Läkarutbildningens sista OSCE-prov är över, och trevligt nog fick vi resultaten utskickade redan under eftermiddagen. Jag blev godkänd med god marginal totalt sett även om jag presterade mindre bra på två av stationerna. Om någon till nöds undrar hur det hela går till så är upplägget så att man på fem minuter ska lösa en given uppgift. Sen följer en minuts återkoppling och transport till nästa station. Med visselpipa signaleras när det är dags att börja, och när de fem minutrarna gått. Den här terminen var stationerna: ATLS (dvs ABCDE – fria luftvägar, andning, cirkulation, grov neurologstatus och helkroppsundersökning av docka. Kritisk kunskap i akutrummet), tolka ett antal röntgenbilder av olika levrar, undersöka en hand avseende en skada på handleden (senor och nerver i fara), sätta kateter på docka, utföra knäundersökning på försöksperson, beskriva ett antal röntgenbilder på trasiga höfter och föreslå åtgärd, akutbehandla en docka med andningshinder, sy ihop ett sår på en docka som fått en planka i skallen.
Det gick som sagt bra men på det stora hela är jag ingen stor beundrare av OSCE. Jag blir fruktansvärt stressad av den begränsade tiden, och sen tillkommer att ett par av övningarna har man kanske bara gjort en gång innan och kanske aldrig på en patient. Vidare finns det ett antal fallgropar, där den lurigaste är att det som alla gör i praktiken inte alltid är det rätta sättet. Trevligt nog är i stort sett alla examinatorer ytterst hjälpsamma och lotsar en i mål.
Väl hemma släppte stressen. Jag skulle tentaplugga inför tentan i morgon men somnade som en klubbad säl i soffan. Vi får väl se hur det går, i värsta fall hägrar en omtenta i slutet av sommaren.
