Jag får emellanåt lite pikar om att jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta. Sanningen är dock så bister att vardagen inte är mycket att blogga om. Jag vaknar, duschar, äter frukost, springer till bussen, hoppar av på Södervärn, joggar till kandidatvåningen, byter om till landstingspyjamas och sedan möter man en eller ett par patienter som övertalats ställa upp som försökspersoner på en kandidatmottagning mot en förhoppningsvis reducerad patientavgift.
På neurologen leder detta till att de lämnar mottagningen med blåa armar och ben eftersom kandidaten med stigande frustration bankat allt hårdare i sin jakt på reflexer. Och dessvärre kan man inte skriva i journalen att ”reflexerna är i vart fall inte stegrade”. Saken är, att efter alla dessa terminer har jag verkligen svårt att få fram reflexer på vissa patienter. Mitt öga är inte riktigt tränat för att upptäcka de subtila ryckningarna i muskeln jag testar, i synnerhet då patienterna ofta försöker hjälpa till. Lösningen är att avleda patienten genom att prata om något helt annat men för en nervös kandidat är det en uppgift för mycket. Banka och titta är en sak, ska man samtidigt häva ur sig något sammanhängande under tiden tenderar det bli väldigt jobbigt.
Sen är det ögonmottagningen, där patienten får sitta blick stilla i en timme medan kandidaten fumlar med mikroskopet, blåser på med fullt ljus rakt in genom den vidgade pupillen och sedan med oändlig långsamhet försöker få fram ögats alla strukturer och lager och redovisa dessa för en handledare som mentalt befinner sig i en annan världsdel. Sedan ska ögonlocket vändas, helst utan att man kör fingret eller bomullspinnen rakt in i ögat. Slutligen ska man ställa någon sorts diagnos, vilket inte sällan visar sig stämma ganska bra med frågeställningen på remissen. När patienten sedan ska bege sig hem hoppas vi i tysthet att hen ska se tillräckligt bra för att inte stå på näsan av cykeln, då en ljusstel och vidgad pupill som hittas av ambulanspersonal i allmänhet innebär nytt hastighetsrekord genom staden på väg till neuroakuten.
ÖNH slutligen, där vi tittar in i öron, näsor och halsar. Verkar rätt så rakt på sak men trumhinnan kan ibland vara notoriskt svår att hitta, gömd bakom vax och hörselgångens alla vindlingar (mer än en kandidat har också tagit fel. Hörselgången är förvisso blek och "gracil", dock ej genomskinlig och den tryckutjämnar dåligt). Man ska dessutom ha rätt grepp om ytterörat, hitta den där rätta balansen mellan att ”huvudet följer med” och ”örat lossnar”. Halsen studeras enklast med en spegel och på huvudet har man en lampa. Många parametrar ska stämma: helst ska ljuskäglan lysa ungefär dit man tittar, patienten ska kunna gapa stort och ha en tunga som lägger sig platt på kommando, och sedan ska man trycka in spegeln mot gomspenen och hoppas att man hinner se stämbanden innan man kommer åt något som aktiverar kräkreflexen. Riktigt high-tech blir det när näsan ska studeras och man får plocka fram bedövningsspray och fiberskopet. Är man mild på handen kan man till och med kika ner i halsen på patienten från näsan. Dock kan även dessa prylar leda till akuta skalltrauman. På ÖNH-jouren visades en yngre patients näsa upp i all sin prakt på TV-monitorn, och ju mer vi zoomade in desto blekare och ostadigare blev de anhöriga som stod och tittade på.
Resten av tiden ägnas åt självstudier eller experiment på kamrater, vi har fallstudier och seminarier och varje tisdag och onsdag eftermiddag är det föreläsningar.
Sen går vi hem.
Och så går dagarna och veckorna. Inte mycket att skriva om, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar