T2 minus sju

I fredags avslutades Malmöfestivalen och med det togs också någon sorts farväl till sommaren. Förvisso kommer dagarna vara varma och soliga även framöver, men det känns redan hur de blir kortare, hur skymningen kommer tidigare varje kväll, och att solljuset är lite mattare och lite mer höstlikt.

Och det kanske tydligaste tecknet – om en vecka börjar skolan igen. Ännu en termin i Fernström, PBLer och labbar. Samt också en del Riktiga Patienter, som vi ska få öva på.

Festivalen lämnar jag med saknad och en djup utandning. Man blir trött efter en vecka med både dagjobb och kvällsjobb, men det har uppvägts av att det är himla kul och känslan av att faktiskt vara till nytta. Även om det inte tillhör de mer sexiga aspekterna av ”yrket” (i brist på bättre uttryck), så lindrar varje skoskavsplåster en öm häl, och ett utdelat paket öronproppar kan vara skillnaden mot livslång tinnitus. De i särklass roligaste och mest udda (för att inte säga skrämmande) fallen hittade vi i tältet i Folkets Park där jag inte minst fick tillfälle att repetera lite kunskaper om knäets anatomi för en som var lite nervös över nyss upptäckta symtom. Kul att också att möta så mycket folk, både de som besöker, och de som jobbar med det. Det är en liten värld, och precis som sjukvårdarna åker även ordningsvakter och scenfolk runt till olika festivaler och man känner igen folk både från Hultsfred och annorstädes.

Sammanfattningsvis har det dock varit en väldigt lugn festival. Det enda som fick min puls att öka var när beredskapsläget inne i city helt oväntat höjdes till näst högsta (högsta innebär katastrofsituation) varvid även vi i Folkets Park gjorde oss redo för att stänga tältet och ge oss av för att stötta. Innan vi kom så långt så flaggades det hela av, det var bara en övning.