Nittionio

Det har varit tunnsått med uppdateringarna på sistone. Inte så att det inte händer något, problemet är snarare att få tiden att räcka till. Väldigt mycket är inklämt under de första veckorna av termin tre, och för första gången sedan jag började har jag haft svårt att hinna med jobbet under dagtid.

Så mycket mer glädjande är, att ämnet vi läser är otroligt intressant. Ännu så länge är det hjärtat som är i fokus, och även om man är ungefär lika förvirrad som normalt så börjar en del pusselbitar falla på plats. Signalsubstanser och cellsignalering börjar få någon sorts mening, och att de påverkar blodtryck och puls gör det lättare att omsätta till något praktiskt. Vi har haft ett par labbar och till skillnad från förra terminen har vi lyckats få fram riktigt användbara resultat. Dock inser man i allt högre grad att saker inte är så enkla som de verkar. EKG-labben komplicerades avsevärt av att försökspersonen hade bröst, och under stetoskoplabbarna har vi upptäckt att hjärtan inte alls hörs speciellt tydligt och att friska lungor i princip inte hörs alls. Och vid blodtryckstagningen hördes pulsen när den inte skulle medan radialispulsen i handleden inte gick att hitta någonstans.

Vi har även börjat rota så smått i riktiga organ, igår fick vi äran att dissekera ett lammthorax. Jag förväntade mig att vi skulle få ett helt dött lamm, men på bänken låg ”bara” luftstrupe, lungor, hjärta, lever och njurar. Det var hursomhelst fascinerande att se och känna på allt. Det finns ju trots allt inuti oss; skapas från en första celldelning och byggs sedan upp för att tjänstgöra under en livstid. Det är svårt att beskriva känslan av att stå där och följa aortavindlingar och pulmonaliskorsningar (med ett finger, enda sättet att ta reda på vart de tog vägen) eller blåsa med sugrör in i lungorna och upptäcka att de faktiskt expanderar.

Vi har också haft mer vardagspraktiska övningar i form av ”patientsamtal” där vi fått möta svårigheterna med att ställa rätt sorts frågor och undvika pinsamma tystnader. Föreställningar, farhågor och förväntningar är tre viktiga F och vi ska kunna ställa tillräckligt öppna frågor så vi inte missar något och därefter tillräckligt slutna frågor så vi kan ställa en preliminärdiagnos. Om två veckor ska vi på vårdcentral och träffa patienter, och då ska vi helst visa att vi lärt oss något.
Iallafall när det gäller samtalet, diagnoserna kommer tids nog.