Läget och sånt

Kopplingen mellan virus och ryggskott är väl inte helt klarlagd, men faktum var att de två herrar som tillsammans skulle hålla i veckans föreläsning i ämnet bägge drabbats av det. En av de två hade fått ryggen tillknyckt av en kiropraktor tidigare på dagen och kunde hålla sin del stående upprätt, den andre lade ut madrass och kudde på katedern och genomförde delvis sin halva liggande på mage. När vi slutat skratta var det en mycket bra föreläsning.

Mindre skratt orsakade måndagens föreläsning – tre timmars farmakologi var mer än nog. Cred åt min mor som nött ämnet inte i sex timmar (vi har andra delen nästa vecka), utan sex terminer.

PBLen har skruvats upp en aning, numera är det nästan undantagslöst äldre professorer som lämnar kliniken fyra timmar i veckan för att vägleda oss i vårt arbete mot kunskap och kliniska färdigheter. De ställer höga krav, men å andra sidan känns det verkligen att vi kan mer nu och den här terminen får vi mycket tillbaka för slitet under cellbiologin när vi tittar på immunförsvar och intracellulära mekanismer. Otroligt skoj och framförallt inspirerande.

Allt läsande har sitt pris dock. Mina ögon är tydligen rejält överansträngda, så numera är det glasögon på heltid som gäller. Undrar nu hur lång tid det tar innan skinnet på näsan härdar så att det inte längre känns som att plattorna som vilar mot näsroten ska gräva ner sig till näsbenet.

Om irrfärder i vardagen

Malmö är staden där det omöjliga görs möjligt.

Själv lyckades jag i måndags efter skolan för första gången någonsin köra vilse på en närmast spikrak cykelväg, den som löper från sjukhuset ner till hamnen. Bortsett från en knick vid Triangeln och jordens krökning är den så rak att man nästan kan se slutet från början. På denna raka och fina cykelväg körde jag alltså vilse.

Det hela blir uppenbart om jag nämner att gatukontoret var inblandat.

Bakom Tringeln pågår nämligen arbetet med Malmös tunnelbana, ett ”arbete” som ännu så länge tycks bestå i att diverse folk i arbetskläder går runt och funderar på vad man ska göra med den jättelika stenöken som omger den iofs väldigt snygga nedgången. För säkerhets skull har man inhägnat hela stenöknen men just igår hade man dagen till ära öppnat upp staketet just på cykelbanan, och eftersom skyltning tydligen tillhör någon annan del av kommunen (som förmodligen har några månaders handläggningstid) hade man inte funderat speciellt mycket över att cyklisterna – i synnerhet vi som inte brukar köra den vägen så ofta – möjligen och eventuellt skulle behöva någon sorts vägledning.

Alltså – cykelväg, öppen grind, cykla. Ett par polska svordomar senare nådde jag motsatta staketet men efter några lika ambitiösa som tröstlösa försök att hitta ett hål som någotsånär motsvarade cykelbanans fortsatta sträckning var det bara att vända, hälsa glatt på andra cyklister som jag mötte och sedan försöka hitta någon väg runt alltihop. Detta lyckades till slut, genom att följa ett väl incyklat spår som ledde runt ett hörn och genom smala passager runt diverse hus. Slutligen skymtade jag Ljuset i form av konsthallen och efter att ha rundat denna var jag på rätt sida bortre stängslet, och kunde fortsätta min färd.

Strax före slutet uppstod ännu ett hinder, men då jag inte tror att ni orkar med mer spänning idag så får det bli en alldeles egen berättelse en annan dag.