När lammet tystar mun

På min gravsten kommer det med stor sannolikhet att stå ”Lite eljest”. Det gäller inte bara i karriären, utan även matlagningen. Idag skulle jag för första gången i livet tillaga lammstek, men naturligtvis kunde jag inte göra det på det vanliga sättet utan valde att göra det enligt halvdagsmetoden – sätt steken i ugnen på så låg temperatur som det är möjligt och kör sedan med stektermometer tills den är klar, någonstans mellan 55 och 60 grader. Inte helt enkelt med en gasspis som har som lägst 150C på vredet, men med luckan på glänt fick jag ner temperaturen en hel del.

I övrigt gjorde jag som det flesta andra, tog en urbenad enkilosstek från ett skånskt och ekologiskt fd lamm. Mortlade vitlök och några kvistar färsk rosmarin i olivolja, klappade in i steken. Salta och peppra. Brynte tillsammans med en grovt hackad morot, en likaså hackad halv gul lök, några grovt krossade vitlöksklyftor och rivet citronskal. Efter ett litet tag i med några dl vitt vin. Efter bryning – band ihop köttet med steksnöre (förmodligen något jag skulle kunna gjort innan bryningen) och lade tillbaka den bland grönsakerna. Sen skjuts in i ugnen med hela härligheten.
Det tog ca fem timmar att få upp köttet i 55C men då blev det så mört och fint att det utan minsta tvekan var det bästa lamm jag ätit i hela mitt liv.

Avnjöts till en potatisgratäng (som fick göras ovanpå spisen istället) och ett glas Amarone.

Reclaim the utsikt

Fortfarande en snorgärs, men det uppvägs delvis i alla fall av att fasadrenoveringen av husets södersida äntligen är klar. Byggställningarna är på väg ner och det gör att vi fått såväl utsikt som möjlighet att använda balkongerna igen.

London Calling

Helgen spenderades i London. Ls syster S har fått barn nyligen och vi ville dit och hälsa på och bebisknarka lite. Resan gick bra men på Kastrup tycks samtliga IgA-antikroppar i näsan passat på att desertera till en ännu okänd destination för kort efter ankomsten till den stora staden kunde ett antal förkylningsvirus göra entré lite väl enkelt.

Efter att ha checkat in på hotellet och bekantat oss med rummet och Den Talande Hissen mötte vi upp bebis plus mamma S och resten av dagen försvann snabbt medan vi ömsom gosade med sovande bebis, ömsom försökte trösta gråtande bebis.

Lördagen inleddes med georgisk frukost (äggröra och toast, tydligen har engelsmännen och georgierna någon gemensam kulinarisk stamfader) och ägnades i övrigt åt att tycka synd om mig själv och att shoppa. Medan L försvann in i Nike Store gick jag på upptäcksfärd i grannskapet och insåg att så gott som alla människor verkar hålla till på huvudgatorna. Ett kvarter från överfulla Regent Street var det lika mycket trängsel som på gågatan i Trelleborg veckan före lön. Vi arbetade oss ner mot Picadilly Circus och medan L avslutade på Lillywhites hade jag egen julafton på Jermyn Street där alla skjorttillverkare håller hus. Köpte fyra skjortor och tog ett antal mått för att kunna beställa på nätet senare. Apropå tycka synd om, så hade killen på Church’s maximal otur när jag kom in klockan halv sex och bad att få prova skor. Det luktande nog inte rosor där nere. Skorna jag provade var verkligen något att dö för, och om jag bara hade vetat att de satt rätt och inte skulle börja glappa mer (jag har tyvärr väldigt smala hälar) hade jag med glädje betalat de £340 som de kostade.

Kvällen spenderades med mera bebis, och vi såg film – ”I rymden finns inga känslor” som var engelsktextad så även bebis pappa A skulle förstå. Strängt taget vad det bara jag och A som såg hela filmen. Bebis sov i mitt knä och L och S somnade också tämligen omgående i soffan.

Söndag – väckning klockan sju sedan något efterfestande missfoster lyckats dra igång brandlarmet på hotellet. Därefter (några timmar senare) var det middag hos S och A. Även As föräldrar skulle komma och då jag hört mycket om dem var det väldigt trevligt att träffa dem. Och vi bjöds på en utsökt måltid.
Sedan drog jag och L ut på egna äventyr. London är en stad med många ansikten – vi bodde i Hackney som om man ska vara krass är väldigt mycket ghetto och väldigt få på bussen till och från centrum är vita. Nu gick vi ner mot Whitechapel och hamnade på Brick Lane som i mina ögon är någon sorts utflippad korsning mellan Christiania och Möllevångstorget. Mot hotellet igen via Old Spitfields Market där jag handlade mer kläder hos Nigel Hall. Expediten där var svensk vilket gjorde det avgjort enklare att handla. Kvällsmat på ett turkiskt hak. Maten var ok, bordsgrannarna var det inte. Och vi gav så lite dricks att vi sannolikt själva hamnar i grytorna om vi vågar oss dit igen.

Måndag – långpromenad med S och bebis, lunch på ett italienskt ställe och sedan satt vi och degade på hotellet i väntan på att åka ut till flygplatsen. Vi tog farväl av Den Talande Hissen och lämnade sedan London för denna gång. Resan hem gick utmärkt och vi lyckades med konststycket att ta oss från markkontakt till Öresundståg på 26 minuter. Och på den tiden hann vi dessutom med passkontroll, att hämta ut väska och köpa biljetter. Den tveklöst största utmaningen var att hitta busshållplatsen på Hyllie, skyltningen lämnar lite väl mycket åt fantasin. Och tullarna som gjorde razzia medan vi steg av visste inte heller.

Sammanfattningsvis var det bortsett från förkylningen en riktigt bra helg. Sen var det åter till vardagen, skönt att veckan blir kort.