Om en klinik

Ett inlägg jag skriver mest för att kunna relatera till, senare.

I lektionssalen handlar det mesta om typfall. Isolerade åkommor med tydliga problembilder, labbvärden som får vilken kandis som helst att omedelbart pricka diagnosen. Ingenting är lätt, men vi har ändå kommit så långt i utbildningen att vi i viss mån kan skönja en del mönster.

På Avdelningen – en av många specialistavdelningar på sjukhuset - är förhållandet ett annat. Här finns inga typfall, däremot en fruktansvärd massa multisjuka äldre. En del ska inte vara här, de har ramlat in på indikationer som i praktiken visar sig vara kopplade till helt andra sjukdomar. Andra ska vara här men har en allmän problembild som gör att det svårt eller omöjligt att bota.

I journalsystemet listas labbvärdena som till stor del ligger till grund för medicineringen. Nu blir det klurigt på riktigt, för inget läkemedel står på helt egna ben. De hänger ihop, en del stöttar varandra, andra lägger krokben för varandra. En del läkemedel är – givet patienternas situation – direkt olämpliga eller till och med farliga.

En gång om dagen ska det rondas. Vi springer runt mellan rummen och sängarna. Spritar händerna och viftar desperat med fingrarna i luften på väg mellan handfatet och sängen för att det känns oartigt att sträcka fram en kladdig näve och hälsa. Inte helt olikt små vita fågelungar som precis som vi flaxande försöker ta sin första förvirrade flygtur ut i verkligheten. Kort genomgång för patienten. Som i bästa fall tar till sig det doktorn säger, och är resonabel. Men det är ett undantag. Av de vi möter idag kan en inte språket. Någon har talsvårigheter. En annan hör inte vad vi säger. Någon håller på att förgås av ångest över sin situation, en annan vill nyfiket ha reda på allt. En tredje vill bara ha reda på när det är dags att åka hem. Bara den viktigaste informationen hinner kommuniceras, sen måste vi springa vidare. Det känns inte alltid helt bra, för mycket hänger i luften när vi drar igen dörren bakom oss.

Trots allt. Två dagar in på kliniktjänstgöringen är det väldigt intressant och givande. Jag trivs. Handledaren är bra, och även om den samlade patientkontakten under dessa dagar känns på tok för kort (en halvtimme, max?) är det inspirerande att möta vår framtida vardag. Det är roligare att plugga också, nu när all kunskap så påtagligt direkt omsätts i verkligheten. På Avdelningen återstår nu en och en halv vecka. Sedan bär det av till ett mindre sjukhus, för fem veckors klinikplacering.

Om förvirring, del XXIII-XXV

På femte dagens morgon sprang jag vilse på akutmottagningen. Återfann klassen i en föreläsningssal, och när vi mot slutet av timmen skulle besöka akuten på riktigt gick jag vilse igen men denna gång i sällskap med drygt halva klassen.

Vi fick därefter en tretimmarsdragning om journalsystemet, som vi nu förväntas kunna hantera hjälpligt innan vi själva hunnit trycka på en enda knapp. Lärdomen av den dragningen blev i princip – jag ska aldrig mer klaga på komplexa och obegripliga tidsredovisningssystem. Alla jag har testat har varit pedagogiska under i jämförelse.

Avslutningsvis fann jag att schemat för de kommande två veckorna dykt upp. Enda kruxet är väl att det inte stämmer med infon i det mail jag fick av klinkansvarige tidigare i veckan, men så länge det råder samstämmighet angående var vi ska träffas på måndag och hur dags antar jag att jag ska vara nöjd och tacksam.

Om förvirring, del XXII

Och på T6 fjärde dag kom brandkåren och dömde ut vår föreläsningssal. Vi trodde att den skulle stängas på grund av de livsfarliga trapporna som stupar rakt ner mot ett hårt golv och inte alls är gjorda för besökare som spelar Wordfeud samtidigt som de försöker hitta en plats. Men icke, istället var det kombinationen ”mycket trä” och ”inget brandlarm” som fick myndigheterna att definiera ett maxantal åhörare som visade sig vara signifikant lägre än antalet studenter.

Så nu sker salshänvisning genom handskrivna lappar på dörren, och gissningar i övrigt. Tur det bara återstår en dag av förberedelseveckan, på måndag kör vi igång på allvar.

Om det här med planering...

Då var man T6:a. Efter att ha suttit och harvat med exjobbets C-uppsats sedan mitten av november och ovanpå det först haft semester i två veckor från jobb för att därefter övergått i konsulttjänst mot sagda jobb är det skönt att komma igång igen. Uppsatsen presenterades i torsdags och sen återstod en del småsaker att fixa. Typ skriva om sättet jag refererade på. Jag är glad att jag använde referensverktyg (har jag sagt att jag älskar Endnote?) för ändamålet, att ändra närmare nittio referenser önskar jag ingen fiende.

Termin 6 då? Jo, det blir nog bra när förvirringen lagt sig. Inför uppropet hade väldigt lite information utgått, vi visste i princip bara första veckans schema. Således blev gruppindelning och avdelningsschema varmt emottagna, i alla fall inledningsvis. Strax därefter började nämligen den stora byteskarusellen, där väldigt många från Lund väldigt lite vill göra sin långa tjänstgöring i Trelleborg. För egen del kan jag å andra sidan tänka mig att göra det, men hamnade i Malmö. Vi får väl se var det slutar, första veckan handlar ändå enbart om föreläsningar.