Om en klinik

Ett inlägg jag skriver mest för att kunna relatera till, senare.

I lektionssalen handlar det mesta om typfall. Isolerade åkommor med tydliga problembilder, labbvärden som får vilken kandis som helst att omedelbart pricka diagnosen. Ingenting är lätt, men vi har ändå kommit så långt i utbildningen att vi i viss mån kan skönja en del mönster.

På Avdelningen – en av många specialistavdelningar på sjukhuset - är förhållandet ett annat. Här finns inga typfall, däremot en fruktansvärd massa multisjuka äldre. En del ska inte vara här, de har ramlat in på indikationer som i praktiken visar sig vara kopplade till helt andra sjukdomar. Andra ska vara här men har en allmän problembild som gör att det svårt eller omöjligt att bota.

I journalsystemet listas labbvärdena som till stor del ligger till grund för medicineringen. Nu blir det klurigt på riktigt, för inget läkemedel står på helt egna ben. De hänger ihop, en del stöttar varandra, andra lägger krokben för varandra. En del läkemedel är – givet patienternas situation – direkt olämpliga eller till och med farliga.

En gång om dagen ska det rondas. Vi springer runt mellan rummen och sängarna. Spritar händerna och viftar desperat med fingrarna i luften på väg mellan handfatet och sängen för att det känns oartigt att sträcka fram en kladdig näve och hälsa. Inte helt olikt små vita fågelungar som precis som vi flaxande försöker ta sin första förvirrade flygtur ut i verkligheten. Kort genomgång för patienten. Som i bästa fall tar till sig det doktorn säger, och är resonabel. Men det är ett undantag. Av de vi möter idag kan en inte språket. Någon har talsvårigheter. En annan hör inte vad vi säger. Någon håller på att förgås av ångest över sin situation, en annan vill nyfiket ha reda på allt. En tredje vill bara ha reda på när det är dags att åka hem. Bara den viktigaste informationen hinner kommuniceras, sen måste vi springa vidare. Det känns inte alltid helt bra, för mycket hänger i luften när vi drar igen dörren bakom oss.

Trots allt. Två dagar in på kliniktjänstgöringen är det väldigt intressant och givande. Jag trivs. Handledaren är bra, och även om den samlade patientkontakten under dessa dagar känns på tok för kort (en halvtimme, max?) är det inspirerande att möta vår framtida vardag. Det är roligare att plugga också, nu när all kunskap så påtagligt direkt omsätts i verkligheten. På Avdelningen återstår nu en och en halv vecka. Sedan bär det av till ett mindre sjukhus, för fem veckors klinikplacering.