Sånt som jag gör

Jag får emellanåt lite pikar om att jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta. Sanningen är dock så bister att vardagen inte är mycket att blogga om. Jag vaknar, duschar, äter frukost, springer till bussen, hoppar av på Södervärn, joggar till kandidatvåningen, byter om till landstingspyjamas och sedan möter man en eller ett par patienter som övertalats ställa upp som försökspersoner på en kandidatmottagning mot en förhoppningsvis reducerad patientavgift.

På neurologen leder detta till att de lämnar mottagningen med blåa armar och ben eftersom kandidaten med stigande frustration bankat allt hårdare i sin jakt på reflexer. Och dessvärre kan man inte skriva i journalen att ”reflexerna är i vart fall inte stegrade”. Saken är, att efter alla dessa terminer har jag verkligen svårt att få fram reflexer på vissa patienter. Mitt öga är inte riktigt tränat för att upptäcka de subtila ryckningarna i muskeln jag testar, i synnerhet då patienterna ofta försöker hjälpa till. Lösningen är att avleda patienten genom att prata om något helt annat men för en nervös kandidat är det en uppgift för mycket. Banka och titta är en sak, ska man samtidigt häva ur sig något sammanhängande under tiden tenderar det bli väldigt jobbigt.

Sen är det ögonmottagningen, där patienten får sitta blick stilla i en timme medan kandidaten fumlar med mikroskopet, blåser på med fullt ljus rakt in genom den vidgade pupillen och sedan med oändlig långsamhet försöker få fram ögats alla strukturer och lager och redovisa dessa för en handledare som mentalt befinner sig i en annan världsdel. Sedan ska ögonlocket vändas, helst utan att man kör fingret eller bomullspinnen rakt in i ögat. Slutligen ska man ställa någon sorts diagnos, vilket inte sällan visar sig stämma ganska bra med frågeställningen på remissen. När patienten sedan ska bege sig hem hoppas vi i tysthet att hen ska se tillräckligt bra för att inte stå på näsan av cykeln, då en ljusstel och vidgad pupill som hittas av ambulanspersonal i allmänhet innebär nytt hastighetsrekord genom staden på väg till neuroakuten.

ÖNH slutligen, där vi tittar in i öron, näsor och halsar. Verkar rätt så rakt på sak men trumhinnan kan ibland vara notoriskt svår att hitta, gömd bakom vax och hörselgångens alla vindlingar (mer än en kandidat har också tagit fel. Hörselgången är förvisso blek och "gracil", dock ej genomskinlig och den tryckutjämnar dåligt). Man ska dessutom ha rätt grepp om ytterörat, hitta den där rätta balansen mellan att ”huvudet följer med” och ”örat lossnar”. Halsen studeras enklast med en spegel och på huvudet har man en lampa. Många parametrar ska stämma: helst ska ljuskäglan lysa ungefär dit man tittar, patienten ska kunna gapa stort och ha en tunga som lägger sig platt på kommando, och sedan ska man trycka in spegeln mot gomspenen och hoppas att man hinner se stämbanden innan man kommer åt något som aktiverar kräkreflexen. Riktigt high-tech blir det när näsan ska studeras och man får plocka fram bedövningsspray och fiberskopet. Är man mild på handen kan man till och med kika ner i halsen på patienten från näsan. Dock kan även dessa prylar leda till akuta skalltrauman. På ÖNH-jouren visades en yngre patients näsa upp i all sin prakt på TV-monitorn, och ju mer vi zoomade in desto blekare och ostadigare blev de anhöriga som stod och tittade på.

Resten av tiden ägnas åt självstudier eller experiment på kamrater, vi har fallstudier och seminarier och varje tisdag och onsdag eftermiddag är det föreläsningar.

Sen går vi hem.

Och så går dagarna och veckorna. Inte mycket att skriva om, eller hur?

I de heliga rum

I helgen en snabbvisit till Kungsbacka och barndop. I god tid innan (i måndags) fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli fadder. Efter en natts betänketid svarade jag ja. Inga förpliktelser, även om en slant till frökens framtida lyxliv skulle sitta fint, enligt föräldrarna. Och så var det något med att fadderbarnen ärver faddrarnas egenskaper, och mina människovårdande egenskaper ville man ha. Fru K hade tydligen själv fört över sitt temperament till det egna fadderbarnet, föräldrarna var väl sådär nöjda med det fattade jag det.

Nåväl. Dopet gick bra även om jag inledningsvis inte hade en aning om hur jag skulle stå och gå. Jag svimmade inte, och när jag skulle hälla upp vattnet i dopskålen lyckades jag i stort sett pricka in längden på prästens tal. Jag tappade inte heller dopljuset på vägen ut, gick himla försiktigt så det inte skulle slockna tills kyrkovaktmästaren kom springande och halvskrek att jag måste släcka det omedelbums eftersom jag just då passerade under en branddetektor. Alldeles innan vi gick ut fick jag ett fadderbrev i handen. Och det där med förpliktelser var tydligen inte helt sanningsenligt. Längst ner i fadderbrevet står det nämligen: ”Din viktigaste uppgift som fadder är att be för ditt fadderbarn. Gör det varje dag!”. Och så får man ett förslag på bön. Vad som händer om man inte ber dagligen framgick inte, men man kan väl förmoda att orsaken till att BUP är överlastat och dagens 18-25-åringar översvämmar akuten för banala åkommor till stor del beror på att deras faddrar inte bett för dem dagligen. Your guess is as good as mine.

Efter dopet var det Fika. Rejält med bröd och pålägg, och sedan kaffe med tårta och kakor. Och så var det presentöppning. Av oss fick lilla S en sagobok, men för att anknyta till det här med fadderegenskaper fick hon dessutom en bok med förslag på skånska utflyktsmål lämpliga för barn samt – för att anknyta till mitt nördigaste intresse – boken SJ Motorlok T41. Jag slår vad om att sagda bok aldrig någonsin förekommit i dopsammanhang tidigare.

Avslutningsvis skulle vi på hembesök hos hr E och fru K men innan dess var det städning av lokalen som gällde. Fick som straff städa barnrummet där två 3-4 åriga eftersläntrare till stormen Gudrun dragit fram. Sent omsider kom vi iväg och hann få en snabbtitt på det jämfört med vårt gigantiska huset innan vi styrde kosan hemåt igen. En lång men trevlig dag fick sin avslutning.

Och om någon läser denna blogg enbart på dess medicinska innehåll, så avslutar jag med en påminnelse till mig själv (och andra) – glöm aldrig någonsin alkoholanamnesen.

Veckor av väntan

I dagens Sydsvenskan finns ett utmärkt reportage om hur det funkar inom vården idag, som en reaktion på den nye sjukhuschefens åsikt att vårdpersonalen i snitt ägnar tre timmar om dagen åt fel saker. Nyckelordet är Lean, vilket i praktiken innebär att man försöker strömlinjeforma flöden så att patienten så snabbt som möjligt tar sig genom vårdapparaten. Dock är kanske inte just vårdavdelningen det bästa exemplet på lean, patienter som vårdas inneliggande gör det ju inte sällan eftersom deras tillstånd är så oberäkneligt att övervakning och närhet till kvalificerad personal dygnet runt är nödvändigt. Den typen av vård är svår att strömlinjeforma, däremot är det viktigt med bra överblickbarhet och checklistor så att tid inte förloras på att leta efter information. Och – vilket nästan är viktigast – för att undvika felbehandlingar som förlänger lidandet och vårdtiden.

Inom öppenvården är situationen en helt annan, insåg jag när jag var på en av mottagningarna förra veckan. Patienten inkom på remiss från vårdcentral. Några veckors väntan blev det (förvisso med mellanlandning på röntgen för en magnetkameraundersökning) innan h*n fick tid hos en specialist som efter tio minuters undersökning remitterade vidare till en testbehandling några veckor senare. Och som avslutning: ”och några veckor efter behandlingen får du en telefontid så bestämmer vi hur vi går vidare”. Jag ångrar att jag inte ställde frågan där och då – hur är det möjligt att det måste gå veckor mellan allt detta? Den föreslagna testbehandlingen (smärtstillande spruta på ett visst ställe) bör rimligen vara ett rutiningrepp och där skulle det räcka med ett telefonsamtal för att se om det fanns tid hyfsat akut (jämför akutläkaren som får ägna oändlig tid åt att jaga vårdplatser när vårdplatskoordinatorn sparats in), och att bestämma telefontider rent allmänt känns väldigt förlegat år 2012. Nästan alla har ju mobiltelefoner idag och med tanke på hur många patienter som uteblir från sina besök så borde det finnas rätt gott om tid att beta av telefonlistan. Kan man tycka.