Om det sista tabut - föreläsning och paneldebatt

I veckan arrangerade ABF en föreläsning och paneldebatt på temat psykisk ohälsa. Huvudperson var Maria Borelius, möjligen mest känd som det f.d. statsråd som innehaft sitt ämbete under kortast tid. Men hon har även skrivit böcker och i höstas gav hon ut boken ”Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben”. Psykiatriska sjukdomar är till stor del anhörigsjukdomar, och hon har egen erfarenhet av hur det är att vara anhörig och hur illa det kan gå – en bror som insjuknade och senare avled i en olycka.
Boken handlar dock inte om honom utan bygger på det faktum att Karolinska institutet i Stockholm under sitt tvåhundraårsfirande nyligen lyckades samla in närmare en miljard kronor till forskning. Donatorerna fick själv bestämma vad pengarna skulle användas till, och när insamlingen summerades fann man att endast 0,6 % av de insamlade medlem gått till forskning inom psykiatrin. Detta samtidigt som psykisk ohälsa står bakom 30 % av besöken i primärvården. Om detta handlar bokens första del.

I andra delen försöker hon lyfta fram de psykiatriska diagnoserna, och försöka hitta kända människor som har eller har haft en diagnos, och som är villig att berätta om den. En uppgift som inte var helt lätt. När ÖB Sverker Göranson drabbades av utbrändhet och tvingades sjukskriva sig blev han utsatt för ett massivt hån eftersom han inte ”pallade trycket”. Och Maria Borelius själv fick som politiker rådet att hålla tyst om att hon var anhörig till en bror som varit sjuk. Så tabu är alltså ämnet ännu idag.

Föreläsningen gav inte så mycket mer än boken utan var mest till för att väcka nyfikenhet vilket författaren lyckades väl med. I pausen och efteråt var det många som ville köpa ett eget exemplar.
Efter fikapausen följde en paneldebatt mellan olika representanter – två attitydambassadörer (som ställer upp och i olika sammanhang berättar om hur det är att ha en sjukdom), en kvinna som jobbar med psykiskt sjuka inom kommunen (jag missade tyvärr hennes exakta roll) samt två politiker – en (s)-märkt kommunpolitiker och en (mp)-märkt regionpolitiker. Publiken fick även ställa frågor, vilket många utnyttjade och det blev lång väntetid när publikmikrofonen skickades runt.

Från min vecka på en av psykosavdelningarna i Malmö blev den största insikten hur otroligt viktigt det är med uppföljning. Att aldrig någonsin släppa dessa människor utan se till att det finns en plan och strategi för hur överlämningen från slutenvård till öppenvård och från region till kommun ska ske. Även om det ofta funkar i verksamheten blev det under panelsamtalet uppenbart att de brister på högre nivå, och värre är att man inte lär av tidigare misstag. Under den stora ”psyk-ädel”-reformen på 90-talet skulle psykiskt sjuka slippa livstids inlåsning på mentalsjukhus och istället hanteras av kommunerna via öppenvården. Tyvärr löste man inte detta speciellt snyggt, och för många psykiskt funktionshindrade ersattes inlåsning med isolering, om än i eget boende. Nu gör man samma misstag igen och stänger ner vårdplatser inom slutenvården med hänvisning till att öppenvården ska kunna hantera det. Vilket naturligtvis öppenvården inte gör, och på vårdcentralerna råder en skriande brist på läkare med erfarenhet och intresse av psykiatri.
Å andra sidan kan man också konstatera att dagens lagar inte direkt underlättar ett övertagande. Inom den somatiska vården tar kommunen över en patient fem dagar efter att denne är färdigbehandlad, medan kommunen inom psykiatrin har trettio dagar på sig (detta kallas vårdplanering, i praktiken får kommunen ta det ekonomiska ansvaret för den fortsatta vården och eftersom det är dyrt att ha patienter på sjukhus vill man i de allra flesta fallen lösa det i egen regi). En hel del patienter på avdelningen jag var på var utskrivningsklara, men fick alltså vänta i en månad på att komma därifrån.

Flera i publiken anmärkte på vad de med egna ögon sett som ett hårdnande klimat inom slutenvården. Regionpolitikern verkade inte förstå frågan och hänvisade till att det alltid finns lediga platser, alltså ett överskott. Och det är klart att det finns, det gäller bara att sålla hårdare på akuten.

Trots detta kan jag ännu tänka mig att jobba inom psykiatrin, däremot är det betydligt svårare att veta vem som ska få mina röster i valet i höst.

Recension: Den sanna historien om Pinocchios näsa

Jag har aldrig tidigare läst något av Leif GW Persson, men när jag läste det smakprov på boken som fanns hos en nätbokhandel skrattade jag högt och när jag hittade den på den gångna bokrean slank den utan minsta tvekan ner i korgen.

”Den sanna historien om Pinocchios näsa” inleds med ett brutalt mord på en ytterst känd s.k. gangsteradvokat. Till spaningsledare utses kriminalkommissarie Evert Bäckström, som kombinerar en mytisk skicklighet som utredare och kvinnobelägrare med en genuin ruttenhet inombords. Han är en misantrop i allmänhet, homofob och kvinnohatare i synnerhet och dessutom en första klassens mutkolv. Hans enda vänner är tjänstevapnet ”Sigge” samt en sedan lång tid tillbaka sörjd guldfisk ”Egon”. Denne sympatiske kommissarie får alltså tillsammans med sina medarbetare uppdraget att lösa mordet. Men ingenting är som bekant som det synes vara vid första anblicken och således blir detta en historia som spänner över 631 sidor och tar med läsaren till såväl Bromma i nutid som tsartidens Ryssland och andra världskrigets London.

Leif GW Persson är skicklig och underhållande som författare och boken går snabbt att läsa men efter ett par hundra sidor infinner sig en sorts mättnad. Det är oräkneliga luncher, middagar, nubbar och drinkar som beskrivs i detalj efterhand de intas på olika etablissemang, och frossas det inte i mat frossas det i olika nedlåtande omdömen om de människor som omger Bäckström, och inte minst frossas det i de höga tankar han har om sig själv och hans ”jättesalami”. När boken så glider in i en lång utläggning över människoöden under det tidiga 1900-talet faller mitt intresse rejält. Utläggningen är förvisso relevant för den fortsatta berättelsen, men jag har lite svårt att med historiska berättelser som visar sig vara uppdiktade. Detta är det enda tillfälle under läsningen som jag känner visst medlidande för Bäckström som med stigande otålighet tvingas lyssna på hela historien i väntan på de pusselbitar som kanske ska visa sig vara avgörande för att lösa mordet.

Kritiken till trots är detta en läsvärd bok som med fördel avnjuts på fastande mage en regnig söndag.