Det är märkligt med musik, hur låtar
kan bränna sig in i själen och etsa fast sig vid stämningslägen
och minnen. Jag kom att tänka på det i kväll när jag satt och
lyssnade igenom en av mina spellistor på Spotify. Där finns bland
annat Idde Schultz första skiva, den med fiskarna i havet och
fåglarna på taket. Men första låten på skivan är I min famn.
Som varje gång jag hör den tar mig 20 år tillbaka i tiden. Till
Halmstad, till högskolan och till dagen före inlämningen av en
programmeringsuppgift. Jag minns inte exakt vad uppgiften skulle
innehålla, men det handlade om att skriva ett program till en
mikroprocessor som heter 68HC11 som var omåttligt populär på
högskolan. Programmet skulle sedan kompileras och brännas ner på
ett chip som skulle pluggas in i mikroprocessorns kretskort och sedan skulle
diverse magi hända vilket inkluderade text på en liten display.
Jag var klar i relativt god tid, och på
kvällen innan deadline satt jag och finputsade dokumentationen.
Någongång vid åttatiden drabbades jag av en fruktansvärd insikt.
Programmet var för stort. Det fanns inte en chans att det skulle gå
in på den begränsade chipytan. Jag hade
antagit/förutsatt/gissat/whatever att det tillgängliga utrymmet var
dubbelt så stort. Jag visste även varför det var för stort -
utskriftsbiblioteket som gjorde om strängar och numeriska variabler
till läsbar text var på tok för omfattande. Med tolv timmar kvar
till inlämning blev det till att tänka om, och skriva ihop ett eget
utskriftsbibliotek med enbart de funktioner jag behövde. Problemet
nu blev att den ålderdomliga och djupt avskydda utvecklingsmiljön
(vars avskyddhet enbart överträffades av den fullkomligt dåraktiga dokumentationen) enbart
fanns tillgänglig i högskolans labbsal. Så det blev att hoppa upp
på cykeln och bege mig. Väl framme insåg jag snart att jag inte
var ensam, datasalens fåtal fungerande arbetsplatser var alla
upptagna av andra sista minuten-studenter. Det tog någon timme innan
en hålögd stackare vinglade hemåt i mörkret och jag kunde
börja jobba. Vid tvåtiden eller så var jag ensam i labbet, och vid
femtiden på morgonen kom en mycket förvånad städerska förbi.
Halv åtta på morgonen lämnade jag in min uppgift som då fungerade
exakt som den gjort kvällen innan men nu dessutom gick att bränna
ner på chippet. Jag blev godkänd på uppgiften.
Idde Schultz skiva gick under hela denna natt på repeat, och när morgonen grydde kunde jag sjunga med i de flesta låtarna. Om du Idde någon gång googlar ditt eget namn, finner detta inlägg och läser ända hit vill jag tacka så mycket för hjälpen.
Resten av den påföljande dagen gick utan soundtrack,
men den minns jag ändå inte minst för det var dagen då vi hämtade en
Siemensdator till skolans datorförening. En med dåtidens mått
gigantisk maskin som vi aldrig lyckades bemästra men ändå kom att
vara en helgedom och inspirationskälla för föreningen. Och som
indirekt lade grunden för hela mitt yrkesliv. Men det är en helt
annan historia.
