaliteten är väl som man kan förvänta sig till priset, men de funkar. Om lite mer än en vecka blir det riktig synkoll och sen kommer väl allt elände med att bestämma sig för bågar och sånt.

Em-huvudbry-ologi

En källa till frustration när det gäller veckans PBL-fall är bristen på vettiga översättningar. Läroboken är på engelska, och jag ägnade en god stund igår åt att försöka förstå vad exempelvis ’yolc sac’ är för något (gulesäck är den korrekta översättningen). Utöver detta – enkla – exempel finns det massor av andra strukturer som kanske har något namn eller beteckning i svenska språket. Engelska böcker må vara gedigna och uppdaterade, men för patientkontakten är de värdelösa.

Så veckans varma tack går till alla äldrekursare som lägger ut föreläsningsanteckningar och PBL-noter på nätet. Hur klarade man sig egentligen innan internet fanns?

På menyn: grodlår

Terminens tema är ”franskt”. Olles fik har nystartat med franskt tema (vilket framför allt märks på reklamlapparna som finns överallt i H-huset (samma byggnad som fiket finns i, man kan i praktiken inte missa Olles även om man försöker)) och i miksalen (där vi ska ägna många timmar böjda över våra mikroskop) låter de i övrigt bekväma stolarnas ryggstöd precis som grodor när man lutar sig tillbaka. "Kväääk" typ. Till studenternas förnöjelse och mikhandledarens fasa.

Dumskallarnas sammansvärjning

Jag börjar seriöst tröttna på alla arga unga män som skapar blogg-, twitter-, och kommentarfältshysteri så fort de känner att deras integritet är i fara. Denna veckas arbetsflykt orsakades av att SJ inför personliga biljetter (med namn på), vilket givetvis fick folk att gå bananas och skapa braskande rubriker i tidningen om ett "Fruktansvärt övervakningssamhälle".

Det som får mig att bli trött är att inget av detta gav rubriker* innan fildelningslagen började debatteras, och FRA-lagen. Ingen har någonsin kritiserat den svenska offentligheten för att vara integritetskränkande trots att inkomst, bostad, civilstånd, brottsregister, skolbetyg och en massa annat är offentlig handling och ganska frekvent (och med i vissa fall allvarliga konsekvenser) används för brott mot enskilda. Ingen har någonsin kritiserat kortföretag, bibliotek, telefonbolag och alla andra bolag/föreningar som har ens namn i sitt kundregister för att bedriva övervakning. Detta trots att polisen (som jag fattar det) regelmässigt kan begära ut såväl kortuttagshistorik som mobilposition vid sökning efter en individ. Först när ICA gick ut med att de skulle börja med riktad reklam blev det liv i luckan hos foliehattarna, trots att ICA mycket väl har kunnat köra statistik på alla inköp långt tidigare och i tysthet. Vid köp över internet hanteras själva kortköpet av ett fåtal bolag som används av flera internetshoppar. Vad finns egentligen i deras databaser? Inte bara böckerna från Bokus utan även skivorna från CDON, naturmediciner, biobiljetter, resor, sexprylar och en hel del annat.

Så i ljuset av detta – vad är egentligen grejen med att bli fullständigt hysterisk över att ha sitt namn på en SJ-biljett?


* Eller mjo – på 90-talet var Microsoft Network och Echelon det som alla nördar snackade om och - i ljuset av "X Files" - fruktade. Vet inte hur många som hade mailsignaturer där man förbjöd Microsoft Network att hantera mailet, eller ”bomb, terrorist, nuclear” för att tvinga Echelon att ägna lite CPU-kraft åt ingenting.

Hello CNS!

Så är man då andraklickare och det känns bra. Vi är inte längre ”minst”, och inte längre mest förvirrade. Efter en lugn start igår (en halvtimmes upprop och en timme anatomiska riktningar, positioner och begrepp) bröt helvetet ut idag. Först två timmar genomgång av CNS (kändes till innehållets omfång som ungefär hela cellbiologin), följt av PBL som handlade om ryggmärgsbråck där vi ägnade drygt en timme att diskutera kotor och spinalvätska innan vi ”förresten” fick reda på att bråck uppstår i fjärde graviditetsveckan… Så veckotemat är visst embryologi och inget annat.

Efter lunch var det Professionell Utveckling och fyra timmar etik. Endast de ytterst obekväma stolarna i mattehusets föreläsningssal hindrade oss från att glida in i en kollektiv sömn. Etik är jätteviktigt men utan vettiga handouts och utan högtalaranläggning (och sent på eftermiddagen) blir det till slut svårt att engagera sig i det som sägs och visas. Kanske inte så professionellt att sitta och halvslumra iofs, men vi har ju några år kvar...

I morgon ska vi lära oss hantera mikroskop, det ska bli sehr schkoj.

Keep It Simple, Stupid

För alla som fortfarande kallar skärmen för "datan" och lådan för "hårddisk".

T2 minus sju

I fredags avslutades Malmöfestivalen och med det togs också någon sorts farväl till sommaren. Förvisso kommer dagarna vara varma och soliga även framöver, men det känns redan hur de blir kortare, hur skymningen kommer tidigare varje kväll, och att solljuset är lite mattare och lite mer höstlikt.

Och det kanske tydligaste tecknet – om en vecka börjar skolan igen. Ännu en termin i Fernström, PBLer och labbar. Samt också en del Riktiga Patienter, som vi ska få öva på.

Festivalen lämnar jag med saknad och en djup utandning. Man blir trött efter en vecka med både dagjobb och kvällsjobb, men det har uppvägts av att det är himla kul och känslan av att faktiskt vara till nytta. Även om det inte tillhör de mer sexiga aspekterna av ”yrket” (i brist på bättre uttryck), så lindrar varje skoskavsplåster en öm häl, och ett utdelat paket öronproppar kan vara skillnaden mot livslång tinnitus. De i särklass roligaste och mest udda (för att inte säga skrämmande) fallen hittade vi i tältet i Folkets Park där jag inte minst fick tillfälle att repetera lite kunskaper om knäets anatomi för en som var lite nervös över nyss upptäckta symtom. Kul att också att möta så mycket folk, både de som besöker, och de som jobbar med det. Det är en liten värld, och precis som sjukvårdarna åker även ordningsvakter och scenfolk runt till olika festivaler och man känner igen folk både från Hultsfred och annorstädes.

Sammanfattningsvis har det dock varit en väldigt lugn festival. Det enda som fick min puls att öka var när beredskapsläget inne i city helt oväntat höjdes till näst högsta (högsta innebär katastrofsituation) varvid även vi i Folkets Park gjorde oss redo för att stänga tältet och ge oss av för att stötta. Innan vi kom så långt så flaggades det hela av, det var bara en övning.

Malmöfestivalen

Igår inleddes Malmöfestivalen och därmed inleddes också sju dagars (nåja, max fem för min del) traskande i tomtekläder. Åtta timmar vankade vi runt, jag spenderade allra mesta tiden nere i Raul Wallenbergs park där hip-hopparna och 90% av festivalens poliser och ordningsvakter håller till. Möjligen just därför, kvällen var iallafall väldigt lugn. Så lugn att vi under hela passet endast hade två skador som krävde mer än att ta upp plåster ur fickan. En av dessa inträffade dessutom i det enda tält som av outgrundlig anledning valt att inte ligga på festivalområdet utan borta vid biblioteket där det alltid legat, vilket medförde en massa transporttid. I övrigt var det som vanligt, standardfrågor om närmaste bajamaja eller önskemål om morfin mot "ont i blodet" och liknande symtom.

Kvällens största aha-upplevelse var väl att jag äntligen lärt mig lite hip-hop-fingerkrumelurer. Två av de mer anständiga är tydligen east coast och west coast, så hädanefter bör iallafall K se till att på bild posa på rätt sätt:

"...alla heter Glenn i Göteborg..."

Ikväll ska jag lära mig varför hip-hoppare alltid ska skaka hand som om de vore gipsade - med underarm och överarm i 90 graders vinkel mot varandra.

Yo.

Dagens I-landsproblem

Dödens skithusrulle. Notera pyttebitarna på golvet.

På jobbet har vi en tid svurit över städningen, eller snarare bristen på den. Dammtussar lite överallt och på dassen har pappret varit slut till allas förtvivlan.

I veckan fick vi svar på tal. Dasset försågs med nytt papper, men för att jävlas ordentligt var den nya rullen precis lite för stor för behållaren. Följdaktligen: drar man i pappret får man ungefär det man har i handen eftersom det går av direkt. Alltså måste man in med handen för att pilla runt rullen och då har man handleden precis vid den sågtandade klingan som normalt används för att riva av pappret och risken för en oplanerad pulsåderavskärning är överhängande.

På kvartalsmötet om ett par veckor är det jag som kräver att vi får hit ett par ryska kärringar som sitter vid dörren och delar ut papper. Tar vi dessutom bort låsen och låter tanten hålla reda på vilket dass som är ledigt slipper vi förhoppningsvis maratonsittningarna också, blotta tanken på att en 80-årig Spetnaz-Olga ska sparka in dörren lär bota alla typer av förstoppning på en ögonblick.

Ännu mer åldersnoja

Att ens nämna att man köpt en ny mobil för att därefter namedroppa namn och alla egenskaper som ba e sååå coola, är inte det väldigt mycket fjortish?

I övrigt har jag verkligen lyckas fastna i företagets svarta hål, projektet som slukar folks själar och som förvandlar sprudlande glada och oskuldsfulla juniorkonsulter till bittra, gråhåriga och sarkastiska seniorditon.
I detta svarta hål testar jag alltså websidor och förutom att ingenting fungerar så finns det tre eller fyra specar som ska användas som mall för testerna (varav en spec är inofficiell och fås först i form av en kommentar när jag nogsamt plitat in felen i vårt felhanteringssystem, en annan är "så här brukar vi göra", en är från förra året och den fjärde är den som jag borde utgå från), samt tre olika rapportformat (alla i felinställda Excelrutor) som ska användas plus då nämnda felhanteringssystem.
Så för tillfället försöker jag ta mig ur projektets obarmhärtiga kraftfält och det gör jag genom att fixa till alla andra surdegar som legat och jäst sen jag började plugga. Den biten går framåt, mängden autogenererade felmail har nu nått den nivån där jag är osäker på om mailen alls funkar eller inte.

Åldersnoja?

Man märker att man är på väg att bli gubbe när man ratar tekniska prylar med motiveringen "Vad sjutton ska jag med det där till?"

Men vet att man inte riktigt är där när man efter att ha köpt prylen undrar "Hur har jag klarat mig utan det här innan?"

Skaffat en ny mobil häromnyligen och medan tanken var att ha en enkel och ren telefon för att snacka i så beställde jag till slut en SE W715 med inbyggd GPS, WiFi, RDS-radio och åtta gigabyte utrymme för all musik jag råkar ha liggande. Just radion har jag saknat mycket innan, även om premiären idag råkade medföra Jerry Williams som sommarpratare.

Man vet att det är måndag...

...när man vaknar, noterar att det mullrar ute, och sedan när man tänder lysröret över diskbänken blir det omedelbara tanken "shit vad det blixtrar"...

Ude po lanned

Idag var det skördefest i Svenstorp borta vid Tomelilla. Jag och far hade sen innan bestämt att vi skulle dit – massa veterantraktorer och andra antika och framförallt välljudande fordon (som jag älskar tändkulemotorernas dunk), och i år lånade vi med oss lille V också. Allt för att indoktrinera honom i landsbygdens förträfflighet.
Och lille V gillar i tur och ordning hästar och traktorer. Häromdagen fick han åka traktor hos en vän till familjen. På de två varven runt gårdsplanen skulle han testa alla knappar och vred, och när han kom till tutan så tutade det. Till den milda grad att grannen kom förbi i ett huj och undrade om det brann.

Så vi gav oss av och insåg att det här med skördedagar var visst mer populärt än vi trodde. Någon kilometer från målet blev det tvärstopp när vi hamnade längst bak i en väldigt lång kö. Det tog en timme att ta sig fram.
Väl framme var det trevligt, varmt och dammigt. Lille V skulle provsitta alla maskiner, och i övrigt bestiga och utforska allt annat. Och när han väl provsatt så skulle det inte bara provsittas utan det skulle liksom göras på rätt sätt. Han skulle sitta ensam i hytten, och dörren skulle vara stängd. Sen satt han där och brummade och ryckte i ratt och växelspak till vi tröttnade och släpade ner honom igen. Djuren var också jättespännande, framförallt då ”istapållarna” och även ”opp-opp” (kaninerna). Han fick rida ponny och även om hjälmen var för stor gick det inte att missa leendet där under. Vad han ville med kaninerna är mer oklart. Han har inte riktigt lärt sig det där med att klappa än, men när han fick hålla i ett koppel ville han inte släppa det igen utan ville ha kaninen med sig.

Efter ett par timmar tyckte vi det var nog, men då blev V skitsur eftersom han bara hade fått provsitta fem traktorer och det fanns ju hundra till. Mycket gråt och tandagnisslan innan vi fick in honom i bilen igen och mutat honom med napp och choklad.

Och nu sitter jag och försöker återhämta mig, som vanligt kommer surt efter så det känns helt logiskt att jag börjar nysa och snörvla. Meh.

Spela för livet

Ikväll var det dags för den hett efterlängtade Sofia Karlsson-konserten på Pildammsteatern. Perfekt uteväder och – naturligt eftersom det var gratis – fullkomligt knökat med folk. Folk trängdes framför, vid sidan om och så gott det gick även bakom scen.
Musikaliskt var det glimrande, det barn som får växa upp till hennes vaggvisor kan skatta sig lyckligt. Funderar på att försöka knipa någon av de sista biljetterna till Jul i folkton som går veckan före jul. 450 spänn är mycket, men å andra sidan lär det bli en fantastisk konsert.

Och precis som på konserten på St Gertrud för två år sen (var det väl?) så hade jag Tom Prahl i närheten. Då satt han i stolen intill, nu satt han på raden ovanför två meter bort. Märkliga omständigheter.

I morgon bitti ska jag ge mig på taket igen. Nu har jag tre liter färg och den bredaste roller jag kunde hitta, nu ska det banne mig bli jämnvitt.

Viskningar och vrål

När jag vaknade i morse var jag mentalt förberedd på en vecka lugnare än lugn. Den illusionen sprack rätt omgående när VD dyker in och glatt meddelar att det ska flygas in minst tio pers de kommande veckorna för att tillsammans lösa lite brådskande problem.

Klockan tre var jag också en del av lösningen, så från och med i morgon ska jag sitta och testa websidor. Det roliga i sammanhanget är att sist jag testade vår webb, så blev jag utröstad av öråd... jag menar utvecklarna eftersom jag testade för hårt och lyckades få webben att frambringa fel som fick härdsmältan i Tjernobyl att liknas vid en "mindre olycka".

Löpningen idag gick dåligt, eller mer exakt - det gick om jag gick. Det var på tok för varmt att springa, så det blev lite smålugn intervalljoggning istället.

Avslutningsvis gav jag mig på att försöka måla taket i köket. På frågan - hur svårt kan det bli, blir svaret - "why, oh why". Blir minst en omgång till, som det ser ut nu...

Det som inte dödar II

I veckan har jag haft en ny polsk kollega på besök. Han är rätt ung men högst kompetent och mycket trevlig. Meningen med hans besök var att jag skulle lära honom allt jag kan vilket givet mina pedagogiska färdigheter var lättare sagt än gjort. Det blev en massa whiteboardpresentationer och försök att förklara varför vi gör si ("av gammal vana") och så ("det lät bra i teorin"), och en ganska halvsömnig vecka fram till igår då vi hittade en virussmittad maskin just i Polen (en av anledningarna till att jag tycker det ska bli alldeles lysande att vi får lite riktiga IT-personer på kontoret där) som vi fick ge all uppmärksamhet och inte heller ville släppa förrän problemet var helt löst. Arton mantimmar la vi ner, men datorinnehavaren blev otroligt nöjd. Kort senare körde jag min egen maskin i putten, en uppdatering som fick maskinen att starta om utan att någonsin kunna köra färdigt installationen. Blev lite halvjäktigt när en annan kollega behövde brådskande assistans med en ny demomiljö…

Framåt eftermiddagen idag åkte kollegan hem och jag kunde hålla helg. Sprang min andra ”lite mer än fem kilometer”-runda och denna gång sprang jag verkligen från början till slut och kom i mål på 33 min 34 sek. Jag är omåttligt stolt, det är andra gången i livet jag lyckas löpa hela distansen, och man ska ju motionera runt trettio minuter om dagen säger de som vet. Tur med vädret hade jag också, DMIs väderradar visade att ett rejält regnområde höll på att komma in över Malmö men först på hemvägen öppnade sig himlen och då satt jag tryggt i bilen.

I morgon måla, och sedan cykelpubrunda genom stan. Jag säger uh-uh redan nu.

Det som inte dödar...

...härdar. Ikväll avverkade jag Bulltoftas (ca) femkilometersslinga på 37 minuter. Bortsett från 500 meters raskt stapplande efter fyra kilometer sprang jag hela tiden.

Nu svettas jag som en gris trots att jag duschat, men skönt är det. Kommer att sova gott i natt.

Skäggen

Den första tanken när jag kom till Backafestivalen var – oh nej, jag har hamnat i en Lukas Moodyssonfilm om sjuttiotalet. Det var väldigt mycket killar med skägg, pyjamas och keps i mao- eller che-stuk. Och tjejer som gick runt i sina egna världar i batikklänningar, dansandes genom att vicka på axlarna och lyckligt bita sig själva i underläppen. Och så den obligatoriska ”Nej till atomkraft”-t-shirten. Nåväl, det hade kommit dit rätt mycket normalt folk också, och det kryllade av barn och hundar.

Musikaliskt sett blev det en bra kväll. Hade tänkt inleda med the Waverleys men fastnade i en fantastisk rostbiffsmacka på Olof Viktors och kom försent bara för att upptäcka att man gjort rockad i schemat så att Waverleys spelade sist istället. Därpå följde Alla fagra som spelade folk-proggmusik eller vad man ska kalla det – i princip var det folkmusikinspirerat med texter som beskriver livet runt möllan när man inte har några pengar, typ. Om jag fattade det rätt.

Emil Jensen gjorde som vanligt en lysande men alldeles för kort spelning, och sen gled vi över till skymningen i det största tältet där finska Suo spelade otroligt vacker karelsk musik. Det gick inte att hänga med i texterna men sångerskan försökte mellan låtarna berätta vad de handlade om, mixande finska, svenska och engelska. Lyckades efteråt få tag på en av deras skivor, det var rena huggsexan om det tiotalet skivor de hade med sig som tydligen var de allra sista som fanns.

Från Suo gick vi vidare till Spoken word-tältet och det var första gången jag var med om något sådant. Spoken word är lite som ståupp men ofta helt utan humor och ofta – gissar jag – någon sorts bokstavsdiagnos inblandad. Mycket ångest blev det.

Kvällens mest udda inslag blev Skáidi som kombinerar samisk jojk med kontrabas. Det var förbluffande bra och svängigt.

Avslutade så med the Waverleys skotsk/irländska musik i ett knöfullt cafétält. Tidigare på kvällen hade U kändisspottat en kollega till henne, hon tyckte det var kul att se en riktig skotte på festivalen. Skotten ifråga visade sig vara sångare i bandet, och en högst skicklig sådan. Bra röj och kul med låtar man aldrig hört förr istället för det vanliga allsång-på-pubben-stuket.

Så vi var nöjda efteråt, och speciellt nöjda var vi med det faktum att ljudet genomgående var perfekt. Lagom högt utan att man behövde sabba upplevelsen med öronproppar.

Emil Jensen

Suo

Henrik Bergkvist

Skáidi

Kill you

Död åt folk som går på ståupp och måste upprepa det som sägs för att liksom förtydliga hur roligt det var.

Typ: ett skämt som slutar med "...löskokta ägg", följs bakom ryggen av "Öhöhö höhöhö, löskokta ägg, höhöhöhöhöhö, fan va bra".

EFTER VARJE JÄVLA SKÄMT.

På besök

Mäklaren var en kul typ. Han tvärnitade innanför dörren och stod stilla och hänförd medan han ”insöp ljuset”, varefter han med stigande entusiasm gick husesyn. Fick en hel del bra tips, nu ska jag ”bara” måla köket (vilken dag som helst, typ), sen känns det som att det närmar sig ett försök till försäljning.

Vila är för veklingar

Igår tömdes luftmadrassen, väskorna packades och färden styrdes mot Kungsbacka. Hann lagom checka in på hotellet, duscha och stryka skjortan innan det var dags att ge sig iväg mot Tjolöholm och handla blommor på vägen. Dopet var fint, hoppas jag – stod med en videokamera under själva akten och det ska bli intressant att se den filmen, med tanke på hur darrig jag var. Och försök gärna "be" med någon sorts värdighet när man står upp som Anki och Pytte... Mini-E skötte sig utmärkt, inget skrikande även om det var lite på håret när nappen tappades.
På dopet följde dopfika med dopkaffe och doptårta och därefter öppning av alla doppresenter. Mini-E fick av mig samlingen ”Fem myror är fler än fyra elefanter” vilket jag hoppas kommer att berika hans liv (och hans föräldrars ;-). Sedan åter till hotellet och i säng. Kan konstatera att hotell Halland har väldigt smala sängar. Jag var lite nära golvet vid ett tillfälle.

I morse uppstigning vid sju och långfrukost med lilla K tills vi blev utslängda ur matsalen klockan tio. Sedan ny packning, utcheckning och vidare färd till kusinerna i Göteborg (första gången jag var i deras nya hus) för trevligt umgänge och grillning innan det var dags att dra hemåt. Kusinbarnen hade massa kompisar hemma, det var visst ”träffa Skåningen” som gällde. Otroligt fascinerande.

I Malmö vid halv åttatiden, kört en tvätt och nu är det dags att däcka i en egen säng.

I morgon blir det ånyo att knalla upp tidigt, ska komma en kille som ska värdera min lägenhet. Få se vad det kan ge…

Hultsfred

Så var Hultsfredsfestivalen avklarad och i skrivande stund återstår bara en natts sömn innan jag drar västerut mot Kungsbacka och dop. Fyra pass, två nattpass 22-06 med påföljande kvällspass 14-22 har jag hunnit med, och även om jag är rejält trött ikväll har tiden gått snabbt.

Första och andra passet var det mycket tälttjänst (dvs smutsiga, trasiga och illaluktande fötter), men sedan var det bara utrycknings-, scenbevaknings- och transporttjänst. Och en del patrulltjänst, jag slutar aldrig förvånas över hur überjävligt det ser ut på området. I campingarnas utkanter stinker det piss, värre än i svinstallet förr i tiden, och det är på det stora hela som en stor soptipp. Folk vi möter är dock på det stora hela väldigt trevliga, om än antingen ”packade och glada” eller någonstans mellan zombie och fiskmås (vilket är enormt frustrerande vid de tillfällen vi har akuta transporter och måste fram). Fyllorna har inte varit tokmånga, men några har tagit mer än alkohol och det har blivit en del transporter till läkartältet. Transporter har det också blivit från konserterna, värst (och roligast…) var Dead by Aprils konsert varifrån det vällde ut skadade och vi skickade fyra personer till läkare. Kred till killen som lyckades kombinera headbanging och näsblod på vår uppsamlingsplats, det var i princip blod överallt efteråt och fortfarande efter att vi spolat av området såg det ut som ett slakteri. En del besökare har spenderat ett par timmar av sitt liv mer eller mindre utslagna på en bår i vårt eget tält, och man blir riktigt glad när man får tack och en kram från hemvinglande och lite nyktrare festivalbesökare.

Igår på dagen hade jag och kollegan dygnsvila och det var skönt. Efter att ha rekat och ratat Hultsfreds utbud av mat (samt den enorma kön till bankomaten, endast slagen av den långt längre kön till Systemet) blev det en avstickare till Vimmerby istället. Maten på området var ett lågvattenmärke och dagens lunch tillförde välbehövlig näring. Ikväll blev det hamburgare på området, får väl se om magen accepterar det utan att göra uppror. Är lite stolt över att inte ätit varken kladdkaka eller prinsesstårta utan hållit mig till grovt bröd och varma koppen under passen.

At last...

Hemma efter en lång helg. Någon sorts sammanfattning:
Fredag: tenta, tåg, hotell, jobba, regn.
Lördag: jobba, utlöst larm, död jobbmobil, Duplicity, regn.
Söndag: regn, Titanicutställning, regn, Vasamuseet, regn, Moderna museet, regn, standup, regn.
Måndag: uppehåll!, jobba, panikskicka 35 kg disklåda, en och en halv timmes bilkö inne i stan, missade två flyg, hemma till slut, sommarkväll.
Idag: dålig karma, jobba, städa, andas ut.

Klarade tentan med ett nödrop. Inte nöjd, men nu är det överstökat. Cellbiologin är förpassad till historien och för första gången sedan i januari kan jag sitta ner utan att behöva tänka på att jag borde plugga. Tio terminer kvar.

(Och angående dålig karma: var på jobbet kvart över sju i morse eftersom jag hade många akuta saker på mitt skrivbord, lyckades omgående bli bannlyst och utelåst av inpasseringssystemet. Felet satt tydligen i en kortläsare och drabbade alla som hade en femma i sin passerkod. Tack så mycket, tjugo minuter fick jag vänta på att bli insläppt.)

Underbar och älskad av alla...

...är jag inte längre.

Vi hade vadslagning inför gårdagens landskamp, och jag satsade min tjuga på 0-1.

Så nu sitter jag här och räknar sedlar. 18 gånger insatsen, så mycket har jag aldrig tidigare vunnit, någonsin.

Förlåt landslaget, det är mitt fel alltihop.

Frusta till

Synnerligen glad är jag över att jag glömde att mitt 90-tals samlade ångest skulle återkomma till Debaser i Malmö igår. Jag hade inte tid, verkligen inte, men hade jag vetat att de var där hade jag garanterat fått svåra kval.



Eller jo, vid närmare åtanke får jag svåra kval ändå. Fan.

Andas ut

Jag lämnade hjärnan hemma i måndags, det som kändes så självklart hemma på kammaren blev obegripligt i tentasalen. Jag bommade tentan med en poäng. Osis.

Idag var det munta och det gick bättre, alla fyra i min grupp klarade sig. Två och en halv timmes rundabordssamtal runt fyra artiklar och deras cellbiologiska sammanhang (en var, min berörde bl.a. ER, Golgi och intracellulärsignalering). Tror aldrig jag jag varit så nervös i hela mitt liv. Men - och jag upprepade det hela vägen hem - "jag klarade det". Och tre missade tentapoäng får väl ändå kompenseras av 12 muntapoäng. Nu kan jag äntligen äta igen, aptiten har varit lite si och så de gångna dagarna.

Nästa tenta blir om en vecka, på fredag och då tar jag hjärnan med mig. Nu tar jag två dagars pluggpaus, det ska bli så himla skönt.

Famous 5 seconds

När Google lägger ut Malmö på listan över städer med "Street View"; kör längs Slottsgatan i riktning norrut och titta på cykelbanan som löper parallellt till vänster om gatan. Då kommer du eventuellt att se undertecknad stirra på dig som en idiot. Om nu inte google upptäcker det vid redigeringen och tar bort mig, eller skickar bilen med flyg från var-den-nu-befinner-sig-i-andra-änden-av-världen enkom för att köra längs Slottsgatan en gång till och få en fin och ostörd tagning.

Hur tentan gick har jag ingen aning om. Min hjärna bestod av gröt i morse. Två veckors tentaångest kom farande i ett gummiband och dammade in i nacken.

Dagens I-landsproblem

...att Fejsbook går så otroligt segt.

Jag ska ju plugga, vill att det ska gå undan så jag kan återgå till tentapluggandet.

Tretton och en halv timme kvar...

Dagen efter

Det är bara att inse - jag är inte gjord för att nattsudda.

Odöda i natten

I mörkret bo vad farligt är
så gå i natt försiktigt
Vad skulle sig väl döljas där
om det var gott och riktigt

Hemma från zombie/vampyrnatten, en en och en halv timme lång vandring på exakt samma stig som jag sprang på innan idag. Längs vägen spelades olika scener upp, en del med vampyrer, andra med zombies, ibland möttes de. På ett ställe framfördes en opera, på ett annat fann vi två ylande zombies plaskande runt i ett kärr. Det sögs blod och frodades i inälvor. Besökarnas blod tog myggorna hand om.
Mellan akterna var det mörkt, verkligen becksvart där ute i skogen, och ibland fick vi sällskap längs vägen av okända varelser som rörde sig i mörkret bakom och runt oss.
Inte speciellt skrämmande, men mycket udda och speciellt och jag är glad att jag lyckades få biljetter till det.

(Dikten ovan hittade jag i Sydsvenskans Postis tidigt 90-tal. Jag har - av någon anledning - aldrig kunnat glömma den.)

Hund?

Idag fick jag min lilla motion, utan regn den här gången. Mest intressant var dock att jag var på håret att bli adoptivhusse åt en Liten Hund som rymt från sin matte.

Liten Hund hade halsband men saknade så klart allt vad identifikation hette. Efter att ha väntat på en ägare en bra stund och övervägt olika alternativ kopplade jag hunden med ett spännband (man tar vad man har...) och gick på promenad. Turen var på vår sida, efter bara någon minut dök det upp en Mycket Lättad Matte som tacksamt tog hand om Liten Hund. Jag ondgjorde mig över att det inte satt något telefonnummer på hunden och fick så klart svaret att Liten Hund aldrig rymt innan.

Nåväl. Efter detta gastkramande drama är det nu åter dags för studier.

Och ikväll, vid midnatt är det dags för dagens riktiga skräckupplevese: Undead in the Night. På okänd plats i en skog "någonstans utanför Malmö".

Väderlogik

Tänkte lägga ner böckerna en stund och ge mig ut på en stärkande skogspromenad, ute sken en strålande sol och jag har knappt varit ute de senaste dagarna. Alltså - frisk luft åt kandidaten.

Det gick sådär. Eller mer exakt inte alls. När jag drog på mig skorna kom de första stänken på rutan. När jag stod på macken för att tanka regnade det horisontellt, och när jag så småningom stod i skogsbrynet hördes ett dovt muller.

Så det var bara att ge upp. Hemma på parkeringen sken solen igen. Såklart.

Nytt försök i morgon.

Plågeri är plågeri är...

Det är bland annat av den här anledningen som jag vägrar köpa annat än svenskt kött.

Nu kan jag garantera att det finns rötägg också bland svenska djuruppfödare, men förhoppningsvis ser djurskyddsinspektörerna till att de upptäcks och att vanvården upphör.

T minus en vecka

Labbrapporten blev godkänd efter ett förtydligande och även PBLen blev godkänd idag. Nu återstår sex dagars råpluggande, om en vecka vid den här tiden sitter jag förhoppningsvis och njuter av livet och en avklarad tenta. Av de tentafrågor jag sett och av det jag läst ur studiematerialet känns den relativt överkomlig och det oroar mig. Cellbiologin ska ju vara "svår" och det är ju trots allt läkarprogrammet som tentan rör och inget annat. Eller så är jag bara så bränd av alla missade mattetentor att jag helt enkelt inte fattat att jag kan lära mig vissa saker.

På tisdag nästa vecka släpps tentaresultatet och då om inte förr skingras alla tvivel.

Yngve

I veckan labb. Gener som skulle identifieras, apceller transfekterades och lyckan var total när vi i mikroskopet såg de grönprickiga cellerna som visade vilket protein som tillverkats (vilket direkt ledde till genen som vi duttat in). Några apor blev det dessvärre inte, men en av de få överlevande cellerna döptes i destillerat vatten till Yngve.

Yngve (inringad)

Två veckor till tenta, från och med måndag semester och full fokus på studierna. Ska bli väldigt skönt.

Mörker

Jag är så glad att jag flyttade mina labbar från den här veckan till tillfället i mitten av maj. Huvudskälet var att jag behövde daglig omläggning hos distriktssköterskan, men utöver det har veckan fört med sig:
1) Väldigt omfattande studiemål med en studiedag mindre
2) En dags heltid på jobbet för att fixa med gamla saker och sånt som måste vara klart till flytten i helgen.
3) Och i morse - strömavbrott. Tre maskiner med trettio virtuella miljöer gick ner och fick startas manuellt. Andra delar av infrastrukturen gick inte ner men däremot i baklås och fick startas om. Klart obra läge att drabbas av det om man är i en labbsal.

Hur låter ett träd som faller när ingen hör?

Vad stort sker sker tyst.

Idag fick jag - helt apropå - veta att jag sedan nyår "officiellt" tillhör en helt annan organisatorisk enhet inom bolaget. Min teamleader har alltså inte varit min teamleader i fyra och en halv månad, inte heller min chef. Teamleadern var lika ovetande som jag, min gamle chef har jag inte hunnit prata med.

Föreställer mig att känslan är ungefär samma som när man får reda på att man blivit utbytt på BB.

Herregud...

http://www.kristen-webbdesign.se/

Nu finns det en anledning till att stödja EUs förhatliga telekompaket.

V rockar fett

V har lärt sig hälsa. "Borr" säger han. Det, dammsugare och trappor är hans tre-i-topp för närvarande.

En dag på landet

Konstrundan är en tillställning jag sällan brukar missa och i år var det dags igen. I arla gryningsstund lämnade jag storstaden och begav mig mot Österlen. Då såväl min GPS batteri som kartboken befann sig (och gör så ännu) på okända platser blev det en resa ut i det blå. Funderade ett ögonblick på att köpa en billig GPS på vägen - en påskaftonsöppen elektroniklada bedömdes mer sannolik att finna än en dito bokhandel - men lyckades ta mig hela vägen till Simrishamn utan andra hjälpmedel än vägskyltarna och där på en mack fick jag en Österlenkarta alldeles gratis.
Det ska nämnas att vid det laget hade elektronikladorna sedan länge givit plats åt mer agrara lador och John Deere-försäljningslador.

Från Simrishamn styrdes kosan till Baskemölla och samlingsutställningen och därefter vidtog över en kopp kaffe Den Stora Logistikutmaningen där man ska hitta kortaste vägen mellan alla de konstnärer man vill besöka. Lätt för mig eftersom jag var där själv, vid bordet intill var de sju personer och de hade vissa problem. Undrar om de kommit hem än. Efter ett obligatoriskt dassbesök (rätt förberedelser är A och O) var det bara att beta av själva besöken och det gick rätt smidigt trots den primitiva tekniken med pappkarta. Först mot slutet blev det lite bökigt – kartan visade en sak, adressen under kartan en annan och när jag till slut ringde för att kolla var stället låg så visade det sig ligga långt utanför den angivna byhålan. Dessutom körde jag allmänt fel på vägen dit och konsten jag skulle se var tyvärr inte riktigt som jag förväntade mig.

Och det där sista är väl det som jag får säga som något negativt med att besöka konstnärer på det här sättet - de har sina teman, sina färgval och sina metoder, och det som känns intressant och sticker ut på samlingsutställningen gör det i betydligt mindre grad tillsammans med tjugo eller trettio i princip identiska verk omkring sig.

Österlen var annars i bra form, vårvädret drog ut såväl traktorer som dekaltrimmade 740 med kepsförsedda 18-åringar på vägarna, vilket tillsammans med GPS-navigerande SUVar och vilsna pensionärer stående mitt i T-korsningarna ledde till många spännande trafiksituationer.

Och mitt i allt...

...dyker glassbilen upp. Med tanke på hur snabbt den körde förbi och försvann verkar det råda fullkomlig glassapati i grannskapet.

Femton anledningar att hata IT: I och II

En lysande anledning att börja plugga i fem och ett halvt år är detta:

Anlände till jobbet en styck laptop från Polen med diskhaveri. Ny disk beställs och installeras. Börjar installera från återställningsskivor (som vi fick beställa separat eftersom leverantören inte tänkt tanken på att vi kanske föredrar engelskt XP på maskinen trots att den har svenskt tangentbord, vi fick f.ö. sedan även byta tangentbord eftersom maskinen ju skulle till Polen): en startskiva, sex skivor med gud-vet-vad och sedan en ”supplementary disk” vars syfte också är höljd i dunkel. Efter en och en halv timmes tuggande, på sista skivan av de sex, hittar installationsprogrammet ett läsfel. Starta om installationen, gnugga/rengör skivan, en och en halv timme senare samma fel. Lyckas efter mycket om och men klona skivan till en ny, fungerande. En timme, trettiofem minuter och en omstart senare får jag reda på att fil si-och-så inte gick att packa upp för att en annan fil så-och-si saknades. Mycket riktigt, så-och-si låg inte där den förväntades. Det innebar att startskivan hade fel version. Letade, hittade ingen annan skiva.

Gav upp.

En vecka senare upptäcker jag pinsamt nog att maskinen trots allt är startbar. Får upp Windows, börjar avinstallera tvåhundra program som leverantören tycker man ska ha.
Ska sedan uppgradera drivrutinerna, ty nya drivrutiner är bra att ha. Alltså – starta programmet Software Installer. Software Installer meddelar att den behöver uppgradera sig själv. Efter uppgradering startar programmet om och meddelar att det ersatts av System Upgrade. Vill jag installera System Upgrade? (ja, så klart). System Upgrade installeras, startar på svenska (fy, fy), vill uppdatera sig själv (ok), flera minuter senare är programmet igång och vill då ladda hem SVENSKA drivrutiner till min engelska XP utan att ge mig något alternativt språkval…
På något sätt känns det som att begreppet ”Think” i Thinkpad uppfanns av ren ironi från marknadsavdelningen riktat till ingenjörerna som konstruerat maskinerna och mjukvaran.
Nu har vi en annan leverantör, och min enda rädsla där är att jag någon gång ska råka trycka på ”Finska” som installationsspråk (vilket är valet utöver svenska och engelska).

En annan källa till irritation är att Windows har infraröd filöverföring påslaget som förval. Således pågår just nu ett robot war på mitt skrivbord eftersom jag inte har ork att slå av eländet. Hoppas min dator vinner över den jag håller på att installera, och zappar den till ett varmare ställe.

Långfredag är till minne av Jesu korsfästelse och död. Det känns som jag fått ett passande straff.

Inte rispa...

Efter ett besök på min vårdcentral idag har "skärtorsdag" verkligen gjort skäl för namnet.

Morr

Dagens mindre roliga upptäckt var att någon tydligen haft min bil som stoppmarkering vid backning. Bakom framhjulet finns en rejäl buckla med massa vit avskavd färg.

Blir bara så jäkla trött. I morgon får jag åka till polisen och anmäla. Sen ska jag åka kvarteret runt och leta vit bil med repor.

Dagens I-landsproblem - blocketlogik

Det går utför med läskunnigheten i landet.

Jag brukar med jämna mellanrum sätta in annonser på blocket.se för föräldrarnas räkning och använda min egen mailadress för att kunna betala. Således - i var och en av dessa annonser skrivs klart och tydligt "endast telefonsvar, lånad mail" på slutet. På en egen rad. Fullt synlig för alla och envar.

Fullt logiskt har jag nästa dag en rad mail från folk som vill ha reda på ditten och datten.

När jag själv sätter in annonser är det ok med mailsvar och då konstaterar jag att a) nästan ingen skriver ut telefonnummer och b) i mer än hälften av fallen fungerar inte returadressen.

Suck.

Ett år klokare?

I tisdags var jag på demensavdelning på en halvdags praktik. Det hela gick bra trots den tidiga timmen – jag var där sju prick-prick bara för att mötas av en nattpersonal på väg att avsluta och en morgontidig patient som hasande runt som en osalig ande mellan sitt rum och köket. Dagpersonalen kom vid sju men först klockan åtta dök mina ”värdar” upp, bägge män visade det sig. Sen var det väckning, blöjbyte, tvätt uppe och nere och tandborstning, frukost, avplockning, lite mellantid innan det var dags att fixa lunchen. En patient hade enligt uppgift ”knuffats” ner från sängen och behövde läkartillsyn, kul att se hur det mobila röntgenteamet funkar. Ett otroligt lyft för patienterna, även om ”vår” skadade blev väldigt förvirrad och orolig över alla människor och all uppmärksamhet.
Det blev en givande dag, även om det var mycket nytt. Inte ens jag har tidigare bytt blöja på gamla, eller suttit och matat dem som jag gjorde nu. Samtidigt var det på ett sätt ledsamt, att läsa deras ”jornaler” eller pärmar med livshistorier och försöka föreställa sig dessa nu hjälplösa människor i yngre ålder.

Andra höjdpunkter i veckan var att ”professionell utveckling” är avslutat för terminen. Intygen rörande de obligatoriska momenten är inlämnade, och mitt artikelreferat godkändes. Och bilen besiktigades utan anmärkning, dock är det märkligt att det alltid är något fel på strålkastarna. Förra året var det ett trasigt positionsljus, i år var det ena halvljusets lampa som var fel isatt och alltså inte lyste där den skulle vilket tacksamt nog åtgärdades på plats.

Igår fyllde jag år. Kunde inte fått en bättre dag, med strålande solsken och redan på morgonen var det utesittarväder. Jag hade bjudit hem några nära och kära på mat på kvällen, ett lysande tillfälle att vårstäda lägenheten. Var även ute på IKEA och köpte en stereobänk och några lampor samt – hör och häpna – ett balkongmöblemang. Jag har letat länge, men hittade till slut ett billigt set. Håller det två år är det värt pengarna. Stereobänken vägde bly och jag var glad att jag kom på den eminenta idén att låna säckakärran på jobbet, annars hade jag aldrig fått upp den för trapporna. Ihopmonteringen gick bra, och nu har jag äntligen musik också, ut annat än hörlurarna.

Kvällen blev trevlig. Mat och vin och lille V på gott humör. Lillebror skulle jobba och försvann tidigt tillsammans med sin familj, L stannade kvar ett par timmar till under vinintag.

Idag var jag som väntat bakis, men hade bokat fika på SMAK vid konsthallen på eftermiddagen. Insåg att jag inte borde ha ätit så mycket frukost men försökte ändå få valuta för de 130 spänn som brunchen kostade. Resten av dagen bara försvann, kan inte fatta att klockan redan är nio...

Andas ut

Äntligen måndag kväll. Äntligen vila och äntligen en chans att andas ut. Har ägnat hela helgen åt att flytta våra kvarvarande virtuella miljöer, och sent igår eftermiddag – äntligen – kunde jag svänga förbi jobbet, slå av strömbrytaren för gott och sedan skruva ur och stapla skrotet på en pall som avhämtades i eftermiddags. Skulle även redovisa en artikel för min PBL-grupp idag, vilket ledde till panik först när jag inte hittade artikeln bland mina pappershögar och sedan när jag i all hast svängde ihop min powerpointpresentation på ämnet i går kväll. Det hela mottogs dock väl av såväl grupp som tutor vilket var väldigt skönt. Powerpoint må låta nördigt, men datorn skulle med i vilket fall och det är en fördel att kunna redovisa med ansiktet mot de andra snarare än att stå vid tavlan och mumla. Min handstil är för övrigt väl anpassad till yrket.

Dagen toppades dock av tentaresultatet som blev officiellt vid elvatiden, och vi alla hade klarat oss. Jag hade god marginal till strecket, andra lyckades med konststycket att plugga exakt så mycket att de klarade ribban med endast en halv poängs marginal. Respekt. Det var för övrigt på tiden att det blev klart, jag har sovit dåligt i natt och bara drömt om tentan. Och för varje drömcykel fick jag lägre och lägre poäng.

Nu ska jag städa och slappa och titta lite på denna veckas studieuppgift, i morgon klockan 0700 ska jag praktisera på demensboende.

Helg, redan? Huh?

Fredag igen, och den här veckan vill jag helst slippa igen. Har flyttat maskiner mellan vårt gamla och nya datacenter, och det innebar sena kvällar för att kopiera all data utan att störa driften, och sedan tidiga morgnar för att dubbelchecka allt och därefter finnas tillhands ifall någon skulle få problem. Ty risken var stor – ny arkitektur, nya nät och nya brandväggar – men problemen har varit förbluffande få och nu återstår bara fem miljöer att flytta innan jag släcker ner den gamla maskinen som orsakat så mycket magont de gångna tre åren.

Dock – bristen på sömn var inte riktigt bra för studierna och jag kände mig inte helt redo för PBL-redovisningen idag egentligen. Men allt gick – återigen – förbluffande bra, och jag insåg att det min teflonimpregnerade bomullshjärna lyckats suga upp ifråga om elektrontransportkedjan, protongradienter och Gibbs fria energi var ungefär på samma nivå som de andra.

Efter lunch hade vi avslutande föreläsning om metabolismen, nu kan jag med gott samvete lägga detta åt sidan. I alla fall under kommande vecka, under påskveckan tänkte jag hålla mig från jobbet och istället försöka plugga in det här så det faktiskt sitter där.

Dessutom fick jag skattebeskedet idag, vilket givet förra årets höga räntenivå ger ett betydande belopp tillbaka. Bra inför höstens pluggande om inte annat.

And the band played on...

Exit grundkursen och enter cellbiologin. Cellbiologin är som utlovats tuffare, men PBL-gruppen är bra och jag har ännu en gång haft turen att få en riktigt bra tutor. Vi har bara haft ett fall än så länge, vilket omfattade cellmetabolismen – nedbrytningen av glukos och fettsyror samt citronsyracykeln, komplett med inblandade enzymer och alla mellansteg… Dessutom var läroböckerna inte ense på vissa kritiska punkter – exempelvis om en viss sammansättning (Acyl-CoA) färdas utanför eller innanför ett membran på väg till nästa omvandlig. Nästan stolt över att vi kom förbi den punkten utan att gräva ner oss i hålet. Skönt med den nya kursen är att det är betydligt fler hål i schemat, i morgon har vi schemalagd tid 8-10, tisdag 8-12, onsdag 10-12, inget på torsdag, fredag 10-15. Gott om egen studietid (jag tar inte ordet ”ledig” i min mun längre…).

Samtidigt är det mycket mer på jobb också. Vi har fått ett nytt datacenter på plats, i måndags fick vi igång nätverket som vi ville och nu ska alla miljöerna i tre gamla datacentra flyttas upp, varvid vi har en hård deadline om en vecka. Så det har blivit mycket jobb i helgen, och igår skulle jag passa lille V en timme mitt på dagen och sedan laga mat och förpassa mig till tapaskväll hos några vänner. Idag uppe med tuppen halv åtta och sedan fortsätta jobba. Min halvtid blev denna vecka 29 timmar… Och då skippade jag helt jobbet under två dagar.

Jag måste nämna lite om studiedagen också. Vi var ju ute på ett riktigt sjukhus (eller vårdcentral), fick ta på oss riktiga läkarrockar och sedan springa efter riktiga läkare för att träffa riktiga patienter. Det var en högst givande dag, som för mig belyste yrket ur många vinklar.

Och jag ska aldrig mer klaga över hur jobbigt det är att vänta på tentaresultat, efter att ha mött människor som väntar på direkt livsavgörande provsvar.

Verkligheten finns där ute

Allt är inte bara teori på skolan utan vi hinner även med att göra ett par nerslag i verkligheten. I mars blir det praktikdag på äldre- eller demensboende och redan nu på tisdag ska vi hänga var sin läkare i hasorna under en dag. Igår släpptes placeringslistorna och vi kunde konstatera att vi spritts ut över hela Skåne. Jag och ett par andra får till exempel åka till Kristianstad och se hur de har det på medicinkliniken där, andra stackare från olika delar av landet ska uppsöka exotiska platser som Höganäs, Bara och Anderslöv. Idag hade vi introduktion och upptaktsmöte och väldigt mycket handlade om kläder och allmän stil. Piercingar i ansiktet och dödskalletröjor är väldigt no-no fick vi veta.

Mina snoddas uppskattades i övrigt mycket och mellan raderna framgick det att de är en kandidat till "kursens bästa kaka". Vi får väl se hur det går om en vecka. PBLen gick också bra, vi kunde korrekt rabbla upp kroppens motoriska nervsystem, prata störningar och symptom och diagnostisera vår fiktiva men - vilket blev uppenbart när vi kom fram till vad hon led av - numera bortgångna patient.

Eco drajving

I lokaltidningen för en vecka sen stod om 'ecodriving', dvs - översatt till begriplig svenska - miljömässigt korrekt körning.

Jag testade från föräldrarna och hem och blev inte så lite överraskad över att få ner bilen till 0,71 l milen. Och då ingick kallstart och en rejäl bit stadskörning.

Körstilen? Det var bara hatten som saknades. Alltid högsta växeln och försiiiiktigt gasande. Vi pratar inte bara ägg, utan ett benskört ägg. Tack och lov är Volvon råstark och drar bra från 1000 varv.

Idag tänkte jag upprepa bedriften på väg till Lund men fick ge mig, motorvägskörning är ingen hit för förbrukningen.

Dr kakmakare

Dagens heroiska insats var inte att lära sig kroppens motoriska system från hjärna till muskel utan att ställa sig och baka snoddas eftersom jag i egenskap av "veckans PBL-sekreterare" har i uppgift att fixa fika i morgon. Jag kan inte minnas att jag bakat något sen way back in -91 när jag nyss flyttat till Linköping (degen gick aldrig bort från telefonen), så imponeras gärna över min insats för mina kära gruppmedlemmar - jag kunde köpt en kaka på ICA.

Resultatet? Well, låt oss säga så här: den blir helt ok när jag skurit upp den och tar de bästa bitarna med mig. Resten liknar mer något som katten inte ens skulle släpat in. Att hela kakan lutar en aning gjorde också att en del av glasyren rann av den, men å andra sidan sitter den som är kvar desto bättre fast. Jag avstår bildbevis, för er skull.

Men god som attan är den, så det kommer nog att bli bra till slut.

Här har du ditt 90-tal

Igår var jag på 90-talsfest i Lund och det var en rätt så intressant återblick på ett årtionde som jag nästan förträngt. Klädmässigt trodde jag det var större variation men så gott som samtliga manliga gäster (så ock undertecknad) var klädda i långärmade t-shirts med uppknäppt rutig skjorta utanpå. Fem tjejer kom som Spice Girls och i övrigt var det lite av varje. Var vi verkligen så otroligt lika på 90-talet...?

Utöver tacos och Mr Vain fick vi dessutom vinterns sista (förhoppningsvis) snöfall, och det var slirigt på vägen hem. Stackars C som rattade en bil han aldrig kört tidigare medan fyra andra skrek i munnen på varandra hur vi tyckte han skulle köra (lite saktare, mindre vingligt, 70, nej 90) och vart (till höger, nej – vänster, jo höger - DÄÄÄÄÄR). Misstänker att han inte kommer att vilja köra oss igen på ett tag... :-)

Austen vem?

Take the Quiz here!

Wii HLR

Bilden ovan visar ganska väl dagens övningar, HLR på en uppblåsbar docka. Förutom dockan fick vi också en defibrillator i papp med två i snören vidhängande elektroder samt instruktions-DVDer på alltihop. Det är nästan så att man skulle köpa en TV, bara för MiniAnnes skull.

Hjärnstukning

Jag måste lära mig att grundkurs är grundkurs, och inte tro att jag kan få in inflammationer, smärta och smärtlindring (allt på molekylnivå) på två dagar. Efter dagens PBL skulle jag verkligen behövt en skål med iskallt vatten att lägga hjärnan i.

Skönt ändå att det är helg, ska bli underbart att göra absolut ingenting (eller nästintill) under två dagar).

The Attack of the Neutrophils

Så här går det till i människokroppen - en neutrofil nedkämpar två bakterier.



Bo Landin - känn dig brädad!

Som framgår av Wikipedia är neutrofilerna något av kroppens hillbillies eller medborgargardet i Borrby, som skjuter först och frågar sen men ändå gör en del nytta så länge någon håller efter dem.

Filmen visades för övrigt under föreläsningen om inflammationer tidigare idag, och neutrofilens resoluta insats hyllades med kraftfulla ovationer av åskådarna.

Dessa knän

Ny vecka, nummer fyra i ordningen.

De stora skillnaderna mot förra veckan är att det snöar idag och att vi på PBLen för första gången ska ställa diagnos (knäskada; nu hade Anita nästan blivit påkörd av en trottoarcyklande studentajävel, hoppat åt sidan och landat illa) och rekommendera behandling (akut smärtlindring och rehab) istället för att som innan enbart lära oss anatomin. Väldigt kul att ta det extra steget.

Idag har vi även haft ledarskapsutbildning. Kan konstatera att om PBL-gruppen kraschat med ett flygplan i mitten av Lappland hade vi alla varit döda nu. Också en lärdom.

Flås? Flås!

Konditionsträningen gick helt ok. Jag hade 57 i vilopuls, 147 i arbetspuls vilket var något högt men å andra sidan var jag mindre ansträngd än jag borde varit. Så tydligen har jag högre maxpuls än min ålder egentligen tillåter, vad det nu innebär rent praktiskt. Så jag är väl nöjd, och får jag bättre regelbundenhet på min löpning ska jag nog få upp syreupptagningsförmågan en del.

Sämre gick det för kursaren som inte hade en aning om schemat utan cyklade till Gerdahallen som det gällde livet för att vara säker på att inte missa denna obligatoriska övning. Han lyckades komma med i min testgrupp men med 145 i vilopuls blev hans värden kanske inte helt rättvisande. Kursare två klagade på att pulsbandet runt bringan gjorde det svårt att andas, också en bortförklaring :-)

I övrigt har dagen bjudit på två kraschade laptophårddiskar, en "på ett hotell någonstans i Japan", en i Polen. Med en massa logistiskt merjobb som resultat. Trots det har jag hunnit med att besöka frisören och käka älgentrecôte tillsammans med restaurangklubben. Nu försöker jag kombinera middagskoma med genetik. Det går så där, misstänker att jag ska krypa i säng och repetera de sista bitarna i morgon bitti istället.

Ickemotorik

Sammanfattning av fredagens dans:

Det finns lika många sorters salsa som eskimåerna har ord för snö. Enligt den söta flickan jag dansade med, fanns min variant inte med bland dem. Att flytta fötterna i takt och samtidigt vifta på rumpan är helt klart inte min grej här i livet.

Hej Patella

Ännu en vecka, tvåhundraarton återstår.

Vi hade idag redovisning av vårt första PBL-problem ”Anita med knäet” och jag var rätt så nervös. Det hela gick dock bra. Knäbiten var inget problem, men jag hade läst på fel rörande nerverna och lagt fokus på vilka nerver som styr benmusklerna istället för grundprinciperna. Lyckligtvis hade andra i gruppen koll och kunde redovisa, tutorn blev nöjd och jag som ordförande kunde pusta ut. Nästa vecka har vi två föreläsningar om genetik så gissningen är att PBL kommer att behandla det också (det ryktas om att ”Anita” har fler problem). Vidare kommer vi ha konditionstest på torsdag, i mitt sinne undrar jag om det inte vore vettigt att lägga HLR-momentet innan den övningen.

Igår drog föreläsningarna igång på allvar med introduktion till de olika typerna av leder och idag fick vi lära oss om nerverna. Bra föreläsare som kan sitt ämne och dessutom kan förmedla sin kunskap, även om nervföreläsningen kändes lite för ytlig. Finns dock en gräns på vad man hinner med på två timmar, får ta och titta mer på det i helgen och läsa ikapp det jag missade i PBLen...

På jobbet har det varit lugnt, det värsta drabbade mig själv när min nya fina Vista-laptop blev av med hårddisken i tisdags. Bytte och installerade om, bara där gick en hel dag till spillo, inklusive alla patchar som ska på.

The Knight who says "knee"

Andra veckan. Sitter och lär mig knäets anatomi, allt ska sitta tills på fredag. Tre ben (och en liten bit), ett antal ligament, senor, nerver, blodkärl och två meniskhalvor som ska hamna på rätt plats med rätt uttal (svengelska i all ära, men skånsklatin?). Och idag fick vi en föreläsning om mikrober, vet nu att vi har 1,5-2 kg bakterier i tarmen och skulle de försvinna (vilket kan hända) får man återställa det med hjälp av bajslavemang från någon närstående. Kunde nästan känna den kollektiva rysningen vibrera i salen.

Carl von Linné hade nog inte samma problem...

Goddammit. Först betalade jag överpris för min första orkidé. Nu visar det sig dessutom att kortterminalerna med stor sannolikhet var manipulerade. Igår fick jag spärra ett plastkort för första gången, någonsin.

Tack så mycket för ingenting, Plantagen.

(Å andra sidan kan det ju hända att jag betalade med chippet, men bättre safe than sorry. Surt är det, i vilket fall.)

Vitt brus

Första veckan är över, och blott tvåhundranitton återstår. Allt nytt, alla nya intryck, människor och information skapar en mental trötthet. Ovanpå detta ska jobbet skötas, var nere igår kväll och i eftermiddags och ska fixa lite i serverrummet i helgen. Välkommet med lite extra timmar nu när det ändå är relativt lugnt studiemässigt sett. Kollegorna har än så länge skött sig väl. En kille ”råkade” fabriksåterställa sin dator men det fixade stand-in-medhjälparen i Stockholm galant.

Jag hade fel om den första riktiga föreläsningen. Den är först nästa vecka. Istället hade vi etikgenomgång, vilken hölls av en – om man ska gå efter antal träffat på google – ganska känd person. Det var ambitiöst men förvirrat, tidsschemat brakade ihop efter en halvtimme och just när det började bli intressant bröt vi för dagen. För att göra ont värre fanns det dessutom någon längre bak som upprepade gånger skulle briljera genom att ställa en massa kluriga etiska frågor. Inte alls populärt när resten av salen hänger med rumporna femton centimeter ovanför sitsen för att springa bort till kaffemaskinen. Fest kvällen innan sätter sina spår...

Vi har även hunnit med första PBL-passet, ett fall som visade sig hänt i verkligheten (ovana vid höga höjder, men överlevde och jobbar tydligen någonstans i huset). Väldigt kul att ställa diagnos och gruppen funkar väl ihop. På måndag är det skarpt läge, då får vi det första riktiga fallet att jobba med. Fallen består i princip bara av en redogörelse för något som har hänt. Vår uppgift är att ta ut relevant information ur texten, ställa upp en hypotes och ett antal studiemål som under ett par dagar på egen hand ska inhämtas för att vi slutligen ska kunna bekräfta eller förkasta hypotesen. Känns bra att ha mål och tidsramar så man tvingas läsa under veckorna och inte frestas att spara en massa till helgerna eller tentaperioderna. Dessutom medverkar vid varje träff en sk tutor som ska övervaka och stötta oss under diskussionerna. Det blir en garant för att tiden kommer att användas effektivt.

Har även skrivit in mig på nation nu, vilket tyvärr är ett måste. För min del blev det Wermlands nation, vilket mest beror på att den gav intryck av att vara en rätt så gemytlig nation. Egentligen spelar det mindre roll, kommer knappt att delta i nationslivet ändå som det känns nu.

Gnuernas vandring

Som återbliven student i en annan stad måste jag nu uppfinna hjulen på nytt och lära mig vissa färdigheter från början. Att pendla är en. Jag har fram tills nu allltid bosatt mig på cykelavstånd från min arbets-/studieplats, men i skrivande stund är det inte möjligt. Så nu blir det en massa tidsberäkningar för att optimera sömnen i kombination med buss och tågtrafik, väder och risk för störningar längs med vägen. Samt att lära sig var tågen stannar. Jag och en kursare träffades på bussen ner till Lund C, följdes åt av och blev näst intill nersprungna av en pendlarhjord på väg till tåget. Vi hängde springande på (det var förenat med livsfara att gå i normal takt), tog trappan till perrongen i tre steg och skulle just till kasta oss ombord på tåget då vi insåg att det var på väg till Ängelholm... Snabb reträtt till rätt plattform och pågatåget ”himm”. Sen ägnades en stund åt att få kursaren ombord på rätt buss. Jag hoppas jag lyckades, hon var vid ett tillfälle på väg att hamna ute i oljehamnen. Dålig karma för mig om det skulle ske. Hoppas dessutom att pappersarbetet går snabbt, måste skaffa ett studentpendlarkort eftersom det idag kostar 84 spänn om dagen tur och retur. Känns nästan som att bilpendling skulle vara billigare.

WOW-upplevelse nummer två är att Powerpoint numera är standard inom undervisningen. Så var det inte på min tid (ack och ve), då var pp för föreläsaren vad elden måste varit för urtidsmänniskan – fascinerande och livsfarlig. Minns ännu kursaren som vägrade bildhjälpmedel under exjobbsredovisningen med motivet att det drog uppmärksamheten från presentatören...

Och näraliggande är WOW-upplevelse nummer tre – att tekniken verkar funka och att föreläsarna faktiskt verkar ha datorvana nog att hantera den rätt (med ett litet undantag för en av dagens föreläsare som råkade stoppa ner den trådlösa musen/laserpekaren i byxfixan och fick presentationen att uträtta saker jag inte trodde var möjliga).

I morgon är det första heldagen, vi ska gå igenom PBL och diverse annat. På torsdag är första riktiga föreläsningen som jag ser väldigt mycket fram emot.

Varde ljus

Så var man då officiellt medicinstudent, uppropad och inskriven.

Första dagen bestod i övrigt av välkomstföreläsning, karriärföreläsning samt den obligatoriska nolleföreläsningen som på en halvtimme gick igenom hela cellbiologikursen från organeller till celldöd/apoptos. Därefter stormade nollningsgänget in och kort senare smög jag ut, jag är för gammal för sånt. Fick skjuts med en annan gammelkursare till Malmö och hann precis in genom dörren innan det var dags att åka på bokklubb.

Innan Lund hann jag dessutom med att skicka in bilen på service och sedan jobba ett par timmar innan jag fick sticka. En sak jag inser redan nu är att planering blir A och O framöver. Jag slarvade med maten idag och det var inte alls bra.

Dessutom har jag under dagen lyckats avliva inte mindre än två telefoner. Den första - min jobb-PDA - fick nytt operativsystem igår och som tack för det råkraschade den idag. Byte till reservtelefonen jag har hemma och den startar inte alls trots frisk el. Öken.

Dagen före

Söndag kväll, regnet plaskar mot rutorna och i soffan sitter en styck invalido och inväntar måndagen. Klockan tretton femton är det upprop, och därefter har mitt nya liv startat på riktigt. Som en lämplig nystart var jag idag och spelade innebandy för första gången på sådär femton år. Ett högst blandat kompisgäng mellan 20 och 50+ av bägge könen. Min skogslöpningskondition räckte inte långt här, jag var fullkomligt slut efter halva tiden. Knäet höll, det jobbiga var däremot att skorna var jättehala så det blev att vara rätt så försiktig. Nu har jag träningsvärk i överkroppen och en ömmande bröstmuskel efter en närkamp.

Igår var jag i skogen och sprang igen men det gick inte bra alls. Jag var enormt seg i kroppen så det blev mest promenad i det tillfälligtvis vackra vädret. Dessförinnan var jag uppe i Lund och rekade. Var BMC ligger och var närmaste busshållplats finns (50 meter från ingången). Så bara tågen går som de ska ska nog pendlingen kunna ske hyfsat smärtfritt.

Veckan i övrigt har fyllts av jobb. Överlämning från kollegan som ju smiter på en månads semester på tisdag (det oroar mig nu mycket mer än studierna), samt diverse projekt som pågår. Var på matlagningskväll hos L i början av veckan (fråga inte vilken dag, jag har ingen som helst aning) och vi lagade och åt sushi och chokladsufflé. Vågade inte äta den råa pinfärska laxen men kräftstjärtarna var goda så jag blev mätt ändå. Chokladsufflén fick oss alla att trängas framför ugnen, den var god men det kändes märkligt att inte bli sådär tokmätt man normalt blir av chokladefterrätter.

I fredags var jag på after work med herr W, på Café Rasoir. Populärt ställe (vi var där klockan fyra för att vara säkra på att få bord...), befolkat av i huvudsak ekonomer och jurister. Kände mig inte så värst hemma där, men det blev några timmars snackande iallafall över ett par öl.

Torup 20090112

Jävlar anamma slår motivation med hästlängder. Ikväll sprang jag femkilometerslingan från start till mål. Tid 35 minuter.

Och detta trots att jag kände mig matt i benen redan efter cykelturen hem från jobbet i isande motvind och försökte hitta argument för att bryta redan efter 100 meters joggning. Känns inte helt ok i smalbenen, däremot slapp jag håll.

Tidsmaskin

Front 242 var inte så dammiga trots allt. Tvärtom lyckades de ganska väl även med sina äldre låtar. Tyvärr ölade jag så länge på Nyhavn att jag (*dunkar skallen i väggen*) missade början på konserten, vågade aldrig fråga hur länge de spelat innan jag dök upp. I övrigt en lugn kväll, jag var hemma före tolv.

Idag middag hos föräldrarna och sedan vindsstädning. Ett antal astunga lådor med böcker och gammalt skolmaterial hamnade där uppe vid flytten för sju år sedan, och nu kändes det rätt lämpligt att ta itu med den saken. Och det mesta gick i soporna, för jag kan aldrig tänka mig att jag någonsin kommer att läsa exempelvis Programmering i inkrementellt system (den hemska PINKen som vi LISPade oss genom och fick oss att byta ut alla frågetecken mot bokstaven p. "Lunchp" "NIL. Jag är inte hungrig just nu. Senarep" "T") igen. Eller något av de andra ämnen vars föreläsningsanteckningar och labbrapporter prydligt satts in i pärmar i väntan på bättre tider eller en omstart. Roligare var i såfall att botanisera bland mina barn- och ungdomsteckningar. Det var mycket krig och teknik på den tiden - bilar, MC och diverse synthar. Knapplayouterna på instrumenten är extremt noga uttänkta, dock kan jag inte minnas jag hade någon som helst idé om vad knapparna skulle vara till. Till min stora glädje har jag nu en hel pärm med bilder och annat som jag kommer att vårda ömt.

I ett par lådor fanns det leksaker. Uppenbart är att om man skulle gå efter leksakslådan skulle jag och lillebror varit atomfysiker idag. I stort sett allt var sönderlekt ner till minsta odelbara nivå. Den enda hela actiongubben var en indian, av Big Jim återfanns på olika platser huvud, torso, en arm och ett och ett halvt ben. Vi hittade halva hans dykutrustning, delar av hans djungelexpedition inklusive ett antal farliga djur (kan ju alltid skylla på tigern att Big Jim är så sönderdelad) samt resterna av en vinterexpedition. Min gubbe var Big Jeff, var han blev av minns jag inte, men en gissning är att han antingen avled i ”grusbunken” (som vi kallade den, gårdens jättelika motsvarighet till stadsungarna pyttiga sandlådor) eller blev söndersprängd tillsammans med diverse modellflygplan, båtar och andra saker som kunde förmås flyga i luften av fem- och tioöressmällare och kina- och maxipuffar. Gick det att spränga sprängde vi det.

Och på i stort sett alla av de överlevande sakerna med hjul fanns bitmärken sedan en viss person (inte jag och inte vår kanin) älskade att äta gummihjul. Också ett minne att vårda.

Torup 20090110

Trots misstänkt annalkande förkylning var jag tvungen att ge mig ut i leran idag. Resultat över förväntan. 19 min löpning (3 km), 2 min gång, 10 min löpning, gång sista biten till parkeringen. Distans ca 5 km totalt.

Ikväll Front 242 på KB. De var mitt favoritband på tidigt 90-tal, men glöden har falnat betydligt när jag hör dem på Spotify nuförtiden. Hur som, vore ju tråkigt att missa dem nu när de är i Malmö och allt.

I Barnjournalen-Bengts fotspår

Så var man hemma igen från Polenäventyret. Nerfärd i onsdags kväll efter ett snabbt flygplansbyte, landade i ett snöigt och kallt Warszawa. På nervägen yrde snön så man kunde tro att det var storm, i vingspetsens stroboskopbelysning såg det ut som vi åkte genom en svärm av vita flygande insekter. Från flygplatsen tog det nästan en timme in till hotellet, snömodd och rusningstrafik är ingen bra kombination men fram kom vi till slut och jag hade ändå ingen brådska. Dyr kvällsmat på hotellet, en del arbete på hotellrummet. Undrar vem som kom på den briljanta idén att det på rummet endast ska finnas 30 cm nätverkskabel?

Igår och idag jobba. Skulle koppla om nätverket och fixa en del mindre problem med folks maskiner. Kul att komma ner, många av kollegorna där har tidigare jobbat på kontoren i Sverige. Andra är nya, och nästan alla heter Piotr och Pawel och har obegripliga smeknamn. Trevligt nog blev det polsk lunch bägge dagarna. Jämförelsen är grotesk – för hamburgare och vatten på hotellet fick jag betala 69 zn (gånger 2,7 för att få det i SEK), med ett glas vin kostade det nästan 100 zn... Ute på stan kostade lunchen 20 zn och då var det trerättersmiddag med soppa till förrätt, fruktansvärt mättande huvudrätt och på det dessert som invirad i servetter fraktades till jobbet i fickan för att ätas när magen väl gjort plats åt den. Nu hade jag rätt mycket zloty över sen ridsemestern och jag lär inte åka ner igen på ett tag så lite kändes det som det kvittade.

Igår kväll tog jag det lugnt, besökte hotellets spa och tänkte simma lite men hade inga badbyxor med mig och det enda paret de hade till salu var ett par minitanga som utöver att vara mini i utförandet dessutom verkade misstänkt små. Fick iallafall tillstånd att sitta i bastun (trots tjugo plakat om att badkläder krävdes) och slappa en stund vilket var riktigt skönt.

Ikväll hemresa. Taxin luktade traktor (härlig blandning mellan jord och diesel, först fick jag huvudvärk men sen vande jag mig), och tur var att jag checkade in redan på jobbet för säkerhetskontrollen var så extremt nogrann att det var löjligt och det tog en halv evighet att komma igenom. Var och varannan resenär fick gå fram och tillbaka genom den tjutande bågen med allt mindre kläder på sig, och bagaget åkte på samma sätt tur och retur i röntgen, allt medan tre personer i kamokläder gestikulerade vilt bakom skärmen. Avslutningsvis läste ännu en uniform storleksbenämningen på samtliga artiklar jag hade i min ”flytsakspåse” så att inte exempelvis tandkrämen överskred 100ml-gränsen. Men hem kom vi iallafall, i tid.

Kvällens första fubbick hittade jag förresten inte i Malmö utan redan i Kastrup. Någon tomte stod på fel perrong när ett tåg kom in, och han bestämde sig för att hinna med. Osis för honom var dels att tåget inte tog ombord passagerare, dels att han bestämde sig för att springa över spåren rakt framför loket. Lokföraren lackade ur och drog igång tyfonen för att lära honom en läxa. Som om jag inte är hörselskadad redan, nu har jag lock i öronen igen. Idioter.

Bättre på hal is och ha det glatt...

...än att ligga i dikets sörja.

Sista dagen innan jobbet drar igång igen. I morgon eftermiddag åker jag till Polen för att återvända på fredag kväll. Helgens planerade serverflytt till Stockholm sköts upp, det är visst årsbokslut på gång och ekonomiavdelningen blev inte så där jätteglada över vi skulle släcka ner deras system så nära inpå. I synnerhet som vi med ganska stor sannolikhet kunde utlova driftstörningar även på måndag. Glad för det är även jag, skönt att slippa spendera ännu en helg flängande mellan serverrum och hotell.

Dagens andra goda sak är att jag för första gången denna motionsomgång (detta var sjunde eller åttonde gången jag var ute) lyckats ta mig runt Torups 3 km-slinga springande på ganska exakt 20 minuter. Var dessutom inte helt slut när jag kom i mål, däremot fick jag håll efter ett tag så där finns helt klart saker att förbättra när det gäller syreupptagningsförmågan. Skönt är också att mitt knä inte protesterat ännu. Tror och hoppas att det faktum att jag nu försöker hålla foten rakt fram när jag springer (har haft en tendens att vinkla ut den innan) ger mer korrekt belastning.

Riktigt marig blev däremot hemfärden. Det var glashalt på de små vägarna i området och efter en knapp kilometer fick jag stanna för att försöka få upp en dikeskörare på vägen igen. Det gick inte, en annan förare försökte dra upp olycksbilisten men fick inte fäste med sin bil utan det blev till att ringa bärgare.

Hutter

Jag är så glad att jag har semester idag. Malmö hade minus åtta grader i morse, och det är lite väl kallt för att jag ska känna den där sprittande "vad det är härligt att cykla till jobbet"-känslan.

Söndag eller nåt

Gårdagen spenderades i kemins underbara värld, och på kvällen i Trelleborg med den uppskjutna julmiddagen. Någon julmat blev det inte, jultemat upprätthölls istället av julmust, julduk och julservetter. V har efter träget arbete uppnått titeln ”släktens matvrak nummer ett”, och han hatar verkligen att vara så liten att han inte ser godsakerna uppe på köksbänken och bordet (en egenskap han delar med Ebba the hund). Följdaktligen klänger han sig nu fast vid benen på en och kräver att bli upplyft, från den nya positionen har han bättre överblick och försöker dirigera bäraren så han kommer inom räckhåll . Lyckas han inte med det (i praktiken aldrig) blir han skitsur och kräver att bli nersläppt för att sedan raskt klänga sig fast vid nästa person. Dessutom är han oerhört fascinerad av kökets elvisp, och med sladden som koppel drar han runt den i huset som en liten hund. Hans ultimata mål är att försöka koppla in sladden i eluttagen, men tack och lov tror han fortfarande att de enda uttagen som funkar är de som sitter under överskåpen. Vägguttagen har han inte rört ännu. Mycket underhållning blir det i hans sällskap.

Hemfärden blev mer åt thrillerhållet. Det var pansaris (snyggt men hopplöst att får bort) på bilen och glashalt på marken. Ute på landet och inne i Malmö hade de saltat så det kändes tryggare. Inne i Trelleborg fick jag helt förlita mig på det berömda Ägget i kombination med antisladd och ABS (tjohej vad det blinkade på instrumentbrädan). Det slog på snabbt, på eftermiddagen på vägen ner sprang jag en runda i Torup och då var väglaget helt ok om än lite moddigt. Strax efter avfärd upptäckte jag en bil stående vid en busshållplats och en kvinna stående på refugen, spanande åt andra sidan vägen till. Stannade och vevade ner rutan för att kolla läget och fick till svar att allt var lugnt och att ”vi håller på att fotografera” varvid jag upptäcker en man med kamera och stativ i dunklet på andra siden. Jag körde vidare, men är fortfarande ytterst nyfiken på vad de fotograferade. Och till vad. ”Berit, bilen och en busshållplats”? Ytterst kinky.

Även idag fick jag en gnutta motion. Skulle sjukvårda vid en hockeymatch som vid ankomst visade sig ha skjutits upp. Eftersom man inte meddelat oss (idag heller, vad jag hört är det inte första gången) cyklade jag och kollegan hem igen. Vägen till isstadion är förvisso kort, men växlarna på cykeln hade frusit så det blev lågväxel hela vägen fram och tillbaka. Om en halvtimme ska jag till frk M och käka våfflor. Jag funderar på att börja äta lite nyttigare, men vid närmare eftertanke får det vänta tills i morgon.

Storstädning

"Each day we live happier!"

Jag har storstädat bloggen och tagit bort alla gamla inlägg från offentlighetens ljus. Den största anledningen till det är att jag känner att jag på senaste tiden blivit alldeles för bitter, och även om det är skönt att skriva av sig ibland är det kanske inte så kul för andra att ta del av.

Så - storstädning.

Istället blickar jag framåt och försöker påverka min egen framtid i positiv riktning istället för att gräma mig och gnälla över det som varit. Trots allt är det bara jag själv som kan göra något åt saken.

Nytt år...

2009 började bra. Tveksam till om jag var ledig eller inte idag (all min ledighet är iofs tveksam numera), begav jag mig till jobbet tidigt i morse bara för att mötas av kollegan på MSN vid halv tio och inse att jomenvisst, jag var ju ledig idag egentligen. Nåväl. Jag fick klippt och klistrat ihop mina tidrapporter, skrivit på och lämnat in vilket hade krävt ett jobbesök oavsett. Men nu kunde jag med gott samvete åka hem vid lunchtid. Körde en runda till Plantagen och handlade växter och några nya krukor. Firade nyår hos herr S och blev inspirerad av hans många och vackra orkidéer. Nu måste jag bara skaffa mig en trädgårdsmästare också, så att dyrgripen överlever. Den tåler inte drag och vill inte ha direkt solljus och inte för mycket vatten. Vi får väl se hur det går.

Nyår blev en trevlig och mycket lagom tillställning. Tre rätters middag (svampsoppa, oxfile på bädd av rotfrukter och till efterrätt yoghurtpannacota med hallonsås), massor med vin och sedan bubbel vid tolvslaget. Allt detta i kombination med det bästa av sällskap. Vid halv två drog vi ner till Harry’s, men varken publik eller musik tilltalade mig speciellt. Gjorde ett tappert försök att sitta och prata men volymen gjorde det omöjligt. De andra kände ungefär samma, vid halv fyra bröt vi upp och gick hemåt. Nyårsdagen blev emellertid inte så illa som befarat. Var inte bakfull alls men däremot otroligt trött efter att ha sovit på tok för lite. Framåt kvällen gjorde jag som alla andra – åkte för att hämta pizza. För första gången någonsin var det kö på ”mitt” ställe, men det gick rätt så smidigt ändå. De var sju personer bakom disken så det blev inte mer än en kvarts väntan.