Jag börjar seriöst tröttna på alla arga unga män som skapar blogg-, twitter-, och kommentarfältshysteri så fort de känner att deras integritet är i fara. Denna veckas arbetsflykt orsakades av att SJ inför personliga biljetter (med namn på), vilket givetvis fick folk att gå bananas och skapa braskande rubriker i tidningen om ett
"Fruktansvärt övervakningssamhälle".
Det som får mig att bli trött är att inget av detta gav rubriker* innan fildelningslagen började debatteras, och FRA-lagen. Ingen har någonsin kritiserat den svenska offentligheten för att vara integritetskränkande trots att inkomst, bostad, civilstånd, brottsregister, skolbetyg och en massa annat är offentlig handling och ganska frekvent (och med i vissa fall allvarliga konsekvenser) används för brott mot enskilda. Ingen har någonsin kritiserat kortföretag, bibliotek, telefonbolag och alla andra bolag/föreningar som har ens namn i sitt kundregister för att bedriva övervakning. Detta trots att polisen (som jag fattar det) regelmässigt kan begära ut såväl kortuttagshistorik som mobilposition vid sökning efter en individ. Först när ICA gick ut med att de skulle börja med riktad reklam blev det liv i luckan hos foliehattarna, trots att ICA mycket väl har kunnat köra statistik på alla inköp långt tidigare och i tysthet. Vid köp över internet hanteras själva kortköpet av ett fåtal bolag som används av flera internetshoppar. Vad finns egentligen i deras databaser? Inte bara böckerna från Bokus utan även skivorna från CDON, naturmediciner, biobiljetter, resor, sexprylar och en hel del annat.
Så i ljuset av detta – vad är
egentligen grejen med att bli fullständigt hysterisk över att ha sitt namn på en SJ-biljett?
* Eller mjo – på 90-talet var
Microsoft Network och
Echelon det som alla nördar snackade om och - i ljuset av "
X Files" - fruktade. Vet inte hur många som hade mailsignaturer där man förbjöd Microsoft Network att hantera mailet, eller ”bomb, terrorist, nuclear” för att tvinga Echelon att ägna lite CPU-kraft åt ingenting.
