Om fyra tyskar på en scen

Det har skrivits spaltmeter om Kraftwerk och den gångna veckan utsåg någon till ”Officiella Kraftwerksveckan” uppe i huvudstaden. Själv var jag där igår och såg den första av kvällens två konserter. Vän av Ordning och Ekonomi undrar nog hur i helsefyr man kan lägga över fyratusen kronor för att spendera två timmar i samma lokal som några åldrade gentlemen (där enbart en av fyra varit med från start) vars första skiva släpptes 1974 och den sista ”riktiga” skivan gavs ut 1986?

Jag tar nog inte till några övertoner om jag säger att Kraftwerk (och Depeche Mode) mer eller mindre definierade min ungdom. Jag minns inte i vilken ordning jag fick mina två första skivor – ”Computer World” på band (som jag tror jag fick specialbeställa på Westessons musikaffär i Trelleborg), och singeln ”Tour de France” som kom ut 1983. Den julen önskade jag mig mest av allt den LP som jag var helt övertygad skulle följa singeln, men Kraftwerk är ju inte som alla andra och istället kom deras nästa skiva 1986. ”Electric Café” hette skivan som spelades samtidigt som Gauntlet spelades på den i julkapp fådda Commodore 64:an. I spridda skurar köptes resten av skivorna, från ”Autobahn” till ”Man Machine”. Slår man ut kostnaden för konserten med antal minuter jag har spelat dessa skivor blir det inte så dyrt.

Konserten var i övrigt min första med bandet. Första och senaste gången jag försökte var 1991. Kraftwerk hade släppt ”The Mix”, E hade skaffat biljetter i Stockholm. Vi bodde då i Linköping så det var inte lika långt att åka. Dagarna efter konserten skulle vi ha tenta och jag fick akut tentaångest och fick ställa in. Tentan gick bra – en av de få jag klarade av under min studietid – men jag grämer mig lite än att jag missade den konserten. Sedan dess har de spelat lite varstans men det har typ aldrig blivit av. När det nu dök upp en chans nappade jag – en tidigt inköpt belöning för att jag tagit min nio terminer – och fick efter viss möda tag på biljetter.

Jag åkte till Stockholm tidigare på dagen. Hann med att besöka den gigantiska Akademibokhandeln inne i stan och sen släpade jag mig och min väska (små hjul och vinterföre är ingen bra kombination) till Moderna muséet och såg utställningen där. På en stor skärm visades sju eller åtta 3D-animationer från lika många låtar, en från varje skiva. Utställningen handlade visst om Dansmaskiner men efter videovisningen var det lite svårt att återkomma till verkligheten så resten av utställningen såg jag bara helt flyktigt. En två minuter lång båtresa senare kom jag till hotellet. Som jag råkade på mer eller mindre av misstag när jag kollade konsertplatsen på Google Street View. Scandic Hasselbacken ligger över gatan från Cirkus och söker någon boende intill Gröna Lund kan jag varmt rekommendera det.

Konserten då? Fantastisk. Till viss del samma videos som jag såg innan på dagen men det mesta var omarrangerat. Kraftwerk framför duken i tighta svarta dräkter spelandes på fyra till synes identiska lådor. Allt mycket rent och avskalat. En tvär kontrast till den ganska antika lokalen i övrigt. De började spela på minuten och höll på i två timmar. Och – som jag nämnde innan – det var verkligen hela min musikaliska ungdom som spelades upp. Kraftwerks butttra allvar på scen till trots så var publiken verkligen med och det jublades, applåderades och visslades både före, under och efter låtarna.

Slutligen frågan som alla ställer sig – spelade de live eller var allt förinspelat? Svaret är att rätt mycket sannolikt var live. Under de första takterna av Tour de France kom ett ljud som definitivt inte skulle hörts och en av herrarna på scen såg otroligt skyldig ut. Och i slutet av konserten kördes det lite soloutflykter allt eftersom medlemmarna tågade ut en efter en.

Idag blev det långfrukost och sedan hemresa. På måndag börjar mitt examensarbete. Fram tills dess blir det två dagars återstående helgnjutning.

Klin - check!

Så är det över. Fyra terminers klinisk undervisning avslutades i tisdags med den så fruktade fastentan, eller nivåexamen som det heter formellt. Två högskolepoäng, utan tvekan de mest värdefulla jag tagit under hela utbildningen. Att det ”bara” är två poäng motsvarar inte på långa väger den ångest som vi alla känt under hösten. Mer än en student har balanserat på gränsen till sammanbrott och sömnen har definitivt blivit lidande den senaste tiden.

För den nyfikne så handlar nivåexamen om att knyta ihop den kliniska biten. Vi lottas ut till en specialitet – vilken som helst – där vi under överseende av en examinator möter en patient som vi ska ta anames på och undersöka. Efter undersökningen följer en timmes ”förhör” med examinatorn och två biexaminatorer. Fallet presenteras och fynd redovisas. Sedan ställer examinatorerna frågor, om fallet eller om andra saker. Och kandidaten försöker efter bästa förmåga svara, eller i vart fall resonera sig fram. När examinatorerna är nöjda så får kandidaten lämna rummet och sedan efter några oändligt långa minuter återvända för att få besked om vederbörande är godkänd eller inte. Mitt ämne för dagen blev pediatrisk neurologi. Det var inte så svårt egentligen, det största problemet var nervositeten och det faktum att man inte gjort en del undersökningar på många år.

Förutom godkänd fastenta fick jag reda på att jag även godkänts på terminstentan vilket verkligen kom som en överraskning.

Nu ligger fokus på att försöka hitta tillbaka till sitt liv igen. Att fokusera på här och nu, och inte varje vaken sekund behöva tänka på undersökningsmetodik, faktarabblande och kommande tentor. Det är första gången sedan hösten 2012 jag är helt avkopplad. Närmast är jag ledig en vecka till, och sedan drar examensarbetet igång och pågår hela terminen.

40 veckor kvar, slutet närmar sig...