Småstadsliv

Efter att i ett anfall av nostalgi ha varit på bokrea i Trelleborg igår kan jag konstatera att visa saker inte förändras ett dugg på tjugo år. Bokrean är fortfarande i Kulturhuset, och herrarna vid kassan är samma som alltid jobbat på bokhandeln vägg i vägg (numera något mer gråhåriga dock). I foajen såldes kalendrar, årets för halva priset (inte ens det fick mig att köpa den enorma väggkalendern med kronprinsessan på omslaget) och inne bland boktravarna var det trångt trångt. Utbudet kan jag dock inte klaga på, det blev som så ofta ramsan: ”Så mycket böcker, så lite tid...”

Även umgånget med föräldrarna börjar glida in i en intressant rutin: middag, skruva ihop en ny möbel de köpt, fotografera en annan möbel som ska läggas ut på blocket, flytta en tredje möbel, öppna kassaskåpet (lille V älskar att skruva på kombinationsratten, föräldrarna har sedan länge gett upp försöken att själv lyckas vrida den rätt igen), gäspa ikapp i soffan, dricka kaffe, hem igen.

Kvällen gick i schlagerns tecken. Herrar S och P bjöd in till party hemma hos förstnämnda och efter att ha ätit hämtmat från en närliggande pizzeria var det dags att inta soffan. Några festdeltagare ville hellre se på curling men fick trots engagerad argumentation se sig besegrade. Och utan att vara någon driven schlagerexpert kan jag konstatera att rätt låt vann (Anna vad-hon-nu-hette-mer), och rätt låt kom även sist. Py Bäckmans Ozzy-uppenbarelse och bidrag fick nästan tapeterna att släppa från väggarna.
Mot slutet tvingades frk Å till akut hemfärd pga symtom som tydde antingen på vinterkräksjuka eller matförgiftning (vi uteslöt på ett tidigt stadium nämnda schlagerbidrag). Tack och lov var det nog matförgiftning, och världen påminns återigen om riskerna med att äta kinamat (och nej, jag köper inte argumentet att det är nyttigt för att kineserna ätit det i princip sedan dagen efter vi slutade andas med gälar).