I serverrummet kan ingen höra dig skrika, del XXVII

Jag måste omedelbart ta tillbaka mina ord om åtta månaders semester. Det lär snarare bli åtta månaders fäktning mot omöjliga produkter, korkade installationsverktyg och trilskande hårdvara. Idag skulle jag installera Windows 2008 på en virtuell server, och jag kan inte begripa hur något så enkelt kan bli så svårt.

Förutom att jag plötsligt och utan vettig anledning inte kunde ladda hem varken mjukvara eller licensnycklar (dessutom med den oändligt korkade uppmaningen ”contact your administrator” – jag är för böfvelen global administratör i verktyget) lyckades jag också sänka en helt och fullkomligt ren Windowsinstallation. Eller mer specifikt så sänkte den sig själv, genom att en mjukvarukomponent som ansågs som "viktig" (.NET 3.5) skrev sönder en konfigurationsfil. Inga större problem att fixa manuellt - man återställer originalfilen, om det inte vore för det lilla att de sjutton uppdateringar som skett av komponenten sedan dess alla gör samma idiotiskt korkade sönderskrivning. Lägg därtill att databashanteren (SQL Server 2008) jag skulle installera vägrar ha med något att göra som inte heter .NET 3.5 SP1. Att tro att den skulle uppskatta en ny och fin version fyra kunde jag glömma. Det tog fem installationsförsök att sätta den.

Sen gjorde jag tabben att försöka ladda hem saker till servern direkt från Microsofts webbplats. Medan webbläsaren glatt meddelade att sidan minsann var "trusted" med en fet grön bock i läsarens nedankant överöstes jag av varningar om blockerade skript och annat elände, som avslutades med ett kort meddelande om att den av säkerhetsskäl inte tillät nerladdning från den här siten.

Om någon undrar varför jag har halvdruckna flaskor sprit i mitt skåp på jobbet kan ni sluta undra nu. Det handlar om överlevnad.

Dr Paus

Efter fyra terminers studier landade jag häromdagen i en insikt om att jag inte orkar längre. Under tre terminer var det i stort sett inga problem att vara all tid på skolan och sen vara tjugo timmar på jobb på en vecka. Och ändå klara tentorna. Men redan förra terminen började hjärnan kännas som teflon, saker fastnade liksom inte riktigt.

Under fjärde terminen har det där eskalerat, tempot är högre och även om jag egentligen inte har några problem att få tiden att räcka till, känns det som att hjärnan totalvägrar. Veckornas tema pluggas in, redovisas och försvinner sen i ett töcken. Gamla kunskaper sitter, på obduktionen häromveckan satt a. mesenterica sup. och truncus coeliacus som en smäck utan att jag egentligen behövde fundera på det. Men be mig redogöra för de vanligaste blodsjukdomarna som vi läste för ett par veckor sedan och jag kommer att se ut som ett levande frågetecken. Tidigare terminer lärde vi oss fysiologi och man fascinerades av att allt faktiskt funkar. Nu under patologin får man lätt intrycket att inget någonsin funkar. Jag har inget annat än sjukdomar i skallen, och då har jag ju inte ens börjat på klin. Och det är omöjligt att koppla av, vad jag än gör pockar studiemål och veckans PBL efter min uppmärksamhet. Var jag än är, borde jag sitta vid skrivbordet med Robbins uppslagen.

Så – istället för att gå rätt in i väggen drog jag förra veckan i nödbromsen, och nu vankas studieuppehåll. Förhoppningsvis en termin bara, innan jag återvänder till skolan efter sommaren. Ska bli så underbart skönt att ha lediga helgen, att kunna sitta vid datorn en hel kväll utan att ha dåligt samvete, att åka på utflykter och semester med L, att få tid att ställa hemmet i ordning.

Den 17 januari är det åter till jobbet för heltid i åtta månader, men just nu känns det mer som en lång semester.

Aj?

Idag venprovtagning. Lite nervöst även om det var andra gången, kanske mest för att L som stack mig enligt egen utsago var ”fett bakis”. Men naturligtvis gick det hur bra som helst, och jag märkte inte ens rörbytena – risken är ju att man rycker till när man drar ut eller trycker in rören.

Även jag lyckades pricka rätt ven och inget mer, inga blåmärken så långt vi kunde se.

Resultaten var helt ok, hade högre Hb än på hälsoundersökningen för ett halvår sen. Låg och fin sänka och CRP under detektionsgränsen. Så jag verkar överleva den här veckan också.

En bra dag

I allt mörket och elände meddelas:

Inget förgyller en dag som att kunna visa och förklara urinvägarna för en (fd) cancerpatient som sökte information på biblioteket men som inte hade en aning om var och hur h*n skulle leta. Lovorden haglade och jag tror sällan jag sett en lyckligare människa på väg till kopieringsapparaten med anatomiböckerna jag rotade fram.