”Den sanna historien om Pinocchios näsa” inleds med ett brutalt mord på en ytterst känd s.k. gangsteradvokat. Till spaningsledare utses kriminalkommissarie Evert Bäckström, som kombinerar en mytisk skicklighet som utredare och kvinnobelägrare med en genuin ruttenhet inombords. Han är en misantrop i allmänhet, homofob och kvinnohatare i synnerhet och dessutom en första klassens mutkolv. Hans enda vänner är tjänstevapnet ”Sigge” samt en sedan lång tid tillbaka sörjd guldfisk ”Egon”. Denne sympatiske kommissarie får alltså tillsammans med sina medarbetare uppdraget att lösa mordet. Men ingenting är som bekant som det synes vara vid första anblicken och således blir detta en historia som spänner över 631 sidor och tar med läsaren till såväl Bromma i nutid som tsartidens Ryssland och andra världskrigets London.
Leif GW Persson är skicklig och underhållande som författare och boken går snabbt att läsa men efter ett par hundra sidor infinner sig en sorts mättnad. Det är oräkneliga luncher, middagar, nubbar och drinkar som beskrivs i detalj efterhand de intas på olika etablissemang, och frossas det inte i mat frossas det i olika nedlåtande omdömen om de människor som omger Bäckström, och inte minst frossas det i de höga tankar han har om sig själv och hans ”jättesalami”. När boken så glider in i en lång utläggning över människoöden under det tidiga 1900-talet faller mitt intresse rejält. Utläggningen är förvisso relevant för den fortsatta berättelsen, men jag har lite svårt att med historiska berättelser som visar sig vara uppdiktade. Detta är det enda tillfälle under läsningen som jag känner visst medlidande för Bäckström som med stigande otålighet tvingas lyssna på hela historien i väntan på de pusselbitar som kanske ska visa sig vara avgörande för att lösa mordet.
Kritiken till trots är detta en läsvärd bok som med fördel avnjuts på fastande mage en regnig söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar