Om semester

Så var vi hemma efter en vecka på Mallorca. Platsen för grisfester, svineri och asfulla svenska ungdomar. Vi som tillhör sk mogen ungdom där helkväll innebär att man är vaken efter midnatt hade således bokat vuxenhotell, där enbart folk över 16 år fick bo.  Underhållning ett par dagar i veckan ingick, som dock vuxenmässigt avslutades vid 23-tiden.

Nerresan skedde i gryningen, och man slutar aldrig förvånas över det här med modernt föräldraansvar som innebär att det beställs in öl och starksprit klockan åtta på morgonen, så fort planet lyft, skylten med säkerhetsbältena släckts och ungarna fått något att leka med. Iofs inser jag i efterhand att det kanske rör sig om överlevnadsinstinkt, för gråten och skriken ville aldrig ta slut när vi närmade oss målet, planet sjönk och det började kännas i öronen hos de små. Bland det positiva bör nämnas flygplansmaten, den var i mina ögon fantastisk. Sambon som fick den vegetariska varianten var inte lika nöjd tyvärr.

Hotellet motsvarade våra förväntningar. Snyggt utan att vara pråligt, rena och rymliga rum. Fantastiska sängar och sköna kuddar. Rummet var inte redo vid ankomst men vi fick fria drinkar och fri lunch så vi kan egentligen inte klaga. Medianåldern låg på runt 50 år, men det var en hel del familjer där, yngre par och mamma/dotter-par. Stämningen var överlag lugn och trevlig, det enda som tenderade irritera var rökarna som gärna låg vid poolen och blossade.

Vi spenderade mesta tiden vid den fina poolen, men begav oss ner till stranden vid ett tillfälle och fick betala 16 euro för ett solskydd och två solbäddar. Intill oss låg två tyskar – herr Herr und frau Frau, som körde budgetvarianten: kvinnan fick en solbädd, mannen låg nedanför tätt intill på en uppblåsbar madrass, och mellan sig hade de en minimal parasoll. Det såg väldigt tyskt och väldigt märkligt ut. Och helt livsfarligt om frau Frau skulle kliva eller ramla ur solbädden åt fel håll.

Ett par dagar åkte vi med kamikazebussen till Palma, en av dessa dagar fortsatte vi norrut med den smalspåriga järnväg som leder till Soller och efter att ha lunchat på stadens pittoreska torg åkte vi spårvagn till Puerto de Soller som är en charmerande liten semesterort. Åter i Palma på kvällen skulle vi hitta något att äta och ramlade in på Forn de sant Joan. Vi kände oss något turistiga och nerklädda men togs väl emot och maten var väldigt god. På torsdagen var vi på Emilio Ingrossos restaurang Il Migliore och åt även där väldigt god mat. Gästerna var övervägande svenskar, och när mr Ingrosso själv kom ut och pratade med gästerna var det för vissa som att träffa självaste kungen. Vi hann även med lite shopping i Palma, för min del på det exotiska och i Sverige helt okända H&M.

På hotellet finns en motionsanläggning och nästan varje dag anordnades vattenaerobics i poolen. Jag deltog i ett core-pass inomhus som nästan tog livet ur mig, i övrigt höll jag mig till vattengympan. Det filmades från alla håll och det här med värdighet var inte att tänka på när man balanserade på en gigantisk skumgummikorv samtidigt som man skulle göra övningar något så när synkront med övriga gruppen och utan att få en kallsup.

Matmässigt serverades buffé morgon, middag och kväll och det började bli lite halvtrögt mot slutet att trycka i sig samma variation av rätter. Mätt blev man hursomhelst. Vi uppsökte vid något tillfälle en av restaurangerna i omgivningen. Den kändes ungefär lika spansk som en genomsnittlig husman/pizza/kebab-restaurang representerar den svenska matkulturen. Ingen av restaurangerna hade en meny som understeg 30 rätter.

Idag åkte vi hem, och det kom ungefär precis som man vant sig vid värmen och kommit in i någon sorts semesterlunk. Vi hade kanske inte velat stanna på just det här hotellet en vecka till, inte minst matmässigt längtade vi efter lite mer variation. Utcheckningen blev något kaosartad, datorsystemet hade på något obegripligt vis satt in en norrman i vårt rum och han hade köpt tio uppgraderingar till Inclusive-paketet till en kostnad av 450 euro som vi skulle betala. Plus åtta euro för fyra koppar kaffe i baren. Den villrådiga damen bakom disken löste det hela till slut och vi behövde enbart betala för våra egna synder. Incheckningen till flyget gjorde vi på hotellet och det funkade bra och smidigt, och flygresan hem var även den ganska händelselös - maten var god och filmen som visades var rolig. Mitt intryck var att det dracks betydligt mindre på vägen hem, å andra sidan var taxfreepåsarna mångfalt fler. Nästa gång vi reser funderar jag på att ta med AUDIT-formulär och dela ut. Kan ju kanske bli en början till en eventuell doktorsavhandling…

Sommarlov

Termin tio är över. I veckan hade vi presentation och opposition av våra masteruppsatser. Hela våren har vi jobbat med dessa och jämfört med det mentala gatlopp som termin nio var så har det varit rena semestern. På gott och ont, vi hade alla hellre valt att fördjupa oss mer kliniskt än att skriva uppsats. Det är trots allt bara en termin kvar innan namnskylten med titeln ”läkarstuderande” hamnar i lådan för gott, och det börjar kännas i magen att det snart är på riktigt.

Trots den betungande uppsatsen har jag hunnit med en del annat. Att jaga mördarsniglar i trädgården, till exempel, och att stå mellan våra tre pallkragsodlingar och se morötterna växa. Naturen är som bekant vacker så här års.

Och så lite jobb. Förra veckan var jag i Warszawa och hade utbildning på kontoret där. Det blev en intressant dag. Jag räknade med att möta de fem personer som var med i maildiskussionen inför resan. När jag till sist nådde kontoret – efter försenat flyg, strulande bankomater och Obama-besök som sinkade trafiken – så väntade över tjugo personer på mig. Ansvarige konstaterade torrt att ”ryktet spred sig och intresset var stort”. Så istället för workshop och dialog blev det ett improviserat föredrag. Jag tror de var rätt nöjda men kunskapsspridningen var lite större än jag räknat med så nu väntar uppföljning i form av några korta videos. Förhoppningsvis hinner jag bli klar med dem i veckan. På fredag är det ju midsommar och på midsommardags morgon drar vi iväg på semester. I övrigt blev det bestående minnet den fruktansvärda maten. Russinbulle till frukost, lever till lunch och Polens äldsta kossa på tallriken på flygplatsen (eller en skosula, det var inte helt lätt att avgöra). Att få in en färsk bit kött skulle ta tjugo minuter vilket jag inte hade tid med.

Igår var jag förresten på utflykt på hemmaplan. Byafest i Kyrkoköpinge vilket ju är – för den oinvigde – mina gamla trakter. Eller mer specifikt, ett par hus som man passerade i 50 knyck på väg till och från stan. Byafesten bestod av ett par loppmarknader, ponnyridning och en traktorutställning, men det som gjorde dagen för mig var att möllan var öppen. Tyvärr körde de inte kvarnen, men jag fick en egen guidad visning. Även kyrkan var öppen, en stackars vaktmästare med en diger lunta fusklappar fick tre gånger på tio minuter dra kyrkans historia sedan vi fyra tappra besökare behagade dyka upp pö om pö istället för i samlad trupp. Repetition är alltings moder, så nu vet jag att kyrkan är från 1100-talet och dopfunten lika gammal.