Om november

Efter tentan förra torsdagen stack jag och L till London på en helgtripp. Ls systerson E skulle namnges i en borgerlig ceremoni i det lokala stadshuset och sedan skulle det festas/firas hemma hos systern S och maken A. Allt var mycket trevligt, ceremonin var verkligen fin och värdig och på festen efteråt passade vi på att mingla i trängseln, och försåg oss från de delikata bufféfaten. E var glad och lycklig över uppståndelsen och det hela inramades av att det var Guy Fawkes Night på kvällen och himlen lystes upp av fyrverkerier. Morgonen efter återstod att städa upp efter det dryga 60-tal gäster som varit med på kvällen, och öppna alla presenter. Det märktes att många av S och As vänskapskrets är kreativa människor, E fick små böcker och berättelser som gjorts och tryckts enkom för honom. Av oss fick han en sagobok och två ordböcker, de två senare tyckte vi även herr A kunde ha nytta av (det finns helt säkert något tillfälle då en engelsman kan ha användning av vanliga svenska ord som ”ökenråtta” och ”bältdjur”).

Utöver att delta i festens olika faser hann vi med att handla kläder och skor. Två järnvägsstationer bort ligger ett av Europas största köpcenter Westfield som är ett himmelrike för den som behöver förnya garderoben. Tre eller fyra våningar (jag tappade räkningen, L sprang vilse), en enorm mängd affärer och även en enorm spännvidd på affärer. Budgetaffären Primark (där jag hittade ett par byxor för 10 pund och linnen kostar under två pund styck) ligger i princip vägg i vägg med tokexklusiva klockaffärer. Jag fyllde på mitt lager av skjortor och skor, L var inne i de flesta sportaffärerna och letade. Vi lyckades precis få igen resväskan och bagagegränsen klarades med knapp marginal.

Sen har dagarna fyllts med metodkurs och uppstartsmöte och planering för vårt första examensarbete. Vilket innebär att skoltiden nu spenderas i Lund. Metodkursen är inget jag jublar över. Statistik är ett bökigt ämne och det blir inte bättre av obegripliga föreläsningar i överfulla och obekväma föreläsningssalar. Vidare är jag - av sextiotalsestetikrelaterade orsaker - inte vidare förtjust i att springa runt i Blocket. De nakna korridorerna med sina solida trädörrar ger ett ytterst avvisande intryck, vilket förstärks av att den enda dekorationen är antingen sextiotalskonst eller stela porträtt av gamla professorer och överläkare vars bistra blickar (för)följer de förbipasserande.

Igår kunde jag iallafall avsluta veckan med en heldag på jobb och ett besked om en godkänd tenta. Det är skönt att kunna lägga patologibiten bakom sig, och om två veckor avslutas även metodkursen.

Om ben

På kurs i Lund. Pendlingen går så långt bra, men jag kan inte förstå hur jag kunde uthärda ett och ett halvt år i föreläsningssalar där det är helt omöjligt att sträcka ut benen under stolsraden framför. Var verkligen mina ben så mycket kortare för två år sedan?

Om ett slut

Det är mycket ”sista” nu. Sista veckan på patobiologikursen, vilket innebär sista PBL-fallet (check!), sista obduktion (check!), sista mikroskopilabb (snart check), och sista föreläsningen (snart check). Och förra veckan avslutades Professionell Utveckling med ett praktiskt prov i saker vi förväntas kunna utföra.

Hur mycket jag än har gillat PBL så känns det som att det har gått på rutin sista tiden. Målsättningarna har allt för väl korrelerat med kapitlen i kurslitteraturen, och det som varit mest slående har väl varit hur mycket man hunnit glömma sen man läste anatomi och fysiologi.

Nu börjar tentastressen igen, om två veckor är jag med lite tur fullt/tillräckligt lärd. Sen återstår ”bara” ett examensarbete mellan kandidaten och den hägrande kliniska delen av utbildningen.

Längtar.

Om praktik

Ännu en vecka har gått. Tre av dagarna den här veckan har kandidaten varit på vårdcentral. Förra året var jag ju på landet, denna gång mitt i staden. En ganska stor skillnad, de sociala problemen och oron över att klara vardagen var ständigt närvarande hos många av patienterna och många av berättelserna som jag fick höra bär jag med mig ännu.

Kliniskt märktes det annars tydligt att det är förkylningstider och jag tappade snabbt räkningen på alla barn som kom in med infektioner i öron, näsa och hals. Och de vuxna som stannat hemma från jobb och behövde sjukintyg. Många uppföljningar av medicinering (högt blodtryck är till skillnad mot förkylning inte säsongsberoende) och byten av antibiotika.

Under dagarna har jag tagit en enorm mängd anamneser, lyssnat på hjärtan och lungor och hört alla möjliga nyanser av missljud i luftrören. Jag har varit med på underlivsundersökningar och förgäves försökt mikroskopera fram orsakerna till besvären. Skickat in labbremisser och försökt knåpa ihop en remiss till specialist. Det där sista gav mig skrivkramp, tanken på att någon faktiskt skulle läsa det jag skrivit som utgångspunkt för att behandla en patient gjorde det omöjligt att få ner en enda bokstav.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var en bra och rolig vecka, och att allmänläkare mycket väl skulle kunna vara något som jag eventuellt kan tänka mig att jobba som…

Om en terminsstart

Tiden går fort när man har roligt. De två senaste veckorna har jag:

- Lärt mig allt jag behöver kunna om dermatologi (så långt).

- Lärt mig nästan alla jag behöver kunna om lever-, pankreas- och gallvägssjukdomar (så långt).

- Lärt mig utföra en topp-till-tå-undersökning.

- Packat alla mina pinaler på jobbet då vi bytt samtliga möbler, kopplat om nät, packat upp alla pinaler igen och allmänt förbluffats över mängden prylar som blivit över när de gamla skåpen tömts.

- Flyttat serverprogramvara hos kund och dessutom lyckats få allt att funka efteråt.

- Kört igång en massa servrar i andra projekt eftersom jag råkade lova det i ett svagt ögonblick.

- Varit på Lunds humorfestival.

- Varit på loppmarknad i Bösarp och med våld fått tvinga mig från att köpa LP-skivor från 70-talet med titlar som ”Lars-Börje och Gunnel sjunger om Jesus”.

- Stått i ösregn och bevittnat ett löparlopp, i fall någon skulle skada sig.

- Glatt mig väldigt mycket över ett gratulationskort från västkustsläkten.

Och innan helgen är slut hade jag tänkt äta mig mätt på Gränden Rose Garden, plugga en massa sjukdomar i övre GI och kanske motionera lite.

Om Malmöfestivalen, del I

I kväll börjar Malmöfestivalen och med den följer de obligatoriska passen i röda kläder, fem kvällar kommer jag jobba detta år. Inleder med kräftskivan på Stortorget och diverse musikaliska framträdanden från stora scen. Brukar vara en intressant kväll dels för att stämningen vanligen är både hög och trevlig, och skadorna till skillnad från de andra kvällarna i huvudsak drabbar medelålders kvinnor och män som mot bättre vetande dansar på borden till Perikles och sedan ”glömmer” att det är över en meter till marken när de så småningom ska gå hem.

Om en helg

Varvar ner efter en händelserik helg. I fredags såg jag denna sommarens första och sista sommarscen på Pildammsteatern. Det blev modern dans, och dessutom väldigt bra sådan även om någon magi aldrig infann sig eftersom det kryllade av lekande småbarn framför och runt scen. Men jag tänkte i alla fall ta några lediga helger under hösten och se ett par av de verk som vi bjöds på smakprov av.

Igår var det Malmö halvmaraton och till 3332 löpare behövdes det sjukvård. Röda Korset hade ett fint tält till vårt förfogande och helt oväntat fick vi dessutom förstärkning av läkare och två syrror från akuten. Loppet gick bra och vi fick diverse blessyrer att ta hand om – utmattning/uttorkning med kollaps och kramper, värmeslag, ett antal ömmande knän, en mystisk vad och en tilltygad fot som trampat på en sten i hoppborgen… Enda problemet denna dag var att vi hade hela högtalaranläggningen alldeles invid tältet så kommunikationen utgjordes till stora delar av mimanden och försök att göra någon sorts smärtgradering av folks ansiktsuttryck. Jag hade radio och två mobiltelefoner och slog inofficiellt rekord i antal missade samtal på kortast tid.

Idag inledde vi med lyxfrukost - svart kaffe, äggröra, stekt bacon, kalljästa bullar som stått i kylen över natten och som efter 25 minuter i ugnen i morse blev delikata… Sen skulle jag ut och springa. La upp en ambitiös tolvkilometersrunda ner mot Hyllie och Limhamn och hem. Efter inte ens tre löpta kilometer stumnade benen så tolv kilometers löpning blev sju och en halv kilometer rask promenad. Ikväll åt vi grekiskt nere vid Tessins väg och sen vidare till ”Ditt liv är här” nere på Kallbadhuset – en kändis blev intervjuad, och olika händelser i kändisens liv framfördes av en improvisationsteatergrupp. Kändisen skulle varit Anders Johansson (i ”Anders och Måns”) men istället blev det Måns Nilsson (i ”Anders och Måns”) och för mig spelade det absolut ingen roll. Det blev en rolig intervju och de flesta gestaltningarna blev – om inte som jag föreställde mig dem – mycket roliga.

Nu lyssnar vi på regnet som faller, och i morgon är det måndag igen.

Om väntan

Av mina nio månaders studieuppehåll återstår nu endast två veckor, sen blir jag femteklickare. Tyvärr får jag inte reda på var jag hamnar (Malmö eller Lund) förrän en vecka innan kursstart, så det är lite nervöst just nu. Jag har laddat upp genom att gå igenom scheman för att kunna räkna ut vilka grupper som är bäst ur arbetstidssynpunkt (och skriva små skript som gör att jag kan stoppa in hela schemat i Google-kalendern). 0800-1200 = bra, 0800-1000, 1445-1645 = dåligt. I Malmö har man dessutom anpassat sig till Lundastudenternas sov- och bussvanor så det är bara ett fåtal obligatoriska moment som börjar före klockan nio på förmiddagen. I Lund börjar dagen i regel klockan noll-åtta-noll-noll, och tillsammans med det faktum att momenten är spridda över hela dagen så önskar jag nu inget mer än att hamna i Malmö. Oavsett var jag blir placerad har jag i alla fall önskat och fått plats i de framräknade ”bästa” grupperna.

Och fram tills den 22:a får jag alltså vänta och hoppas.

En dag på återvinningen

Fem dagar efter hemkomsten från Skottland kände vi att det var dags att göra något vettigt av semestern. L jobbade i torsdags, för egen del har jag kört Kronblomvarianten och på ryggläge i soffan lyssnat på det regn som fallit, lagat backupper på jobbet och spelat gamla Panzer General i en MS-DOS-emulator.

Idag tog vi oss i kragarna, hyrde ett släp och började röja förråden. Både vind och källare var fulla av möbler som vi sparat ifall det inte skulle funka att bo ihop, men nu när vi är förlovade har vi definitivt satt punkt för den ångerveckan. Så till återvinningen har nu fraktats en styck soffa (som tog upp typ halva vinden), två sängar (som tog upp halva källaren), ett köksbord, en TV-bänk och tjock-TV samt en byrå som jag fick på köpet när jag flyttade in. Byrån föll isär när jag lyfte den, i platt form var den oerhört mycket enklare att hantera.

På återvinningen fick vi oväntad hjälp. Så fort vi backat upp till containern för resårmöbler dök det upp en kille i varselkläder. Han kunde inte ett ord svenska men han deklarerade tydligt att soffan var hans. Sen hjälpte han till att slänga sängarna. Även bordet ville han ha. Under tiden vi lastade ur sladdade en van från en möbelåtervinningsfirma upp jämsides och efter en kort överläggning mellan vår medhjälpare och bilens förare hystades bordet in i skåpbilen medan soffan till slut hamnade i containern. Allt gick väldigt snabbt, vi kunde bara konstatera att släpet helt plötsligt var tomt.

Så nu återstår ”bara” att gå igenom alla lådor jag lovade gå igenom innan L flyttade in. Vilken dag som helst tänkte jag, har ju en vecka kvar på semestern.

En andra mil

Klappar mig på axeln efter att ha sprungit milen i Torup. Den har hägrat sedan jag började motionera, hittade en två och ett halvt år gammal anteckning där jag genomgick helvetets alla kval medan jag gick-joggade mina första tre kilometer. Och det är andra (i princip) gången jag lyckas springa en hel mil någonsin.

Tidsmässigt är jag rätt nöjd ändå med 1:16 på en så pass kuperad sträcka som det rör sig om och jag har lärt mig en del om var jag ligger pulsmässigt under så pass lång ansträngning.

Nu är planen att få upp tempot och kapa tiderna. Milen under timmen i Torup vore... "himla kul".

Insert rubrik här

Veckorna rullar på och det är svårt att fatta att det är två veckor till Midsommar, och tre till semester. I år ska jag och L till Skottland och vandra, det blir fem dagar och elva mil längs rutten som kallas Great Glen Way och som går från Fort William i väst till Inverness i norr. Upplägget känns helt ok, resebyrån ordnar med hotell och bagagetransporter, vi vandrar dagsetapperna med lätt packning.

Ännu ett tecken på att det är sommar är jobbets sommarfest, som jag av tentaskäl missat de senaste åren. Det blev i år en favorit i repris, segling. Detta året enbart till det bättre – sist hade vi dagarna innan haft ett större haveri där jag efteråt lyckades radera ut två veckors arbete för delar av bolaget. Dessutom blåste det nästan ingenting. I år snurrade maskinerna ostört och vi hade god vind ute på havet. Tyvärr höll det på att sluta illa. Under en gipp där vi vänder båten med vinden i ryggen slog seglet över med sådan kraft att en kollega inte hann ducka utan fick bommen i huvudet. Blodvite uppstod men tack och lov var det ”bara” ett jack i örat. Efter seglingen följde mingel och diverse lama ursäkter om varför slutresultatet blev som det blev innan vi gav oss till Plockepinn bakom Inkonst och åt en helt ok middag. För min del avslutades kvällen där, resten av gänget skulle vidare på annat håll. Det gick nog rätt vilt till med tanke på att fd kontorschefen förmådde formulera ett tackmail först för en halvtimme sen.

Igår var det vila och uppladdning till kvällens cocktail-party. Fem drinkar skulle testas och betygsättas, vi fick småplock att fylla magen med och gott om tid att mingla mellan varven. Vinnardrinken blev en brun version av Singapore Sling. Det var intressant att uppleva att det som såg ut som avloppsvatten smakade inte alls som avloppsvatten. Jag tyckte inte jag drack så himla mycket under kvällen men uj vad seg jag var i morse och L var ännu värre däran. Idag skulle vi dessutom ut och provvandra utrustningen i Fulltofta. Jag hade (för egen hand) planerat att vi skulle upp tidigt, äta en stadig frukost och sen ge oss iväg. Sanningen var att vi kom upp sent, åt förvisso en stadig frukost men kom iväg först på eftermiddagen. Och inte blev det bättre av att chauffören inte kunde skilja på väg 13 och 23 utan med viss förvåning insåg att Ringsjön låg åt fel håll. Vi kom fram till slut i alla fall och efter att inledningsvis gått fel Skåneled dessutom kom vi rätt och ca två och en halv timme senare var vi tillbaka där vi började. Det hela gick rätt bra, förutom att jag med yllesockar glider i skorna. Så nu har jag lite ångest – chansa på att underlaget blir plant eller köpa ett par nya kängor…? Positivt var att jag överlevde myggen. Fick några bett men det blev inte mycket värre än att jag hade blod i halva nyllet efter att ”råkat” mosa en insekt vid fel tidpunkt.

Hemresan blev lika slumpartad som uppresan. Körde fel i början (jag skyller på att L somnade så fort hon satte sig i bilen så jag fick ingen hjälp med kartläsningen), sen var det tvärstopp på E22 pga olycka och en lång omväg innan vi kom hem. L lagade en formidabel kvällsmåltid och nu är det powerslappa som gäller innan sängen kallar.

Certifierad!

Istället för att plugga och ta poäng kan man plugga och ta certifieringar. Idag skrev jag min första Microsoftcertifiering på sådär tretton år, och är nu en stolt MCTS (Microsoft Certified Technology Specialist) på ämnet "Configuring Windows Server 2008 Network Infrastructure". Det kostade en slant, men kan vara bra att ha på CVt när jag ska konsulta. Och framöver när vi ska rulla ut 2008 på jobbet. Och eventuellt någon gång när jag är färdig läkare.

Det ska dock sägas att det inte alls var så rakt på som jag trodde. Vi kör ännu inte speciellt mycket Windows 2008 på jobbet så jag fick sätta upp en labbmiljö hemma. Och medan de mer grundläggande sakerna som finns i Windows 2003 – IP-adressering, DNS och DHCP – var rätt lika var de nyare säkerhetsfunktionerna som att hugga i sten. Och uppdateringstjänsten WSUS använder vi inte och den lyckades jag inte ens installera i labbmiljön. Det kändes som nästan alla frågor på testen kom att handla om just WSUS.
Värre var att boken jag använde handlade om Windows 2008 medan testen handlade om efterföljaren – Windows 2008 R2. Skillnaderna finns, och de måste man känna till.

Labbmiljön – om någon är intresserad:
”Server”
Quad core CPU på 2,6 GHz
8 GB RAM
hyfsat snabb och tillräckligt stor SATA-disk

Ubuntu 11.04
VirtualBox, senaste OSE-versionen + expansion pack
Evalueringsversioner av Windows 2008 R2 och Windows 7 Enterprise
Vyatta (mjukvarurouter) för att testa RIP

"Klient"
Min jobblaptop med Terminals

Boken jag använde var MCTS Self-Paced Training Kit (Exam 70-642): Configuring Windows Server 2008 Network Infrastructure

När lammet tystar mun

På min gravsten kommer det med stor sannolikhet att stå ”Lite eljest”. Det gäller inte bara i karriären, utan även matlagningen. Idag skulle jag för första gången i livet tillaga lammstek, men naturligtvis kunde jag inte göra det på det vanliga sättet utan valde att göra det enligt halvdagsmetoden – sätt steken i ugnen på så låg temperatur som det är möjligt och kör sedan med stektermometer tills den är klar, någonstans mellan 55 och 60 grader. Inte helt enkelt med en gasspis som har som lägst 150C på vredet, men med luckan på glänt fick jag ner temperaturen en hel del.

I övrigt gjorde jag som det flesta andra, tog en urbenad enkilosstek från ett skånskt och ekologiskt fd lamm. Mortlade vitlök och några kvistar färsk rosmarin i olivolja, klappade in i steken. Salta och peppra. Brynte tillsammans med en grovt hackad morot, en likaså hackad halv gul lök, några grovt krossade vitlöksklyftor och rivet citronskal. Efter ett litet tag i med några dl vitt vin. Efter bryning – band ihop köttet med steksnöre (förmodligen något jag skulle kunna gjort innan bryningen) och lade tillbaka den bland grönsakerna. Sen skjuts in i ugnen med hela härligheten.
Det tog ca fem timmar att få upp köttet i 55C men då blev det så mört och fint att det utan minsta tvekan var det bästa lamm jag ätit i hela mitt liv.

Avnjöts till en potatisgratäng (som fick göras ovanpå spisen istället) och ett glas Amarone.

Reclaim the utsikt

Fortfarande en snorgärs, men det uppvägs delvis i alla fall av att fasadrenoveringen av husets södersida äntligen är klar. Byggställningarna är på väg ner och det gör att vi fått såväl utsikt som möjlighet att använda balkongerna igen.

London Calling

Helgen spenderades i London. Ls syster S har fått barn nyligen och vi ville dit och hälsa på och bebisknarka lite. Resan gick bra men på Kastrup tycks samtliga IgA-antikroppar i näsan passat på att desertera till en ännu okänd destination för kort efter ankomsten till den stora staden kunde ett antal förkylningsvirus göra entré lite väl enkelt.

Efter att ha checkat in på hotellet och bekantat oss med rummet och Den Talande Hissen mötte vi upp bebis plus mamma S och resten av dagen försvann snabbt medan vi ömsom gosade med sovande bebis, ömsom försökte trösta gråtande bebis.

Lördagen inleddes med georgisk frukost (äggröra och toast, tydligen har engelsmännen och georgierna någon gemensam kulinarisk stamfader) och ägnades i övrigt åt att tycka synd om mig själv och att shoppa. Medan L försvann in i Nike Store gick jag på upptäcksfärd i grannskapet och insåg att så gott som alla människor verkar hålla till på huvudgatorna. Ett kvarter från överfulla Regent Street var det lika mycket trängsel som på gågatan i Trelleborg veckan före lön. Vi arbetade oss ner mot Picadilly Circus och medan L avslutade på Lillywhites hade jag egen julafton på Jermyn Street där alla skjorttillverkare håller hus. Köpte fyra skjortor och tog ett antal mått för att kunna beställa på nätet senare. Apropå tycka synd om, så hade killen på Church’s maximal otur när jag kom in klockan halv sex och bad att få prova skor. Det luktande nog inte rosor där nere. Skorna jag provade var verkligen något att dö för, och om jag bara hade vetat att de satt rätt och inte skulle börja glappa mer (jag har tyvärr väldigt smala hälar) hade jag med glädje betalat de £340 som de kostade.

Kvällen spenderades med mera bebis, och vi såg film – ”I rymden finns inga känslor” som var engelsktextad så även bebis pappa A skulle förstå. Strängt taget vad det bara jag och A som såg hela filmen. Bebis sov i mitt knä och L och S somnade också tämligen omgående i soffan.

Söndag – väckning klockan sju sedan något efterfestande missfoster lyckats dra igång brandlarmet på hotellet. Därefter (några timmar senare) var det middag hos S och A. Även As föräldrar skulle komma och då jag hört mycket om dem var det väldigt trevligt att träffa dem. Och vi bjöds på en utsökt måltid.
Sedan drog jag och L ut på egna äventyr. London är en stad med många ansikten – vi bodde i Hackney som om man ska vara krass är väldigt mycket ghetto och väldigt få på bussen till och från centrum är vita. Nu gick vi ner mot Whitechapel och hamnade på Brick Lane som i mina ögon är någon sorts utflippad korsning mellan Christiania och Möllevångstorget. Mot hotellet igen via Old Spitfields Market där jag handlade mer kläder hos Nigel Hall. Expediten där var svensk vilket gjorde det avgjort enklare att handla. Kvällsmat på ett turkiskt hak. Maten var ok, bordsgrannarna var det inte. Och vi gav så lite dricks att vi sannolikt själva hamnar i grytorna om vi vågar oss dit igen.

Måndag – långpromenad med S och bebis, lunch på ett italienskt ställe och sedan satt vi och degade på hotellet i väntan på att åka ut till flygplatsen. Vi tog farväl av Den Talande Hissen och lämnade sedan London för denna gång. Resan hem gick utmärkt och vi lyckades med konststycket att ta oss från markkontakt till Öresundståg på 26 minuter. Och på den tiden hann vi dessutom med passkontroll, att hämta ut väska och köpa biljetter. Den tveklöst största utmaningen var att hitta busshållplatsen på Hyllie, skyltningen lämnar lite väl mycket åt fantasin. Och tullarna som gjorde razzia medan vi steg av visste inte heller.

Sammanfattningsvis var det bortsett från förkylningen en riktigt bra helg. Sen var det åter till vardagen, skönt att veckan blir kort.

Om söndagar

För att logiskt anknyta till föregående inlägg så hatar jag även sommartiden. Känslan av att blivit bestulen på en timme, obehaget av att veta att man sovit nästan till lunch när man egentligen inte alls gjort det… Jag känner mig kränkt.

Anyway, bortsett från detta har veckan mellan måndag och nu varit helt ok. Den har flugit fram i ett tempo som fått det att nästan svartna för ögonen. Jag har jobbat på dagarna, tränat på morgnar och kvällar och tiden utöver detta suttit och gottat mig i Funbeat, detta paradis för motivation och inbördes beundran. De senaste två veckorna har jag exempelvis tränat under totalt nio och en halv timme, och igår kröntes det hela med personbästa på 5 km ute i Bulltofta. På kvällen drog jag till Musikhögskolan där jag först fick lite träning i Polska och sedan avnjöt jämtländska Triakel. Fullsatt och hög stompfaktor - folkmusik ska definitivt upplevas live.

Idag är det dags för husvisning i Bjärred igen, därefter födelsedagskalas hos svärfar.

I morgon är det ny vecka igen, och på fredag väntar långhelg i London.

Meh

Det finns åtskilliga anledningar att hata måndagar. Här följer ett par stycken:
1) Jag kom inte iväg till jobbet lika tidigt som jag tänkt.
2) När jag kom iväg låg bromsen an mot bakhjulet så ca halvvägs var jag genomblöt av svett.
3) Då kom jag på att jag eventuellt glömt stänga av kaffekokaren.
4) Så jag fick vända och cykla hem, och när jag klev av cykeln var jag svettig och fruktansvärt mör i benen.
5) Kaffekokaren var givetvis avstängd.
6) Genomsvettig, med möra ben och nu också lätt förbannad tog jag bilen till jobbet istället.

Helga vilodagen eller nåt

Jag hade precis börjat skissa på ett blogginlägg om hur skön den här söndagen var när jag fick ett nödsamtal från jobbet som krävde en akutinsats och som innebar att jag fick ta på mig beredskapskepsen under resten av dagen.

Anyway – bortsett från detta var det en skön söndag idag, jag och L storstädade igår och inget slår känslan att vakna upp i ett rent hem. Dessutom är detta avslutningen på en grymt skön vecka, aldrig någonsin innan jag tränat sex dagar i rad innan så det känns som jag kan unna mig en vilodag.

Förutom shapen på måndag och simning på tisdagen blev det spinning i onsdags, simning i torsdags och styrketräning i fredags. Och igår sprang jag en femkilometersrunda på Bulltofta, och till min stora glädje och överraskning sprang jag både snabbare och med lägre snittpuls än innan. Fick även fixat nya däck till cykeln och på fantastiska Bikemasters nere på Limhamn lyckades man ur begagnatgömmorna fiska fram exakt den del till mitt gamla Abus-lås som jag letat efter i ett par månader nu. Nu återstår bara att fixa ett problem med bromsen (den bromsar bra men släpper inte efteråt) och rengöring så blir cykeln som ny igen.

I eftermiddags var vi i Trelleborg och firade moderns födelsedag med god mat, tårta och ett par nya drivrutiner till hennes dator. Ett ovanligt lugnt firande då bägge huliganerna hade däckat i varierande grad pga sjukdom och inte kunde komma. Sedan hem, hittade till vår stora förvåning en P-plats i kvarteret - happy joy, joy.

Avslutade med Solsidan och trevligt nog var vi var rörande överens om hur vi inte ska ha vårt framtida bröllop. Nu ryggläge i soffan, sen blir det att packa och förbereda morgondagen.

Mera träningsskryt

Efter att under en längre tid pendlat mellan sjuk, trött och lat tog jag mig i helgen i kragen för att komma i form igen. Bidragande orsak får nämnas vara vårvädret, samt bisarrt nog Solsidans avsnitt om olika typer av fetma. Jag började inse att jag kan vara i riskzonen att bli ”smalfet” och det är något jag helst vill förskona mig själv och min omgivning från.

Så – efter att ha arbetat hemma på fredagen för att jag kände den där förhatliga känslan av förkylning på ingång satsade jag på att fördriva ont med ont och körde en femkilometersrepa på lördagen. Tur nog glömde jag pulsbandet hemma, det var inte tal om pulsträning utan det handlade om att komma i mål. Under över alla under gav förkylningen med sig.

Igår var det dags för ett nytt shapepass, något som min kollega H i Stockholm beskrev som "Pure Torture 60 minutes". Dessutom hade käraste L outat mig så med största sannolikhet visste instruktören vem jag var. Så mycket för mina försök att hålla en låg profil.

Och idag var det dags att lägga ytterligare träning till meritlistan. Kollegan K upplyste om att man kan morgonsimma på Kockums Fritid, varje tisdag och torsdag öppnar de klockan sju. L uttryckte starkt tvivel över mina ambitioner, men jag lät mig inte hindras av denna skepsis utan klockan kvart över sju i morse klev jag i bassängen. På frågan hur länge sedan jag faktiskt simmade i bassäng senast blir svaret – inte en aning, men förmodligen någonstans i grundskolan.

Dagens simning gick i lugnt och behagligt tempo. Av någon outgrundlig anledning var bassängen redan när jag kom fullknökad av pensionärer som i sakta mak tog sig runt i vänstervarv. Varför dessa gamlingar, med oceaner av fritid, måste upp i svinottan fick jag aldrig något svar på. Och ute i omklädningsrummet mötte jag en äldre herre som klagade på all jäkt i vardagen. Fick tyvärr ingen chans att närmare fråga hur en nybliven pensionär någonsin kan vara stressad.

Och har jag minsta rörlighet i kroppen i morgon tycker L att jag ska komma på hennes spinningpass, fortsättning följer…

(Bildbevis, bortsett från att tiden inte alls stämmer... (yada yada dålig bortförklaring...))

Inception

Så har jag då sett den enormt hypade ”Inception”. 8,9 i betyg på IMDB, och det tycks gå en magisk vattendelare mellan de som diggar och förstår handlingen och de som diggar utan att förstå. För egen del var inte den största utmaningen att förstå handlingen, utan att inte somna. Det som hindrade mig var väl i huvudsak den närmast stendumma dialogen som till 90% gick ut på att någon högt berättade för de andra vad som skulle hända härnäst. Dessutom på nybörjarnivå. Man kan ju tycka att alla dessa grundläggande begrepp var något de borde känna till innan, å andra sidan fick jag inte intrycket av att rollfigurerna var sådär enormt smarta. Var det verkligen ingen som ens funderade lite på vad som hände om man dog i drömmen men inte kunde vakna i verkligheten för att man var drogad?

Mot slutet fick jag mycket mer sympati för killen de skulle blåsa än de empatilösa och blåsta nollorna som skulle blåsa honom. Karaktärernas djup var noll och intet, inte ens Leonardo DiCaprios plågade relation till sin döde fru gav något mer än att man ska akta sig för godståg som löper amok i storstan i allmänhet. Och möjligen döda exfruar i synnerhet.

Actionmässigt var filmen däremot en höjdare, någon skrev att Matrix möter Bond och det känns helt relevant. Sen kan man alltid invända mot det tröttande faktum att Hollywood fortfarande skapar skurkar (förlåt, jag menar ju projektioner) som under en kvart pepprar en skåpbil full med bly utan att orsaka några nämnvärda skador på de som sitter i bilen. Känns lite 90-tal.

Men som helhet – två och halv timme halvkass underhållning.

Oj oj

Summan av synderna är konstant. Kort efter tentabeskedet lyckades jag tappa kollegans nyinköpta, i bubbelplast invirade hårddisk i bordet så den avled. Suck.

Oj

Försöker sätta ord på chocken när jag fick resultatet men det går inte. Fick till och med maila institutionen för att få bekräftat det jag aldrig någonsin kunde föreställa mig:

att jag klarat T4-tentan.

Nu försöker jag återfå fattningen så jag kan göra något produktivt här på jobbet.