Egoboost

På mottagning i annan stad. Patient som två gånger på två dagar återvänt med samma besvär. Remiss från akuten, åtgärd, hem, åter med samma symtom. Två olika läkare men jag var med vid bägge tillfällena. Oro över tillståndet och irritation över väntetider.

Idag blev jag inkallad till sekreteraren. Patienten hade ringt och var till slut väldigt nöjd med hur det hela avlöpt. Och ville dessutom rikta ett speciellt tack till mig för gott bemötande.

Längesedan jag var så nöjd med en utevecka.

Om semester

Så var vi hemma efter en vecka på Mallorca. Platsen för grisfester, svineri och asfulla svenska ungdomar. Vi som tillhör sk mogen ungdom där helkväll innebär att man är vaken efter midnatt hade således bokat vuxenhotell, där enbart folk över 16 år fick bo.  Underhållning ett par dagar i veckan ingick, som dock vuxenmässigt avslutades vid 23-tiden.

Nerresan skedde i gryningen, och man slutar aldrig förvånas över det här med modernt föräldraansvar som innebär att det beställs in öl och starksprit klockan åtta på morgonen, så fort planet lyft, skylten med säkerhetsbältena släckts och ungarna fått något att leka med. Iofs inser jag i efterhand att det kanske rör sig om överlevnadsinstinkt, för gråten och skriken ville aldrig ta slut när vi närmade oss målet, planet sjönk och det började kännas i öronen hos de små. Bland det positiva bör nämnas flygplansmaten, den var i mina ögon fantastisk. Sambon som fick den vegetariska varianten var inte lika nöjd tyvärr.

Hotellet motsvarade våra förväntningar. Snyggt utan att vara pråligt, rena och rymliga rum. Fantastiska sängar och sköna kuddar. Rummet var inte redo vid ankomst men vi fick fria drinkar och fri lunch så vi kan egentligen inte klaga. Medianåldern låg på runt 50 år, men det var en hel del familjer där, yngre par och mamma/dotter-par. Stämningen var överlag lugn och trevlig, det enda som tenderade irritera var rökarna som gärna låg vid poolen och blossade.

Vi spenderade mesta tiden vid den fina poolen, men begav oss ner till stranden vid ett tillfälle och fick betala 16 euro för ett solskydd och två solbäddar. Intill oss låg två tyskar – herr Herr und frau Frau, som körde budgetvarianten: kvinnan fick en solbädd, mannen låg nedanför tätt intill på en uppblåsbar madrass, och mellan sig hade de en minimal parasoll. Det såg väldigt tyskt och väldigt märkligt ut. Och helt livsfarligt om frau Frau skulle kliva eller ramla ur solbädden åt fel håll.

Ett par dagar åkte vi med kamikazebussen till Palma, en av dessa dagar fortsatte vi norrut med den smalspåriga järnväg som leder till Soller och efter att ha lunchat på stadens pittoreska torg åkte vi spårvagn till Puerto de Soller som är en charmerande liten semesterort. Åter i Palma på kvällen skulle vi hitta något att äta och ramlade in på Forn de sant Joan. Vi kände oss något turistiga och nerklädda men togs väl emot och maten var väldigt god. På torsdagen var vi på Emilio Ingrossos restaurang Il Migliore och åt även där väldigt god mat. Gästerna var övervägande svenskar, och när mr Ingrosso själv kom ut och pratade med gästerna var det för vissa som att träffa självaste kungen. Vi hann även med lite shopping i Palma, för min del på det exotiska och i Sverige helt okända H&M.

På hotellet finns en motionsanläggning och nästan varje dag anordnades vattenaerobics i poolen. Jag deltog i ett core-pass inomhus som nästan tog livet ur mig, i övrigt höll jag mig till vattengympan. Det filmades från alla håll och det här med värdighet var inte att tänka på när man balanserade på en gigantisk skumgummikorv samtidigt som man skulle göra övningar något så när synkront med övriga gruppen och utan att få en kallsup.

Matmässigt serverades buffé morgon, middag och kväll och det började bli lite halvtrögt mot slutet att trycka i sig samma variation av rätter. Mätt blev man hursomhelst. Vi uppsökte vid något tillfälle en av restaurangerna i omgivningen. Den kändes ungefär lika spansk som en genomsnittlig husman/pizza/kebab-restaurang representerar den svenska matkulturen. Ingen av restaurangerna hade en meny som understeg 30 rätter.

Idag åkte vi hem, och det kom ungefär precis som man vant sig vid värmen och kommit in i någon sorts semesterlunk. Vi hade kanske inte velat stanna på just det här hotellet en vecka till, inte minst matmässigt längtade vi efter lite mer variation. Utcheckningen blev något kaosartad, datorsystemet hade på något obegripligt vis satt in en norrman i vårt rum och han hade köpt tio uppgraderingar till Inclusive-paketet till en kostnad av 450 euro som vi skulle betala. Plus åtta euro för fyra koppar kaffe i baren. Den villrådiga damen bakom disken löste det hela till slut och vi behövde enbart betala för våra egna synder. Incheckningen till flyget gjorde vi på hotellet och det funkade bra och smidigt, och flygresan hem var även den ganska händelselös - maten var god och filmen som visades var rolig. Mitt intryck var att det dracks betydligt mindre på vägen hem, å andra sidan var taxfreepåsarna mångfalt fler. Nästa gång vi reser funderar jag på att ta med AUDIT-formulär och dela ut. Kan ju kanske bli en början till en eventuell doktorsavhandling…

Sommarlov

Termin tio är över. I veckan hade vi presentation och opposition av våra masteruppsatser. Hela våren har vi jobbat med dessa och jämfört med det mentala gatlopp som termin nio var så har det varit rena semestern. På gott och ont, vi hade alla hellre valt att fördjupa oss mer kliniskt än att skriva uppsats. Det är trots allt bara en termin kvar innan namnskylten med titeln ”läkarstuderande” hamnar i lådan för gott, och det börjar kännas i magen att det snart är på riktigt.

Trots den betungande uppsatsen har jag hunnit med en del annat. Att jaga mördarsniglar i trädgården, till exempel, och att stå mellan våra tre pallkragsodlingar och se morötterna växa. Naturen är som bekant vacker så här års.

Och så lite jobb. Förra veckan var jag i Warszawa och hade utbildning på kontoret där. Det blev en intressant dag. Jag räknade med att möta de fem personer som var med i maildiskussionen inför resan. När jag till sist nådde kontoret – efter försenat flyg, strulande bankomater och Obama-besök som sinkade trafiken – så väntade över tjugo personer på mig. Ansvarige konstaterade torrt att ”ryktet spred sig och intresset var stort”. Så istället för workshop och dialog blev det ett improviserat föredrag. Jag tror de var rätt nöjda men kunskapsspridningen var lite större än jag räknat med så nu väntar uppföljning i form av några korta videos. Förhoppningsvis hinner jag bli klar med dem i veckan. På fredag är det ju midsommar och på midsommardags morgon drar vi iväg på semester. I övrigt blev det bestående minnet den fruktansvärda maten. Russinbulle till frukost, lever till lunch och Polens äldsta kossa på tallriken på flygplatsen (eller en skosula, det var inte helt lätt att avgöra). Att få in en färsk bit kött skulle ta tjugo minuter vilket jag inte hade tid med.

Igår var jag förresten på utflykt på hemmaplan. Byafest i Kyrkoköpinge vilket ju är – för den oinvigde – mina gamla trakter. Eller mer specifikt, ett par hus som man passerade i 50 knyck på väg till och från stan. Byafesten bestod av ett par loppmarknader, ponnyridning och en traktorutställning, men det som gjorde dagen för mig var att möllan var öppen. Tyvärr körde de inte kvarnen, men jag fick en egen guidad visning. Även kyrkan var öppen, en stackars vaktmästare med en diger lunta fusklappar fick tre gånger på tio minuter dra kyrkans historia sedan vi fyra tappra besökare behagade dyka upp pö om pö istället för i samlad trupp. Repetition är alltings moder, så nu vet jag att kyrkan är från 1100-talet och dopfunten lika gammal.

Om det sista tabut - föreläsning och paneldebatt

I veckan arrangerade ABF en föreläsning och paneldebatt på temat psykisk ohälsa. Huvudperson var Maria Borelius, möjligen mest känd som det f.d. statsråd som innehaft sitt ämbete under kortast tid. Men hon har även skrivit böcker och i höstas gav hon ut boken ”Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben”. Psykiatriska sjukdomar är till stor del anhörigsjukdomar, och hon har egen erfarenhet av hur det är att vara anhörig och hur illa det kan gå – en bror som insjuknade och senare avled i en olycka.
Boken handlar dock inte om honom utan bygger på det faktum att Karolinska institutet i Stockholm under sitt tvåhundraårsfirande nyligen lyckades samla in närmare en miljard kronor till forskning. Donatorerna fick själv bestämma vad pengarna skulle användas till, och när insamlingen summerades fann man att endast 0,6 % av de insamlade medlem gått till forskning inom psykiatrin. Detta samtidigt som psykisk ohälsa står bakom 30 % av besöken i primärvården. Om detta handlar bokens första del.

I andra delen försöker hon lyfta fram de psykiatriska diagnoserna, och försöka hitta kända människor som har eller har haft en diagnos, och som är villig att berätta om den. En uppgift som inte var helt lätt. När ÖB Sverker Göranson drabbades av utbrändhet och tvingades sjukskriva sig blev han utsatt för ett massivt hån eftersom han inte ”pallade trycket”. Och Maria Borelius själv fick som politiker rådet att hålla tyst om att hon var anhörig till en bror som varit sjuk. Så tabu är alltså ämnet ännu idag.

Föreläsningen gav inte så mycket mer än boken utan var mest till för att väcka nyfikenhet vilket författaren lyckades väl med. I pausen och efteråt var det många som ville köpa ett eget exemplar.
Efter fikapausen följde en paneldebatt mellan olika representanter – två attitydambassadörer (som ställer upp och i olika sammanhang berättar om hur det är att ha en sjukdom), en kvinna som jobbar med psykiskt sjuka inom kommunen (jag missade tyvärr hennes exakta roll) samt två politiker – en (s)-märkt kommunpolitiker och en (mp)-märkt regionpolitiker. Publiken fick även ställa frågor, vilket många utnyttjade och det blev lång väntetid när publikmikrofonen skickades runt.

Från min vecka på en av psykosavdelningarna i Malmö blev den största insikten hur otroligt viktigt det är med uppföljning. Att aldrig någonsin släppa dessa människor utan se till att det finns en plan och strategi för hur överlämningen från slutenvård till öppenvård och från region till kommun ska ske. Även om det ofta funkar i verksamheten blev det under panelsamtalet uppenbart att de brister på högre nivå, och värre är att man inte lär av tidigare misstag. Under den stora ”psyk-ädel”-reformen på 90-talet skulle psykiskt sjuka slippa livstids inlåsning på mentalsjukhus och istället hanteras av kommunerna via öppenvården. Tyvärr löste man inte detta speciellt snyggt, och för många psykiskt funktionshindrade ersattes inlåsning med isolering, om än i eget boende. Nu gör man samma misstag igen och stänger ner vårdplatser inom slutenvården med hänvisning till att öppenvården ska kunna hantera det. Vilket naturligtvis öppenvården inte gör, och på vårdcentralerna råder en skriande brist på läkare med erfarenhet och intresse av psykiatri.
Å andra sidan kan man också konstatera att dagens lagar inte direkt underlättar ett övertagande. Inom den somatiska vården tar kommunen över en patient fem dagar efter att denne är färdigbehandlad, medan kommunen inom psykiatrin har trettio dagar på sig (detta kallas vårdplanering, i praktiken får kommunen ta det ekonomiska ansvaret för den fortsatta vården och eftersom det är dyrt att ha patienter på sjukhus vill man i de allra flesta fallen lösa det i egen regi). En hel del patienter på avdelningen jag var på var utskrivningsklara, men fick alltså vänta i en månad på att komma därifrån.

Flera i publiken anmärkte på vad de med egna ögon sett som ett hårdnande klimat inom slutenvården. Regionpolitikern verkade inte förstå frågan och hänvisade till att det alltid finns lediga platser, alltså ett överskott. Och det är klart att det finns, det gäller bara att sålla hårdare på akuten.

Trots detta kan jag ännu tänka mig att jobba inom psykiatrin, däremot är det betydligt svårare att veta vem som ska få mina röster i valet i höst.

Recension: Den sanna historien om Pinocchios näsa

Jag har aldrig tidigare läst något av Leif GW Persson, men när jag läste det smakprov på boken som fanns hos en nätbokhandel skrattade jag högt och när jag hittade den på den gångna bokrean slank den utan minsta tvekan ner i korgen.

”Den sanna historien om Pinocchios näsa” inleds med ett brutalt mord på en ytterst känd s.k. gangsteradvokat. Till spaningsledare utses kriminalkommissarie Evert Bäckström, som kombinerar en mytisk skicklighet som utredare och kvinnobelägrare med en genuin ruttenhet inombords. Han är en misantrop i allmänhet, homofob och kvinnohatare i synnerhet och dessutom en första klassens mutkolv. Hans enda vänner är tjänstevapnet ”Sigge” samt en sedan lång tid tillbaka sörjd guldfisk ”Egon”. Denne sympatiske kommissarie får alltså tillsammans med sina medarbetare uppdraget att lösa mordet. Men ingenting är som bekant som det synes vara vid första anblicken och således blir detta en historia som spänner över 631 sidor och tar med läsaren till såväl Bromma i nutid som tsartidens Ryssland och andra världskrigets London.

Leif GW Persson är skicklig och underhållande som författare och boken går snabbt att läsa men efter ett par hundra sidor infinner sig en sorts mättnad. Det är oräkneliga luncher, middagar, nubbar och drinkar som beskrivs i detalj efterhand de intas på olika etablissemang, och frossas det inte i mat frossas det i olika nedlåtande omdömen om de människor som omger Bäckström, och inte minst frossas det i de höga tankar han har om sig själv och hans ”jättesalami”. När boken så glider in i en lång utläggning över människoöden under det tidiga 1900-talet faller mitt intresse rejält. Utläggningen är förvisso relevant för den fortsatta berättelsen, men jag har lite svårt att med historiska berättelser som visar sig vara uppdiktade. Detta är det enda tillfälle under läsningen som jag känner visst medlidande för Bäckström som med stigande otålighet tvingas lyssna på hela historien i väntan på de pusselbitar som kanske ska visa sig vara avgörande för att lösa mordet.

Kritiken till trots är detta en läsvärd bok som med fördel avnjuts på fastande mage en regnig söndag.

Om fyra tyskar på en scen

Det har skrivits spaltmeter om Kraftwerk och den gångna veckan utsåg någon till ”Officiella Kraftwerksveckan” uppe i huvudstaden. Själv var jag där igår och såg den första av kvällens två konserter. Vän av Ordning och Ekonomi undrar nog hur i helsefyr man kan lägga över fyratusen kronor för att spendera två timmar i samma lokal som några åldrade gentlemen (där enbart en av fyra varit med från start) vars första skiva släpptes 1974 och den sista ”riktiga” skivan gavs ut 1986?

Jag tar nog inte till några övertoner om jag säger att Kraftwerk (och Depeche Mode) mer eller mindre definierade min ungdom. Jag minns inte i vilken ordning jag fick mina två första skivor – ”Computer World” på band (som jag tror jag fick specialbeställa på Westessons musikaffär i Trelleborg), och singeln ”Tour de France” som kom ut 1983. Den julen önskade jag mig mest av allt den LP som jag var helt övertygad skulle följa singeln, men Kraftwerk är ju inte som alla andra och istället kom deras nästa skiva 1986. ”Electric Café” hette skivan som spelades samtidigt som Gauntlet spelades på den i julkapp fådda Commodore 64:an. I spridda skurar köptes resten av skivorna, från ”Autobahn” till ”Man Machine”. Slår man ut kostnaden för konserten med antal minuter jag har spelat dessa skivor blir det inte så dyrt.

Konserten var i övrigt min första med bandet. Första och senaste gången jag försökte var 1991. Kraftwerk hade släppt ”The Mix”, E hade skaffat biljetter i Stockholm. Vi bodde då i Linköping så det var inte lika långt att åka. Dagarna efter konserten skulle vi ha tenta och jag fick akut tentaångest och fick ställa in. Tentan gick bra – en av de få jag klarade av under min studietid – men jag grämer mig lite än att jag missade den konserten. Sedan dess har de spelat lite varstans men det har typ aldrig blivit av. När det nu dök upp en chans nappade jag – en tidigt inköpt belöning för att jag tagit min nio terminer – och fick efter viss möda tag på biljetter.

Jag åkte till Stockholm tidigare på dagen. Hann med att besöka den gigantiska Akademibokhandeln inne i stan och sen släpade jag mig och min väska (små hjul och vinterföre är ingen bra kombination) till Moderna muséet och såg utställningen där. På en stor skärm visades sju eller åtta 3D-animationer från lika många låtar, en från varje skiva. Utställningen handlade visst om Dansmaskiner men efter videovisningen var det lite svårt att återkomma till verkligheten så resten av utställningen såg jag bara helt flyktigt. En två minuter lång båtresa senare kom jag till hotellet. Som jag råkade på mer eller mindre av misstag när jag kollade konsertplatsen på Google Street View. Scandic Hasselbacken ligger över gatan från Cirkus och söker någon boende intill Gröna Lund kan jag varmt rekommendera det.

Konserten då? Fantastisk. Till viss del samma videos som jag såg innan på dagen men det mesta var omarrangerat. Kraftwerk framför duken i tighta svarta dräkter spelandes på fyra till synes identiska lådor. Allt mycket rent och avskalat. En tvär kontrast till den ganska antika lokalen i övrigt. De började spela på minuten och höll på i två timmar. Och – som jag nämnde innan – det var verkligen hela min musikaliska ungdom som spelades upp. Kraftwerks butttra allvar på scen till trots så var publiken verkligen med och det jublades, applåderades och visslades både före, under och efter låtarna.

Slutligen frågan som alla ställer sig – spelade de live eller var allt förinspelat? Svaret är att rätt mycket sannolikt var live. Under de första takterna av Tour de France kom ett ljud som definitivt inte skulle hörts och en av herrarna på scen såg otroligt skyldig ut. Och i slutet av konserten kördes det lite soloutflykter allt eftersom medlemmarna tågade ut en efter en.

Idag blev det långfrukost och sedan hemresa. På måndag börjar mitt examensarbete. Fram tills dess blir det två dagars återstående helgnjutning.

Klin - check!

Så är det över. Fyra terminers klinisk undervisning avslutades i tisdags med den så fruktade fastentan, eller nivåexamen som det heter formellt. Två högskolepoäng, utan tvekan de mest värdefulla jag tagit under hela utbildningen. Att det ”bara” är två poäng motsvarar inte på långa väger den ångest som vi alla känt under hösten. Mer än en student har balanserat på gränsen till sammanbrott och sömnen har definitivt blivit lidande den senaste tiden.

För den nyfikne så handlar nivåexamen om att knyta ihop den kliniska biten. Vi lottas ut till en specialitet – vilken som helst – där vi under överseende av en examinator möter en patient som vi ska ta anames på och undersöka. Efter undersökningen följer en timmes ”förhör” med examinatorn och två biexaminatorer. Fallet presenteras och fynd redovisas. Sedan ställer examinatorerna frågor, om fallet eller om andra saker. Och kandidaten försöker efter bästa förmåga svara, eller i vart fall resonera sig fram. När examinatorerna är nöjda så får kandidaten lämna rummet och sedan efter några oändligt långa minuter återvända för att få besked om vederbörande är godkänd eller inte. Mitt ämne för dagen blev pediatrisk neurologi. Det var inte så svårt egentligen, det största problemet var nervositeten och det faktum att man inte gjort en del undersökningar på många år.

Förutom godkänd fastenta fick jag reda på att jag även godkänts på terminstentan vilket verkligen kom som en överraskning.

Nu ligger fokus på att försöka hitta tillbaka till sitt liv igen. Att fokusera på här och nu, och inte varje vaken sekund behöva tänka på undersökningsmetodik, faktarabblande och kommande tentor. Det är första gången sedan hösten 2012 jag är helt avkopplad. Närmast är jag ledig en vecka till, och sedan drar examensarbetet igång och pågår hela terminen.

40 veckor kvar, slutet närmar sig...