Fjärdeklickare

Sista måndagen i augusti 2010, höstkallt på morgonen och en ny termin börjar.

Upprop som vanligt, denna gång alltså i Malmö. Ingången är alldeles intill bårhusintaget vilket inte är alldeles okomplicerat. Vi uppmanas vara ”seriösa” ifall en transport är på väg in (av hänsyn till anhöriga), och vi får inte lov att ställa upp dörrarna till trapphuset då detta tydligen leder till baksug där vissa dofter från källaren kan tänkas berika luften i föreläsningssalen. Vi får inte heller luta oss mot fönsterna eftersom ingen kan garantera att vi är kvar på andra våningen om vi försöker.

Första föreläsningen behandlar bakterier och danskar. Framförallt danskar verkar vara poppis - Gram (som uppfann positiv/negativ-systemet för bakterieklassificering) var dansk och massa danskar får KOL och drabbas av skumma sjukdomar (difteri). Vi har även fått se bildexempel på fler äckliga bakterieåkommor än vi fått se äckliga bilder totalt under de tidigare terminerna (inklusive brännskadeföreläsningen). En riktig rivstart.

Därefter lunch och sedan en timmes pekpinnar rörande lokalerna. Hoppas jag inte behöver jobba med någon som sätter mikron på full effekt i 15 minuter och sen kommer på andra och roligare saker att syssla med.

Jag är förresten inte längre kursens ålderman. Minst en nykomling är äldre och gör om kursen, hans sista halmstrå vilket han berättade redan under uppropet. Jag blev plötsligt lite mer nervös än jag var innan.

Nu är det jobb en stund till, ska försöka få undan alla roliga uppgifter som mina kollegor samlat på sig under min bortavaro. En hel del.

Svansvift

Homeostastentan i hamn, sju månader av studiestress och tentaågren är borta.

På måndag börjar patologikursen i Malmö, ska bli så otroligt skönt att slippa pendla.

Åtta terminer kvar.

Ack ljuva åttiotal

Apropå vädret – jag fick rätt till slut. Med besked. Tyvärr blev det inget ”inomhus med tända ljus-mys”-regn utan ett ”utomhus på konsert under sex timmar”-regn. Tankarna gick osökt till Arvika 199x och skyfallet under avslutande Sisters of Mercy (och vårt vattenfyllda tält – jag vet precis hur de har det i Pakistan). Det var inte kul, men det kunde varit värre, exempelvis en Tomas Ledin-konsert. Nu var det istället Forever Young vi var på, för att se och höra ett antal kända 80-talsartister som gjorde någon sorts comeback.

Det var ett varierat nostalgiurval vi såg. Först ut var Jakob Hellman som – om jag fattade det rätt – körde hela sin första, senaste och enda hyllade skiva rakt av. Jag ska inte säga att jag jublade, det mest diplomatiska jag kan säga är att han gjorde en helt ok insats. Knappt hade han kört sitt sista plinkade ackord innan

Ultravox drog igång på andra scenen och vojne vilken konsert. Jag bör säga att jag aldrig varit någon direkt fan av bandet, den enda skiva jag har är en samlingsplatta som jag inte varit i närheten av att lyssna sönder. Förväntningarna var med andra ord inte på topp, även om det ryktats om att de skulle leverera. Och det gjorde de med råge, faktum är att jag hellre hör fantastiska ”Hymn” live 2010 än på skiva. Coolast av alla på scen var basisten Chris Cross, lite svårt att fatta att en tunnhårig farbror som verkade handlat sina kläder på Bo Ohlsons i Tomelilla (tänk Ullared minus kvalitet och passform) faktiskt låg bakom denna mäktiga musik. Mäktigt var också regnet, det var svårt att sjunga för munnen blev full av vatten när jag försökte. Åter till första scenen där

Lustans Lakejer hade återupplivats och Johan Kinde var fortfarande dekadent i vit skjorta, en löst hängande fluga runt kragen och ett glas champagne i handen, och sjöng låtar som han skrev när han var sjutton för sådär trettio år sen. Kan inte bestämma mig för om jag tyckte det var en bra eller dålig idé... Sen var det dags för

Reeperbahn och som jag längtat! Alltsedan ”Hundarna brinner” i filmen G har jag velat se dem live och det även efter att ha insett att de egentligen inte alls låter som bandet i filmen. Deras samlingsplatta gick till skillnad från Ultravox d:o varm i min CD-spelare och gör det ibland fortfarande. Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på konserten, och framförallt Olle Ljungström som inte påminde om någon artist jag sett innan. Bandet var felfria, oklanderliga som en bunte jurister från Östermalm. Olle kom in med en sliten T-shirt, vinkade till publiken och gjorde sedan ett framförande som var lika delar förvirrande och briljant. Hans röst bar inte riktigt, han hade en pärm med låttexter och mellan och under låtarna betedde han sig aningen förvirrat. Jag blev förvånad att han visste att han var i Helsingborg och att han inte ramlade ner från scenen…
Å andra sidan passade hans framträdande som handen i handsken till texterna, och ”Små druvor” gav mig nästan tårar i ögonen. Synd att jag aldrig fick uppleva dem då, men detta duger. Och jag hade gladeligen kunnat betala hela inträdet bara för detta.

Alphaville var nästa band ut och det snällaste man kan säga om dem är att de – eller han, Marian Gold är ensam kvar av orginalbandet – låter ungefär som förr. Resten var en katastrof utan värdighet, Marians otroliga entusiasm och önskan att förvandla konserten till ett rock'n'roll-aerobicspass var inte vad i alla fall jag önskat mig. Men som sagt, sångmässigt ok. Nästa gång ska jag ha ögonbindel på mig. Sist ut blev

The Human League och de gjorde på alla sätt en ”perfekt” konsert. Snyggt riggad scen och ingen i bandet verkade ha åldrats speciellt alls, det kändes verkligen som att se dem på 80-talet. Det enda jag har emot dem är att de är så tråkiga - de skulle verkligen behövt lite rock'n'roll, och jag kom på mig själv att gäspa i takt med de vid det laget allt mer glesnande regndropparna.

Sen åkte vi hem, torkade oss själva och försökte torka kläderna som trots regnställ var blöta in på kroppen. Och mina skor är fortfarande fuktiga, så här nästan en vecka senare…

Summa summarum: kul att se, men bortsett från Ultravox och Reeperbahn är jag rätt nöjd med att ha sett de här banden en gång. Det börjar redan tisslas och tasslas om en upprepning nästa år, den som lever får se.

Newsflash

I webbläsaren har jag just nu följande flikar öppna:
Gmail
Facebook
Wikipedia: Folsyra
Wikipedia: Tryptofan
Wikipedia: Melatonin
Wikipedia: Serotonin
Wikipedia: Carbonara

Det innebär socialt liv, studer och mat på samma skärm. Hur överlevde folk innan webben?

Things my girlfriend and I argue about - vädret

Sommarens stora samtalsämne har varit regn. Närmare bestämt regn eller inte regn. Jag, som litar fullt och fast på tekniken, tittar på DMIs nederbördsradar och konstaterar att det ska börja regna inom sådär trettio minuter. L tittar ut och hävdar lika tvärsäkert att ”det ska det inte”. Tio minuter senare visar radarn att de mörka regnfläckarna nu befinner sig ännu närmare oss. L tittar ut och säger ”icke”. Och undrar i nästa andetag varför det är så viktigt att veta om det ska regna eller inte. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklarar att det är en viktig övning inför kommande villaboende - vet vi exakt när det ska börja regna vet vi också exakt när det är dags att ta in tvätten. L tycker inte jag är riktigt klok.

Det som stör mig i detta är att hon ofta får rätt. Vädrets logik är inte helt glasklar, vilka mekanismer som får skyfallen att tvärnita i höjd med yttre ringvägen, svänga höger och sen följa E22 mot Lund istället. Det regnar alltid mer i Lund.

I Helsingborg råder för övrigt det omvända förhållandet. Vi skulle på Fredriksdalsteatern som är en utomhusteater, och inför biljettköpet konsulterade jag alla tänkbara väderinstitut så att vi skulle kunna pricka en dag då vi 1) kunde, 2) fick bra platser (Ls paradgren - hon ringde hela släkten för att få ett statistiskt underlag) och 3) fick regnfritt. På basis av detta argumenterade jag framgångsrikt för söndagen, varvid L tyckte att det säkert kommer att regna då. Och det gjorde det så klart, men tur nog för mig bara små stänk och de kom dessutom först på vägen hem från teatern.