Sånt som jag gör

Jag får emellanåt lite pikar om att jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta. Sanningen är dock så bister att vardagen inte är mycket att blogga om. Jag vaknar, duschar, äter frukost, springer till bussen, hoppar av på Södervärn, joggar till kandidatvåningen, byter om till landstingspyjamas och sedan möter man en eller ett par patienter som övertalats ställa upp som försökspersoner på en kandidatmottagning mot en förhoppningsvis reducerad patientavgift.

På neurologen leder detta till att de lämnar mottagningen med blåa armar och ben eftersom kandidaten med stigande frustration bankat allt hårdare i sin jakt på reflexer. Och dessvärre kan man inte skriva i journalen att ”reflexerna är i vart fall inte stegrade”. Saken är, att efter alla dessa terminer har jag verkligen svårt att få fram reflexer på vissa patienter. Mitt öga är inte riktigt tränat för att upptäcka de subtila ryckningarna i muskeln jag testar, i synnerhet då patienterna ofta försöker hjälpa till. Lösningen är att avleda patienten genom att prata om något helt annat men för en nervös kandidat är det en uppgift för mycket. Banka och titta är en sak, ska man samtidigt häva ur sig något sammanhängande under tiden tenderar det bli väldigt jobbigt.

Sen är det ögonmottagningen, där patienten får sitta blick stilla i en timme medan kandidaten fumlar med mikroskopet, blåser på med fullt ljus rakt in genom den vidgade pupillen och sedan med oändlig långsamhet försöker få fram ögats alla strukturer och lager och redovisa dessa för en handledare som mentalt befinner sig i en annan världsdel. Sedan ska ögonlocket vändas, helst utan att man kör fingret eller bomullspinnen rakt in i ögat. Slutligen ska man ställa någon sorts diagnos, vilket inte sällan visar sig stämma ganska bra med frågeställningen på remissen. När patienten sedan ska bege sig hem hoppas vi i tysthet att hen ska se tillräckligt bra för att inte stå på näsan av cykeln, då en ljusstel och vidgad pupill som hittas av ambulanspersonal i allmänhet innebär nytt hastighetsrekord genom staden på väg till neuroakuten.

ÖNH slutligen, där vi tittar in i öron, näsor och halsar. Verkar rätt så rakt på sak men trumhinnan kan ibland vara notoriskt svår att hitta, gömd bakom vax och hörselgångens alla vindlingar (mer än en kandidat har också tagit fel. Hörselgången är förvisso blek och "gracil", dock ej genomskinlig och den tryckutjämnar dåligt). Man ska dessutom ha rätt grepp om ytterörat, hitta den där rätta balansen mellan att ”huvudet följer med” och ”örat lossnar”. Halsen studeras enklast med en spegel och på huvudet har man en lampa. Många parametrar ska stämma: helst ska ljuskäglan lysa ungefär dit man tittar, patienten ska kunna gapa stort och ha en tunga som lägger sig platt på kommando, och sedan ska man trycka in spegeln mot gomspenen och hoppas att man hinner se stämbanden innan man kommer åt något som aktiverar kräkreflexen. Riktigt high-tech blir det när näsan ska studeras och man får plocka fram bedövningsspray och fiberskopet. Är man mild på handen kan man till och med kika ner i halsen på patienten från näsan. Dock kan även dessa prylar leda till akuta skalltrauman. På ÖNH-jouren visades en yngre patients näsa upp i all sin prakt på TV-monitorn, och ju mer vi zoomade in desto blekare och ostadigare blev de anhöriga som stod och tittade på.

Resten av tiden ägnas åt självstudier eller experiment på kamrater, vi har fallstudier och seminarier och varje tisdag och onsdag eftermiddag är det föreläsningar.

Sen går vi hem.

Och så går dagarna och veckorna. Inte mycket att skriva om, eller hur?

I de heliga rum

I helgen en snabbvisit till Kungsbacka och barndop. I god tid innan (i måndags) fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli fadder. Efter en natts betänketid svarade jag ja. Inga förpliktelser, även om en slant till frökens framtida lyxliv skulle sitta fint, enligt föräldrarna. Och så var det något med att fadderbarnen ärver faddrarnas egenskaper, och mina människovårdande egenskaper ville man ha. Fru K hade tydligen själv fört över sitt temperament till det egna fadderbarnet, föräldrarna var väl sådär nöjda med det fattade jag det.

Nåväl. Dopet gick bra även om jag inledningsvis inte hade en aning om hur jag skulle stå och gå. Jag svimmade inte, och när jag skulle hälla upp vattnet i dopskålen lyckades jag i stort sett pricka in längden på prästens tal. Jag tappade inte heller dopljuset på vägen ut, gick himla försiktigt så det inte skulle slockna tills kyrkovaktmästaren kom springande och halvskrek att jag måste släcka det omedelbums eftersom jag just då passerade under en branddetektor. Alldeles innan vi gick ut fick jag ett fadderbrev i handen. Och det där med förpliktelser var tydligen inte helt sanningsenligt. Längst ner i fadderbrevet står det nämligen: ”Din viktigaste uppgift som fadder är att be för ditt fadderbarn. Gör det varje dag!”. Och så får man ett förslag på bön. Vad som händer om man inte ber dagligen framgick inte, men man kan väl förmoda att orsaken till att BUP är överlastat och dagens 18-25-åringar översvämmar akuten för banala åkommor till stor del beror på att deras faddrar inte bett för dem dagligen. Your guess is as good as mine.

Efter dopet var det Fika. Rejält med bröd och pålägg, och sedan kaffe med tårta och kakor. Och så var det presentöppning. Av oss fick lilla S en sagobok, men för att anknyta till det här med fadderegenskaper fick hon dessutom en bok med förslag på skånska utflyktsmål lämpliga för barn samt – för att anknyta till mitt nördigaste intresse – boken SJ Motorlok T41. Jag slår vad om att sagda bok aldrig någonsin förekommit i dopsammanhang tidigare.

Avslutningsvis skulle vi på hembesök hos hr E och fru K men innan dess var det städning av lokalen som gällde. Fick som straff städa barnrummet där två 3-4 åriga eftersläntrare till stormen Gudrun dragit fram. Sent omsider kom vi iväg och hann få en snabbtitt på det jämfört med vårt gigantiska huset innan vi styrde kosan hemåt igen. En lång men trevlig dag fick sin avslutning.

Och om någon läser denna blogg enbart på dess medicinska innehåll, så avslutar jag med en påminnelse till mig själv (och andra) – glöm aldrig någonsin alkoholanamnesen.

Veckor av väntan

I dagens Sydsvenskan finns ett utmärkt reportage om hur det funkar inom vården idag, som en reaktion på den nye sjukhuschefens åsikt att vårdpersonalen i snitt ägnar tre timmar om dagen åt fel saker. Nyckelordet är Lean, vilket i praktiken innebär att man försöker strömlinjeforma flöden så att patienten så snabbt som möjligt tar sig genom vårdapparaten. Dock är kanske inte just vårdavdelningen det bästa exemplet på lean, patienter som vårdas inneliggande gör det ju inte sällan eftersom deras tillstånd är så oberäkneligt att övervakning och närhet till kvalificerad personal dygnet runt är nödvändigt. Den typen av vård är svår att strömlinjeforma, däremot är det viktigt med bra överblickbarhet och checklistor så att tid inte förloras på att leta efter information. Och – vilket nästan är viktigast – för att undvika felbehandlingar som förlänger lidandet och vårdtiden.

Inom öppenvården är situationen en helt annan, insåg jag när jag var på en av mottagningarna förra veckan. Patienten inkom på remiss från vårdcentral. Några veckors väntan blev det (förvisso med mellanlandning på röntgen för en magnetkameraundersökning) innan h*n fick tid hos en specialist som efter tio minuters undersökning remitterade vidare till en testbehandling några veckor senare. Och som avslutning: ”och några veckor efter behandlingen får du en telefontid så bestämmer vi hur vi går vidare”. Jag ångrar att jag inte ställde frågan där och då – hur är det möjligt att det måste gå veckor mellan allt detta? Den föreslagna testbehandlingen (smärtstillande spruta på ett visst ställe) bör rimligen vara ett rutiningrepp och där skulle det räcka med ett telefonsamtal för att se om det fanns tid hyfsat akut (jämför akutläkaren som får ägna oändlig tid åt att jaga vårdplatser när vårdplatskoordinatorn sparats in), och att bestämma telefontider rent allmänt känns väldigt förlegat år 2012. Nästan alla har ju mobiltelefoner idag och med tanke på hur många patienter som uteblir från sina besök så borde det finnas rätt gott om tid att beta av telefonlistan. Kan man tycka.

Augusti

Tre dagar återstår innan vi får de efterlängtade nycklarna och det känns ganska nervöst. Nervöst och spännande, och framförallt ser vi fram emot att få börja packa upp allting. Just nu lever vi i en osannolik röra, men hoppas kartongisera det mesta under de kommande två dagarna. På tisdag hyr vi ett släp och kör ett par vändor och på onsdag kommer flyttfirman och tar – är tanken – resten. Torsdag blir städdag och på fredag lämnar vi lägenheten för gott.

Ute råder högsommarvärme. Varmt och klibbigt är det. Igår tog jag ett pass på Malmöfestivalen, det enda detta år. Det blev scenbevakning vid stora scenen från fyra på eftermiddagen till halv två på natten. Bortsett från de alltid inledande utmaningarna i form av tillgång till el, vatten och låsbar bod gick det bra. På andra sidan kravallstaketet sörplades det kräftor och dracks sprit. Ett par ambulanshämtningar blev det under tidiga kvällen men inget allvarligt. Detta år hade även borden bytts ut till en icke dansvänlig variant som effektivt eliminerade alla fallskador. Däremot höll kollegan på att få ett psykbryt efter att vid annan scenbevakning tvingats lyssna på dansmusik/techno (eller vad kidsen nu dansar till) flera timmar i sträck.

Ikväll passade vi på att njuta av det vackra vädret och begav oss till Västra Hamnen där L hade ett presentkort att nyttja. Servitören visade sig vara en gammal kändis från den numera insomnade Via Veneto. Intressant nog hade både jag och L varit flitiga besökare där, fast då helt ovetande om varandra. Däremot undrar jag om servitören verkligen kände igen mig därifrån, eller om det är min restaurangvane och genomsympatiske dubbelgångare som är i farten igen.

Böcker bortskänkes

Som en del vet ska jag och L flytta till hus om knappt en månad. I samband med vinds- och källarröjning insåg vi att vi har enormt mycket böcker, och alldeles för få bokhyllor. Så hellre att alla dessa böcker ska släpas över halva stan, stuvas in i ett nytt förråd och glömmas bort så skänker vi bort dem. Er läsglädje är vår glädje.

Dealen är:
- Alla böcker är helt gratis.
- Skicken varierar. En del böcker har rest runt med oss under nästan trettio år. Andra är betydligt yngre.
- Maila vilka böcker du vill ha till klartjagvillhaenbok@gmail.com. Böckerna hämtas hos oss i Malmö, adressen mailar vi. Eller så kommer vi och lämnar dem, om vi råkar ha vägarna förbi.
- Först till kvarn gäller.
- Vill du absolut betala så skänk hellre pengar till välgörenhet. Det finns gott om alternativ på http://www.insamlingskontroll.se/90konto.
- Överblivna böcker kommer att skänkas bort till Myrorna eller liknande. Vi vill helst slippa slänga böcker. Även om de är riktigt usla och oläsbara.

Böckerna hittar ni här: https://docs.google.com/spreadsheet/ccc?key=0Aq_QXt9Lqhu3dGtrZkJ3cWZjaTRLVEtXbnRORFBSdEE

Om en ny familjemedlem

Idag kom äntligen vår nya diskmaskin. Den gamla började strula kort efter att säljkontraktet var påskrivet och slutade fungera helt en vecka senare. Sjuhundra spänn kostade det att få reda på att det inte var lönt att reparera, således beställdes en ny. Samt uppbärning och installation. Det förväntade ankomstpartyt igår fick ställas in då maskinen inte kunde hittas på lagret av utkörningsfirman. Den var väl ute och svirade nu när den kommit till storstan, men igår eftermiddag hade någon lokaliserat den. Klockan 0815 i morse ringde det på dörren, och tre mycket bastanta och enormt utpumpade män kunde skrida till verket. Utpumpade ja. Trappan upp tar nämligen knäcken på de flesta, och skulle vi ordna mingelparty för FN skulle det bli världsfred direkt eftersom alla skulle finna gemenskap i svårigheten att ta sig fyra och en halv trappa upp utan hiss. Männen uppskattade mycket att vi ska flytta till villa, ifall vi skulle köpa fler prylar som de måste installera.

Anyway – efter en snygg arbetsinsats är vi med diskmaskin igen. Det stora problemet nu är att lära sig den rätta schwungen. Maskinen är mycket lättare än den gamla, så lucköppnarknycken skickade luckan rätt ner på knäskålen, och korgdragarknycken höll på att sluta med halverat porslinsinnehav (eller multiplicerat, i delar räknat).

Nu väntar vi ivrigt på att maskinen ska bli full av disk, så vi får testa den på riktigt också. Fortsättning följer.

Sommarlov!

Termin sex är slut, och det innebär att drygt halva utbildningen är avklarad. Så långt den mest intressanta delen av utbildningen, att komma ut och arbeta med riktiga människor och att lösa riktiga fall.  Dock har det varit stor skillnad på avdelning och avdelning, på vissa ställen har vi fått göra mycket medan på andra ställen det tyvärr handlat mest om att sitta av tiden. Roligast var tveklöst akutmottagningen, veckan och jourerna där gav mersmak och jag konstaterade att jag trivs där det händer saker. Enda kruxet var att det var lite för roligt, det här med mat och fasta arbetstider blev definitivt lidande men jag antar att det är något man lär sig. Druvsockerdieten tröttnar man i vilket fall rätt snabbt på. Som bekant är omväxling viktigt, så parallellt med pluggandet så har jag hunnit jobba en hel del, fira ett antal jämna och mindre jämna födelsedagar samt sålt lägenheten.

T6 avslutades högtidligen med att Portföljen skulle lämnas in; ett vid det här laget ganska slitet A4-papper innehållande ett större antal moment som skulle genomföras och signeras under terminens gång. Mina största problem där var dödsbevis och dödsintyg, eftersom patienterna uppenbarligen satte i system att inte gå ad mortem under mina pass. Problemet löstes genom att avliva Test Testsson (OBS – fingerat namn!), som vid blott tio års ålder fick gå hädan i komplikationer från levercirrhos till följd av mångårigt alkoholmissbruk.

Sedan gjordes ett s.k. OSCE-prov som i likhet med tidigare terminer var en stationstentamen med tolv stationer och efterföljande tinnitus p.g.a. visselpipandet som användes för att markera tiden. Fyra av dessa innehöll riktiga patienter (undersökning av sköldkörtel, hjärta, lungor, perifer cirkulation), resten bestod i att man tillsammans med en examinator löste en typ av uppgift (HLR, tolkning av röntgen, EKG och spirometri), eller så var de obemannade (placera ut EKG-elektroder, skriva remiss, skriva recept). Till min stora lycka försvann två stationer. Den ena (urinsedimentbedömning) ”havererade” fem minuter före starten (jag tackar högre makter för detta ingripande), och den andra var en receptstation där man skulle ordinera insulin vilket samtliga studenter misslyckades med.

Avslutningsvis var själva tentan, som bestod av 120 kryssfrågor och som i god tradition genomfördes i någon sorts halvdvala efter alldeles för lite sömn natten före. Det hela avlöpte väl, och jag lyckades få tillräckligt många rätta kryss för att bli godkänd. Kanske är det min grej, kryssfrågor. Jag lyckades ju vinna en tipstävling i Malung för ett par år sen som uteslutande handlade om hembygdsfrågor som bara de sedan generationer infödda förväntades känna till. Fleecetröja från Assi Domän i all ära, men jag får nog säga att den gångna tentan slår högre. För första gången någonsin är jag numera innehavare av en eftergymnasial examen i form av en med kand.

Om medicinplaceringen

Från det stora sjukhuset till det lilla. Under fem veckor sätter jag mig på bussen och beger mig till den mindre staden och en av medicinavdelningarna där. Efter två veckor känner jag att jag trivs. Utmärkta handledare och ”blivande kollegor” som tar sig tid trots att de har mycket att göra, och en väldigt jordnära stämning. Konsultationer sker lika gärna vid lunchbordet som via formella telefonsamtal, och vid ronderna deltar samtliga som är inblandade i vården av patienten – överläkare, läkare, syrror och usk:or. Och alla tillåts komma med idéer och förslag hur patienten ska vårdas. Under de två första veckorna i Malmö kändes det nästan som att det fanns vattentäta skott mellan yrkesgrupperna.

Även patienterna är trevliga. Majoriteten är små tanter och farbröder, snittåldern är över åttio och alla heter som gamla slöjdlärare i småskolan. Glädjande nog är många förvånansvärt friska för sin ålder och i princip alla kommer hem till slut, mer eller mindre i det skick de var innan de blev sjuka. De yngre på avdelningen är färre men paradoxalt nog är de betydligt svårare att ta hand om. De har inte sällan en problembild där sjukdomen de söker för bara är toppen på isberget. Deras grundproblem ligger på djupare plan, långt under ytan där vi varken kan se eller bota.

På avdelningen har jag så långt lyckats lära mig en del namn på personalen, var kaffemaskinen finns, och hur man dokumenterar och skapar remisser på enklaste sätt. Jag har lyckats skriva in en patient, och ut en sådär fyra-fem stycken. Jag har lyckats skicka ett par remisser, och trevligt nog fått vettiga svar på frågorna. Betydligt mindre tid har ägnats åt att undersöka patienterna, å andra sidan hittas intressanta fynd i princip varje gång.

Dessutom har jag även hunnit med en kväll på akuten. Det är därifrån våra patienter vanligen kommer, och det var intressant att se hur de utreds innan vi får dem under våra vingar. Det var en ganska odramatisk kväll för övrigt. Ett makligt flöde av patienter som i de flesta fallen lades in, om så bara för övervakning under natten.

Om en klinik

Ett inlägg jag skriver mest för att kunna relatera till, senare.

I lektionssalen handlar det mesta om typfall. Isolerade åkommor med tydliga problembilder, labbvärden som får vilken kandis som helst att omedelbart pricka diagnosen. Ingenting är lätt, men vi har ändå kommit så långt i utbildningen att vi i viss mån kan skönja en del mönster.

På Avdelningen – en av många specialistavdelningar på sjukhuset - är förhållandet ett annat. Här finns inga typfall, däremot en fruktansvärd massa multisjuka äldre. En del ska inte vara här, de har ramlat in på indikationer som i praktiken visar sig vara kopplade till helt andra sjukdomar. Andra ska vara här men har en allmän problembild som gör att det svårt eller omöjligt att bota.

I journalsystemet listas labbvärdena som till stor del ligger till grund för medicineringen. Nu blir det klurigt på riktigt, för inget läkemedel står på helt egna ben. De hänger ihop, en del stöttar varandra, andra lägger krokben för varandra. En del läkemedel är – givet patienternas situation – direkt olämpliga eller till och med farliga.

En gång om dagen ska det rondas. Vi springer runt mellan rummen och sängarna. Spritar händerna och viftar desperat med fingrarna i luften på väg mellan handfatet och sängen för att det känns oartigt att sträcka fram en kladdig näve och hälsa. Inte helt olikt små vita fågelungar som precis som vi flaxande försöker ta sin första förvirrade flygtur ut i verkligheten. Kort genomgång för patienten. Som i bästa fall tar till sig det doktorn säger, och är resonabel. Men det är ett undantag. Av de vi möter idag kan en inte språket. Någon har talsvårigheter. En annan hör inte vad vi säger. Någon håller på att förgås av ångest över sin situation, en annan vill nyfiket ha reda på allt. En tredje vill bara ha reda på när det är dags att åka hem. Bara den viktigaste informationen hinner kommuniceras, sen måste vi springa vidare. Det känns inte alltid helt bra, för mycket hänger i luften när vi drar igen dörren bakom oss.

Trots allt. Två dagar in på kliniktjänstgöringen är det väldigt intressant och givande. Jag trivs. Handledaren är bra, och även om den samlade patientkontakten under dessa dagar känns på tok för kort (en halvtimme, max?) är det inspirerande att möta vår framtida vardag. Det är roligare att plugga också, nu när all kunskap så påtagligt direkt omsätts i verkligheten. På Avdelningen återstår nu en och en halv vecka. Sedan bär det av till ett mindre sjukhus, för fem veckors klinikplacering.

Om förvirring, del XXIII-XXV

På femte dagens morgon sprang jag vilse på akutmottagningen. Återfann klassen i en föreläsningssal, och när vi mot slutet av timmen skulle besöka akuten på riktigt gick jag vilse igen men denna gång i sällskap med drygt halva klassen.

Vi fick därefter en tretimmarsdragning om journalsystemet, som vi nu förväntas kunna hantera hjälpligt innan vi själva hunnit trycka på en enda knapp. Lärdomen av den dragningen blev i princip – jag ska aldrig mer klaga på komplexa och obegripliga tidsredovisningssystem. Alla jag har testat har varit pedagogiska under i jämförelse.

Avslutningsvis fann jag att schemat för de kommande två veckorna dykt upp. Enda kruxet är väl att det inte stämmer med infon i det mail jag fick av klinkansvarige tidigare i veckan, men så länge det råder samstämmighet angående var vi ska träffas på måndag och hur dags antar jag att jag ska vara nöjd och tacksam.

Om förvirring, del XXII

Och på T6 fjärde dag kom brandkåren och dömde ut vår föreläsningssal. Vi trodde att den skulle stängas på grund av de livsfarliga trapporna som stupar rakt ner mot ett hårt golv och inte alls är gjorda för besökare som spelar Wordfeud samtidigt som de försöker hitta en plats. Men icke, istället var det kombinationen ”mycket trä” och ”inget brandlarm” som fick myndigheterna att definiera ett maxantal åhörare som visade sig vara signifikant lägre än antalet studenter.

Så nu sker salshänvisning genom handskrivna lappar på dörren, och gissningar i övrigt. Tur det bara återstår en dag av förberedelseveckan, på måndag kör vi igång på allvar.

Om det här med planering...

Då var man T6:a. Efter att ha suttit och harvat med exjobbets C-uppsats sedan mitten av november och ovanpå det först haft semester i två veckor från jobb för att därefter övergått i konsulttjänst mot sagda jobb är det skönt att komma igång igen. Uppsatsen presenterades i torsdags och sen återstod en del småsaker att fixa. Typ skriva om sättet jag refererade på. Jag är glad att jag använde referensverktyg (har jag sagt att jag älskar Endnote?) för ändamålet, att ändra närmare nittio referenser önskar jag ingen fiende.

Termin 6 då? Jo, det blir nog bra när förvirringen lagt sig. Inför uppropet hade väldigt lite information utgått, vi visste i princip bara första veckans schema. Således blev gruppindelning och avdelningsschema varmt emottagna, i alla fall inledningsvis. Strax därefter började nämligen den stora byteskarusellen, där väldigt många från Lund väldigt lite vill göra sin långa tjänstgöring i Trelleborg. För egen del kan jag å andra sidan tänka mig att göra det, men hamnade i Malmö. Vi får väl se var det slutar, första veckan handlar ändå enbart om föreläsningar.