Allhelgona

Idag vemod. Kyrkogårdsbesök och gravljuständning, på kvällen Brahms Requiem i St Pauli kyrka. Och nu sitter jag och lyssnar på Gina Jacobi på Spotify och Camouflage på Myspace. Tända ljus, pepparkakor med ädelost och Allesverloren.

Och framför mig på skrivbordet – Neuroscience. Någonstans i allt detta försöker jag få in hur lillhjärnan hanterar motorik och precision.

Dagens I-landsproblem

För ett tag sen dök Sällskapet upp i en Spotifylista jag ”prenumererar” på och redan från början störde jag mig på deras Thåströmkomplex. Kort sagt kan man säga att deras sångare låter mycket mer Thåström än Thåström själv.
När jag väl sökte fram bandet på nätet för att se vad det var för några pretentiösa typer som låg bakom så blev det uppenbara uppenbart.

Doh.

Så nu har jag så klart världens problem att omvärdera dem.

Möten

I veckan fick vi återigen träffa Riktiga Patienter, den här gången på Orups Sjukhus och utan vita rockar. Vi mötte ett par människor med skador från trafikolyckor och stroke, och fick tafatt genomföra olika moment för att testa rörlighet, känsel och reflexer. Det var inte enkelt, man är rädd för att ta i för hårt när man klämmer, böjer och bänder, och reflexerna satt avgjort inte där de skulle tyckte vi. I och med att allt är så nytt så krymper också fokus, istället för att se helheten snöar man helt in på detaljerna och jag skäms lite inombords att jag ägnade mer tid och att försöka gissa var stroken satt (givet symtomen) än hur patienten mådde egentligen. Samtidigt lämpade sig kanske inte sådana frågor ändå när vi satt sju kandidater med den ensamma patienten.

En bra och givande dag var det hursomhelst, och jag är glad över det stöd vi fått från alla håll – både vårdpersonalen och patienterna var öppna och jättehjälpsamma. Om fem veckor ska vi dit igen och då ska vi också få skriva våra första journalanteckningar.

Vaska guld

Av alla prylar som finns i mitt hem finns det få saker jag vill kalla riktigt värdefulla. Det rör sig i huvudsak om analoga foton och negativ, men så har jag även ett kassettband som jag under lång tid trodde att jag förlorat men som dök upp igen för en tid sedan, och vars innehåll jag nu ska rädda till omvärlden.

Innehållet är en tio minuter lång konversation om ingenting alls, men det är den enda röstinspelningen jag känner till av min farmor och farfar. Det går tillbaka till början av 80-talet då jag under en släktmiddag fick idén att knö in en kassettbandspelare under matbordet och trycka på ’record’. Fråga inte varifrån idén kom, men på slutet hör man mig fnissa ett ”Hemlige Arne”-fniss så kanske var det just från ”Hemlige Arne” som inspirationen kom. Något senare bestämde jag mig för att spara bandet till eftervärlden, så följaktligen står det med stora bokstäver på omslaget: ”Blandad Zynth(*) + RARITET FÅR INTE SPELAS ÖVER PÅ NÅGRA VILLKOR”. Vilket var rätt så smart.

Ljudkvaliteten är sådär om man ska vara positiv. Ljusa röster låter ok, medan männens röster orsakar resonans i bordsskivan eller nåt för det låter extremt grötigt. Vi ungar hade tydligen jättekul, för det är extremt mycket tjo och tjim i bakgrunden.

Härnäst ska bandet in till ett proffslabb, kanske går det att få ut mer ur gröten.

*”Zynth” = dansbandsversionen av In dreams** och Sun of Jamaica med Goombay Dance Band. Men på andra sidan är det någon liveinspelning med Jarre.

** Notera reverbet. Hujedamej.

Små stunder av lycka

En bra början på veckan. Godkänd på sekretesstentan med kanonbra resultat och dessutom fick jag efter lite lugnande rådgivning till en orolig höra de vackra orden ”du sa… och det trodde läkarna också”.
Tänka sig, jag har lärt mig någonting.