Småstadsliv

Efter att i ett anfall av nostalgi ha varit på bokrea i Trelleborg igår kan jag konstatera att visa saker inte förändras ett dugg på tjugo år. Bokrean är fortfarande i Kulturhuset, och herrarna vid kassan är samma som alltid jobbat på bokhandeln vägg i vägg (numera något mer gråhåriga dock). I foajen såldes kalendrar, årets för halva priset (inte ens det fick mig att köpa den enorma väggkalendern med kronprinsessan på omslaget) och inne bland boktravarna var det trångt trångt. Utbudet kan jag dock inte klaga på, det blev som så ofta ramsan: ”Så mycket böcker, så lite tid...”

Även umgånget med föräldrarna börjar glida in i en intressant rutin: middag, skruva ihop en ny möbel de köpt, fotografera en annan möbel som ska läggas ut på blocket, flytta en tredje möbel, öppna kassaskåpet (lille V älskar att skruva på kombinationsratten, föräldrarna har sedan länge gett upp försöken att själv lyckas vrida den rätt igen), gäspa ikapp i soffan, dricka kaffe, hem igen.

Kvällen gick i schlagerns tecken. Herrar S och P bjöd in till party hemma hos förstnämnda och efter att ha ätit hämtmat från en närliggande pizzeria var det dags att inta soffan. Några festdeltagare ville hellre se på curling men fick trots engagerad argumentation se sig besegrade. Och utan att vara någon driven schlagerexpert kan jag konstatera att rätt låt vann (Anna vad-hon-nu-hette-mer), och rätt låt kom även sist. Py Bäckmans Ozzy-uppenbarelse och bidrag fick nästan tapeterna att släppa från väggarna.
Mot slutet tvingades frk Å till akut hemfärd pga symtom som tydde antingen på vinterkräksjuka eller matförgiftning (vi uteslöt på ett tidigt stadium nämnda schlagerbidrag). Tack och lov var det nog matförgiftning, och världen påminns återigen om riskerna med att äta kinamat (och nej, jag köper inte argumentet att det är nyttigt för att kineserna ätit det i princip sedan dagen efter vi slutade andas med gälar).

- Och hur är det annars?

Idag var det åter dags för ”Meet the patients”. Vi skickades ut på vårdcentral någonstans, och två och två skulle vi möta en hjärtpatient och en lungpatient. Dagens syfte var att träna på patientsamtal och även få en chans att träna undersökningsteknik på någon som inte är tjugo år och kärnfrisk.

Och återigen kunde vi konstatera att teori och praktik skiljer sig rejält från varandra och det där med öppna och slutna frågor som vi skulle öva på var bara att glömma. Jag fick nöja mig med att lyssna, och förgäves hitta nyckeluppgifter att fästa i det snabbt överfyllda mentala notblocket. Kollegan hade delvis motsatt problem och famlade stundtals efter någonting att hänga upp sitt samtal på.

Sedan skulle vi undersöka och dagens bästa fynd var en eminent brachialispuls som gjorde det löjligt enkelt att mäta blodtrycket. Lungor och hjärtan visade sig ånyo vara notoriskt svårdiagnostiserade, tur patienterna hade puls (och blodtryck) så vi kunde få något handgripligt bevis för att de faktiskt levde.

Hellsvik

Den gångna veckan vill jag helst slippa uppleva igen. Massor i skolan, artikelredovisning som i sig inte var speciellt svår men ändå stressande eftersom jag ville göra bra ifrån mig. I tisdags kväll Röda kors-möte, följt av en timmes underhåll på en databasmaskin som drabbats av minnesstrul. I onsdags kväll fick vi ånyo utföra underhåll på maskinen ifråga vilket verkar ha löst problemet för stunden. Tidigt igår morse kraschade vår mailserver och utan frukost i magen fick jag åka in för att fixa. Hårdvaruproblemet var snabbt avklarat men sen startade inte själva maildatabasen... För att göra en lång historia kort så låg vi nere i totalt 30 timmar, varav 24 av dessa ägnades åt att laga den gigantiska databasen och dessutom visade sig vara helt bortkastade. På kuppen missade jag tre föreläsningar och två labbar som jag ska försöka ta igen.
Efter att ha klarrapporterat mailen däckade jag helt, sov fyra timmar innan jag pallrade mig iväg på after work och sen till vernissage på konsthallen.

I helgen blir det plugga som gäller, blodtryck är kul men oändligt mycket mer komplicerat än man kan få intrycket av när man ligger på bänken med manchetten om armen. Dessutom hade vi anatomidemo i veckan vilket innebär att större delen av de perifera artärerna, venerna och lymfkärlen ska försöka nötas in...

Nittionio

Det har varit tunnsått med uppdateringarna på sistone. Inte så att det inte händer något, problemet är snarare att få tiden att räcka till. Väldigt mycket är inklämt under de första veckorna av termin tre, och för första gången sedan jag började har jag haft svårt att hinna med jobbet under dagtid.

Så mycket mer glädjande är, att ämnet vi läser är otroligt intressant. Ännu så länge är det hjärtat som är i fokus, och även om man är ungefär lika förvirrad som normalt så börjar en del pusselbitar falla på plats. Signalsubstanser och cellsignalering börjar få någon sorts mening, och att de påverkar blodtryck och puls gör det lättare att omsätta till något praktiskt. Vi har haft ett par labbar och till skillnad från förra terminen har vi lyckats få fram riktigt användbara resultat. Dock inser man i allt högre grad att saker inte är så enkla som de verkar. EKG-labben komplicerades avsevärt av att försökspersonen hade bröst, och under stetoskoplabbarna har vi upptäckt att hjärtan inte alls hörs speciellt tydligt och att friska lungor i princip inte hörs alls. Och vid blodtryckstagningen hördes pulsen när den inte skulle medan radialispulsen i handleden inte gick att hitta någonstans.

Vi har även börjat rota så smått i riktiga organ, igår fick vi äran att dissekera ett lammthorax. Jag förväntade mig att vi skulle få ett helt dött lamm, men på bänken låg ”bara” luftstrupe, lungor, hjärta, lever och njurar. Det var hursomhelst fascinerande att se och känna på allt. Det finns ju trots allt inuti oss; skapas från en första celldelning och byggs sedan upp för att tjänstgöra under en livstid. Det är svårt att beskriva känslan av att stå där och följa aortavindlingar och pulmonaliskorsningar (med ett finger, enda sättet att ta reda på vart de tog vägen) eller blåsa med sugrör in i lungorna och upptäcka att de faktiskt expanderar.

Vi har också haft mer vardagspraktiska övningar i form av ”patientsamtal” där vi fått möta svårigheterna med att ställa rätt sorts frågor och undvika pinsamma tystnader. Föreställningar, farhågor och förväntningar är tre viktiga F och vi ska kunna ställa tillräckligt öppna frågor så vi inte missar något och därefter tillräckligt slutna frågor så vi kan ställa en preliminärdiagnos. Om två veckor ska vi på vårdcentral och träffa patienter, och då ska vi helst visa att vi lärt oss något.
Iallafall när det gäller samtalet, diagnoserna kommer tids nog.