Keep It Simple, Stupid

För alla som fortfarande kallar skärmen för "datan" och lådan för "hårddisk".

T2 minus sju

I fredags avslutades Malmöfestivalen och med det togs också någon sorts farväl till sommaren. Förvisso kommer dagarna vara varma och soliga även framöver, men det känns redan hur de blir kortare, hur skymningen kommer tidigare varje kväll, och att solljuset är lite mattare och lite mer höstlikt.

Och det kanske tydligaste tecknet – om en vecka börjar skolan igen. Ännu en termin i Fernström, PBLer och labbar. Samt också en del Riktiga Patienter, som vi ska få öva på.

Festivalen lämnar jag med saknad och en djup utandning. Man blir trött efter en vecka med både dagjobb och kvällsjobb, men det har uppvägts av att det är himla kul och känslan av att faktiskt vara till nytta. Även om det inte tillhör de mer sexiga aspekterna av ”yrket” (i brist på bättre uttryck), så lindrar varje skoskavsplåster en öm häl, och ett utdelat paket öronproppar kan vara skillnaden mot livslång tinnitus. De i särklass roligaste och mest udda (för att inte säga skrämmande) fallen hittade vi i tältet i Folkets Park där jag inte minst fick tillfälle att repetera lite kunskaper om knäets anatomi för en som var lite nervös över nyss upptäckta symtom. Kul att också att möta så mycket folk, både de som besöker, och de som jobbar med det. Det är en liten värld, och precis som sjukvårdarna åker även ordningsvakter och scenfolk runt till olika festivaler och man känner igen folk både från Hultsfred och annorstädes.

Sammanfattningsvis har det dock varit en väldigt lugn festival. Det enda som fick min puls att öka var när beredskapsläget inne i city helt oväntat höjdes till näst högsta (högsta innebär katastrofsituation) varvid även vi i Folkets Park gjorde oss redo för att stänga tältet och ge oss av för att stötta. Innan vi kom så långt så flaggades det hela av, det var bara en övning.

Malmöfestivalen

Igår inleddes Malmöfestivalen och därmed inleddes också sju dagars (nåja, max fem för min del) traskande i tomtekläder. Åtta timmar vankade vi runt, jag spenderade allra mesta tiden nere i Raul Wallenbergs park där hip-hopparna och 90% av festivalens poliser och ordningsvakter håller till. Möjligen just därför, kvällen var iallafall väldigt lugn. Så lugn att vi under hela passet endast hade två skador som krävde mer än att ta upp plåster ur fickan. En av dessa inträffade dessutom i det enda tält som av outgrundlig anledning valt att inte ligga på festivalområdet utan borta vid biblioteket där det alltid legat, vilket medförde en massa transporttid. I övrigt var det som vanligt, standardfrågor om närmaste bajamaja eller önskemål om morfin mot "ont i blodet" och liknande symtom.

Kvällens största aha-upplevelse var väl att jag äntligen lärt mig lite hip-hop-fingerkrumelurer. Två av de mer anständiga är tydligen east coast och west coast, så hädanefter bör iallafall K se till att på bild posa på rätt sätt:

"...alla heter Glenn i Göteborg..."

Ikväll ska jag lära mig varför hip-hoppare alltid ska skaka hand som om de vore gipsade - med underarm och överarm i 90 graders vinkel mot varandra.

Yo.

Dagens I-landsproblem

Dödens skithusrulle. Notera pyttebitarna på golvet.

På jobbet har vi en tid svurit över städningen, eller snarare bristen på den. Dammtussar lite överallt och på dassen har pappret varit slut till allas förtvivlan.

I veckan fick vi svar på tal. Dasset försågs med nytt papper, men för att jävlas ordentligt var den nya rullen precis lite för stor för behållaren. Följdaktligen: drar man i pappret får man ungefär det man har i handen eftersom det går av direkt. Alltså måste man in med handen för att pilla runt rullen och då har man handleden precis vid den sågtandade klingan som normalt används för att riva av pappret och risken för en oplanerad pulsåderavskärning är överhängande.

På kvartalsmötet om ett par veckor är det jag som kräver att vi får hit ett par ryska kärringar som sitter vid dörren och delar ut papper. Tar vi dessutom bort låsen och låter tanten hålla reda på vilket dass som är ledigt slipper vi förhoppningsvis maratonsittningarna också, blotta tanken på att en 80-årig Spetnaz-Olga ska sparka in dörren lär bota alla typer av förstoppning på en ögonblick.

Ännu mer åldersnoja

Att ens nämna att man köpt en ny mobil för att därefter namedroppa namn och alla egenskaper som ba e sååå coola, är inte det väldigt mycket fjortish?

I övrigt har jag verkligen lyckas fastna i företagets svarta hål, projektet som slukar folks själar och som förvandlar sprudlande glada och oskuldsfulla juniorkonsulter till bittra, gråhåriga och sarkastiska seniorditon.
I detta svarta hål testar jag alltså websidor och förutom att ingenting fungerar så finns det tre eller fyra specar som ska användas som mall för testerna (varav en spec är inofficiell och fås först i form av en kommentar när jag nogsamt plitat in felen i vårt felhanteringssystem, en annan är "så här brukar vi göra", en är från förra året och den fjärde är den som jag borde utgå från), samt tre olika rapportformat (alla i felinställda Excelrutor) som ska användas plus då nämnda felhanteringssystem.
Så för tillfället försöker jag ta mig ur projektets obarmhärtiga kraftfält och det gör jag genom att fixa till alla andra surdegar som legat och jäst sen jag började plugga. Den biten går framåt, mängden autogenererade felmail har nu nått den nivån där jag är osäker på om mailen alls funkar eller inte.

Åldersnoja?

Man märker att man är på väg att bli gubbe när man ratar tekniska prylar med motiveringen "Vad sjutton ska jag med det där till?"

Men vet att man inte riktigt är där när man efter att ha köpt prylen undrar "Hur har jag klarat mig utan det här innan?"

Skaffat en ny mobil häromnyligen och medan tanken var att ha en enkel och ren telefon för att snacka i så beställde jag till slut en SE W715 med inbyggd GPS, WiFi, RDS-radio och åtta gigabyte utrymme för all musik jag råkar ha liggande. Just radion har jag saknat mycket innan, även om premiären idag råkade medföra Jerry Williams som sommarpratare.

Man vet att det är måndag...

...när man vaknar, noterar att det mullrar ute, och sedan när man tänder lysröret över diskbänken blir det omedelbara tanken "shit vad det blixtrar"...

Ude po lanned

Idag var det skördefest i Svenstorp borta vid Tomelilla. Jag och far hade sen innan bestämt att vi skulle dit – massa veterantraktorer och andra antika och framförallt välljudande fordon (som jag älskar tändkulemotorernas dunk), och i år lånade vi med oss lille V också. Allt för att indoktrinera honom i landsbygdens förträfflighet.
Och lille V gillar i tur och ordning hästar och traktorer. Häromdagen fick han åka traktor hos en vän till familjen. På de två varven runt gårdsplanen skulle han testa alla knappar och vred, och när han kom till tutan så tutade det. Till den milda grad att grannen kom förbi i ett huj och undrade om det brann.

Så vi gav oss av och insåg att det här med skördedagar var visst mer populärt än vi trodde. Någon kilometer från målet blev det tvärstopp när vi hamnade längst bak i en väldigt lång kö. Det tog en timme att ta sig fram.
Väl framme var det trevligt, varmt och dammigt. Lille V skulle provsitta alla maskiner, och i övrigt bestiga och utforska allt annat. Och när han väl provsatt så skulle det inte bara provsittas utan det skulle liksom göras på rätt sätt. Han skulle sitta ensam i hytten, och dörren skulle vara stängd. Sen satt han där och brummade och ryckte i ratt och växelspak till vi tröttnade och släpade ner honom igen. Djuren var också jättespännande, framförallt då ”istapållarna” och även ”opp-opp” (kaninerna). Han fick rida ponny och även om hjälmen var för stor gick det inte att missa leendet där under. Vad han ville med kaninerna är mer oklart. Han har inte riktigt lärt sig det där med att klappa än, men när han fick hålla i ett koppel ville han inte släppa det igen utan ville ha kaninen med sig.

Efter ett par timmar tyckte vi det var nog, men då blev V skitsur eftersom han bara hade fått provsitta fem traktorer och det fanns ju hundra till. Mycket gråt och tandagnisslan innan vi fick in honom i bilen igen och mutat honom med napp och choklad.

Och nu sitter jag och försöker återhämta mig, som vanligt kommer surt efter så det känns helt logiskt att jag börjar nysa och snörvla. Meh.