I serverrummet kan ingen höra dig skrika, del XXVII

Jag måste omedelbart ta tillbaka mina ord om åtta månaders semester. Det lär snarare bli åtta månaders fäktning mot omöjliga produkter, korkade installationsverktyg och trilskande hårdvara. Idag skulle jag installera Windows 2008 på en virtuell server, och jag kan inte begripa hur något så enkelt kan bli så svårt.

Förutom att jag plötsligt och utan vettig anledning inte kunde ladda hem varken mjukvara eller licensnycklar (dessutom med den oändligt korkade uppmaningen ”contact your administrator” – jag är för böfvelen global administratör i verktyget) lyckades jag också sänka en helt och fullkomligt ren Windowsinstallation. Eller mer specifikt så sänkte den sig själv, genom att en mjukvarukomponent som ansågs som "viktig" (.NET 3.5) skrev sönder en konfigurationsfil. Inga större problem att fixa manuellt - man återställer originalfilen, om det inte vore för det lilla att de sjutton uppdateringar som skett av komponenten sedan dess alla gör samma idiotiskt korkade sönderskrivning. Lägg därtill att databashanteren (SQL Server 2008) jag skulle installera vägrar ha med något att göra som inte heter .NET 3.5 SP1. Att tro att den skulle uppskatta en ny och fin version fyra kunde jag glömma. Det tog fem installationsförsök att sätta den.

Sen gjorde jag tabben att försöka ladda hem saker till servern direkt från Microsofts webbplats. Medan webbläsaren glatt meddelade att sidan minsann var "trusted" med en fet grön bock i läsarens nedankant överöstes jag av varningar om blockerade skript och annat elände, som avslutades med ett kort meddelande om att den av säkerhetsskäl inte tillät nerladdning från den här siten.

Om någon undrar varför jag har halvdruckna flaskor sprit i mitt skåp på jobbet kan ni sluta undra nu. Det handlar om överlevnad.

Dr Paus

Efter fyra terminers studier landade jag häromdagen i en insikt om att jag inte orkar längre. Under tre terminer var det i stort sett inga problem att vara all tid på skolan och sen vara tjugo timmar på jobb på en vecka. Och ändå klara tentorna. Men redan förra terminen började hjärnan kännas som teflon, saker fastnade liksom inte riktigt.

Under fjärde terminen har det där eskalerat, tempot är högre och även om jag egentligen inte har några problem att få tiden att räcka till, känns det som att hjärnan totalvägrar. Veckornas tema pluggas in, redovisas och försvinner sen i ett töcken. Gamla kunskaper sitter, på obduktionen häromveckan satt a. mesenterica sup. och truncus coeliacus som en smäck utan att jag egentligen behövde fundera på det. Men be mig redogöra för de vanligaste blodsjukdomarna som vi läste för ett par veckor sedan och jag kommer att se ut som ett levande frågetecken. Tidigare terminer lärde vi oss fysiologi och man fascinerades av att allt faktiskt funkar. Nu under patologin får man lätt intrycket att inget någonsin funkar. Jag har inget annat än sjukdomar i skallen, och då har jag ju inte ens börjat på klin. Och det är omöjligt att koppla av, vad jag än gör pockar studiemål och veckans PBL efter min uppmärksamhet. Var jag än är, borde jag sitta vid skrivbordet med Robbins uppslagen.

Så – istället för att gå rätt in i väggen drog jag förra veckan i nödbromsen, och nu vankas studieuppehåll. Förhoppningsvis en termin bara, innan jag återvänder till skolan efter sommaren. Ska bli så underbart skönt att ha lediga helgen, att kunna sitta vid datorn en hel kväll utan att ha dåligt samvete, att åka på utflykter och semester med L, att få tid att ställa hemmet i ordning.

Den 17 januari är det åter till jobbet för heltid i åtta månader, men just nu känns det mer som en lång semester.

Aj?

Idag venprovtagning. Lite nervöst även om det var andra gången, kanske mest för att L som stack mig enligt egen utsago var ”fett bakis”. Men naturligtvis gick det hur bra som helst, och jag märkte inte ens rörbytena – risken är ju att man rycker till när man drar ut eller trycker in rören.

Även jag lyckades pricka rätt ven och inget mer, inga blåmärken så långt vi kunde se.

Resultaten var helt ok, hade högre Hb än på hälsoundersökningen för ett halvår sen. Låg och fin sänka och CRP under detektionsgränsen. Så jag verkar överleva den här veckan också.

En bra dag

I allt mörket och elände meddelas:

Inget förgyller en dag som att kunna visa och förklara urinvägarna för en (fd) cancerpatient som sökte information på biblioteket men som inte hade en aning om var och hur h*n skulle leta. Lovorden haglade och jag tror sällan jag sett en lyckligare människa på väg till kopieringsapparaten med anatomiböckerna jag rotade fram.

The XXXLutz Experience

Efter att ha letat matbord på ett par olika ställen under några veckors tid hamnade vi till slut på XXXLutz i IKEAs gamla lokaler. Om detta stället har det florerat diverse rykten om allt från möbelkvalitet till matens förträfflighet. Ett rykte jag uppfunnit alldeles själv var att alla i personalen skulle bryta på tyska. Nog bröt de, men på alla andra språk. Jag blev gruvligt besviken.

Nåväl. Till vår förvåning fann vi här såväl bord som stolar som vi ville ha, och efter att ha mätt och testat storleken (bordet är större än det vi har idag och därmed lättare att kollidera med och det finns en övre gräns på antalet blåmärken per dag man kan acceptera) såg vi varandra i ögonen, tog varandras händer och Disneyglädjestrålade ”detta ska vi ha!”.

Så, efter jobbet idag tog jag bilen ut, och efter en pappersexcercis av typisk tysk manér (det är väldigt mycket "Herr" i bunten papper jag fick ut)(och jag vet att XXXLutz är från Österrike, men trodde inte de skulle brås så mycket på storebror i norr) sprang jag för att betala och hämta ut mina saker.
Sakerna fanns på lager, men medan jag för mitt inre väntade mig ett stort, varmt och ljust innelager visade sig verligheten bestå i ett blåshål i frihamnen (500 meter från jobbet, jag kan nog till och med se huset, snacka om omväg!) där en tyskbrytande kvinna (äntligen!) tog emot mina papper och sedan lät mig stå att vänta ute i det arktiska klimatet innan en tjomme långt om länge hivade ner lådorna från en öppen lastport. Väntan blev extra lång eftersom han missade att det stod saker på lappens bägge sidor...

Matt av upplevelsen har jag ännu bara skruvat ihop stolarna och så långt verkar kvaliteten vara helt ok. Vi får väl se när bordet är ihopsatt.

På andra sidan

Idag var det dags för det första av två obduktionspass. Jag ska inte gå in på några detaljer, nöjer mig med att konstatera att det gick lättare än förväntat (mentalt sett, vi slapp de mer handgripliga delarna) och att kroppens inre inte alls liknar de färgglada illustrationer man kan hitta i böckerna.

Därefter hastade jag iväg till jobbet för ett eftermiddagspass bakom skärm och tangentbord.

Det är verkligen tvära kast just nu.

Tre centimeter snö i Skåne

Som förväntat blev det jordens kaos i morse, när folk skulle till skola och jobb. Kvart över tio när vi skulle ha vårt PBL-möte var jag helt ensam. Sen kom först tutorn och såg förvirrad ut, följd av de två gruppmedlemmar som normalt brukar komma absolut sist. Resten satt fast i försenade bussar på vägen mellan Lund och Malmö. Det hela är svårt att begripa med tanke på att precis alla vetat om att det skulle snöa i natt. Och inte kom det mycket heller, snöskyffeln lämnade jag hemma.

För egen bestod snökaoset i frusna växlar på cykeln, samt lätt frusna öron på väg till jobb. Jag tyckte inte en halv minusgrad motiverade mössa, däremot borde jag kanske ha insett att nordanvinden definitivt gjorde det.

Dagens fråga: vem har bestämt att alla restauranger måste servera kålpudding eller kåldolmar denna onsdag? Inte ens jobbets matställe - som hade pannbiff överst på menyn - undkom utan tvingades abrupt byta till något kåljox de också.

Not Everyday Is Like Sunday

Trots extra jäsning och en maratonbakning i ugn blidde bröd nummer två inget mer än krispig gegga och förpassades därmed även den till soporna. Det har sedan rapporterats om mystiska ljud från soprummet men jag tror inte limporna är de skyldiga till detta.

Helgen i övrigt har varit rätt så intensiv. I fredags kväll konsert med nån sorts rockband, jag var där för att första-hjälpa. Det var en intressant upplevelse, tror sällan jag sett så många tatuerade människor på samma ställe samtidigt. På scenen röjdes det och bandet backades av en magnifik eldshow, förmodligen hade de också en gasläcka för doften av ruttna ägg kunde inte någon missa. Det blev en bra kväll ur jobbsynvinkel, och med mina nya Peltorkåpor blev det tämligen uthärdligt.

I övrigt denna helg har vi lyckats tömma alla kartonger vi hade stående i köket. Alla luckor går att stänga och inga skåp har lossnat från väggarna så det känns riktigt bra. Idag gjorde vi en ny möbelaffärsrunda, hittade ett köksbord vi kan tänka oss men i gengäld har vi nu fått problem med att hitta matchande stolar, taklampa, köksmatta och köksgolv. Vill. Ha. Hus. Nu.

Det har även varit premiär för glögg och pepparkakor med ädelost. Det var gott men vi underskattade den sederande effekten, redan klockan halv elva nådde vi vegetativt tillstånd i soffan, trots Monty Python på DVDn. Känns verkligen som att man utnyttjar lördagkvällarna maximalt.

Istället fick jag i hast bege mig till jobbet för att starta om en server i morse, så det var nog lika bra att det inte blev något partajande till halv fem. Dessutom har vi lungvecka och det är ett låååångt kapitel i boken.

Varde bröd?

Surdegen blev inte gladare när jag försökte omvandla den till bröd. Efter att ha lagt till ytterligare mjöl, vatten och salt, rört, knådat, svurit, jäst i över ett dygn och avslutningsvis kört hälften av geggan i ugnen (L räddade mig genom att helt apropå hitta ett par brödformar i en flyttkartong) visade sig resultatet bli en ytterst kompakt degklump som var krasig på ytan men tämligen degig på insidan. Ingen risk för vapenklassning vilket jag fruktade, men skulle jag sålt den skulle det nog vara iallafall en treårsgräns på den. Eländet hamnade i soporna, även om de frasigare delarna var fullt ätbara och faktiskt riktigt goda. Den andra halvan av geggan fick jäsa över natten och åkte in i ugnen i morse. Efter en timme var den inte på långa vägar klar. Nu står den gottar sig i en avsvalnande ugn.

Lärdom 1: jäst är bra, tror jag.

Lärdom 2: bråttom och surdeg är två ord som inte ryms i samma mening. Eller ordlista.

...goes surdeg

I likhet med alla andra trettioplusmän har jag börjat surdegsbaka, och i likhet med alla andra bloggande trettioplusmän måste jag blogga om det.

Ännu så länge är det i och för sig inte mycket att skriva hem om, det står en skål med en gegga av vatten och rågmjöl (som dammar något så in i helskotta när man ska hälla upp det) i köket och bubblar och har sig. Geggan kallas på fackspråk ”surdegsgrund” (hej, vad jag lärt mig) och den ska sen åstadkomma fantastiskt gott bröd. På något sätt. Genom att man tillsätter mer vatten och rågmjöl.

Problemet är att hitta ett bra recept på nätet. Det finns typ hundratals sidor där surdegsbakande trettioplusmän bloggar recept och kommenterar andra surdegsbakande trettioplusmäns bakande och bloggande. Och ingen har samma recept som någon annan. Man kan ha geggan i rumstemperatur, gärna lite varmare, absolut inte högre än 40 grader (då dör geggan) eller så ska man använda 46-gradigt vatten (geggan dör och återuppstår?). Geggan ska matas en gång om dagen, två gånger om dagen eller inte alls, röras om, förvaras lufttätt eller bara nästan, ibland i kylskåp, oftare ovanpå. Sen finns det så klart proportioner mellan vatten och rågmjöl, som ska leda till en gegga som har expanderat, men inte för mycket, som inte är för fast men inte för lös. Som luktar syrligt men inte för syrligt.

Lägg där till att en av de mer promenenta bloggarna påpekar vikten av att följa recepten, CHANSA INTE är deras första och viktigaste regel.

Ingenstans står det att surdegsbak ska ge migrän, jag rekommenderar alltså valfritt recept kompletteras med "Alvedon v.b.".

Fortsättning följer.

Heldag på VC

Igår var det dags att än en gång möta patienterna. Denna gång på en vårdcentral ute i spenaten, inte helt långt från min forna hemstad. Och lika befriande som det var att andas frisk lantluft, lika nervöst var det att dra på sig den vita rocken. Jag fick i allmänhet några minuter själv med patienterna, tog anamnes och mätte blodtryck samt lyssnade hjärta och lungor. Därefter tog doktorn över och undersökte patienten ”på riktigt”, ställde diagnos och ordinerade behandling eller fortsatt utredning.

Både patienter och symtom spände över ett brett spektra - misstänkt halsfluss hos barn, känselbortfall, utslag, buksmärtor, höftsmärtor, lunginflammation, sår som behövde läggas om, samt en stor grupp äldre som kom på årlig besiktning och som hade med sig såväl kom ihåg-lapp som medicinlistor långa som Ullaredskvitton. Många med diabetes och högt blodtryck, en del låg så högt att jag trodde det var fel på manschetten. En del hade klätt upp sig inför besöket, andra kom direkt från arbetet.

Jag blev imponerad över hur smidigt allt sköts, samarbetet med labb och apotek sköts i de flesta fall helt automatiskt, och labbsvaret kommer ofta inom ett par minuter. Tyvärr krävde de mest intressanta patienterna jag hade uppföljning, så jag kommer aldrig att få reda på vad som låg bakom deras besvär.

Två patientsamtal spelades in med videokamera och ska redovisas senare. När jag tagit mod till mig ska jag kolla på dem i datorn också.

Det egentligen enda problem jag hade igår var relaterat till en annan sak. Jag har – efter sådär 30 år, skaffat hörapparat*. En liten grej som är stor som en öronpropp men kostar som en moped. Funkar väldigt bra (för bra ibland, i synnerhet ljudet från ventilation och fläktar hörs otroligt bra, samt ljudet från tangentbordet på jobbet), men är helt ickekompatibelt med stetoskop. Då är det bra med många fickor i rocken, samt att fortfarande ha minnesceller kvar så man kommer ihåg var man stoppade den.

(* Problemet är medfött och innebär att två ben växt ihop i mellanörat vilket innebär sämre hörsel. Går att operera men då får man oftast för bra hörsel och jag är inte riktigt där än…)

Läget och sånt

Kopplingen mellan virus och ryggskott är väl inte helt klarlagd, men faktum var att de två herrar som tillsammans skulle hålla i veckans föreläsning i ämnet bägge drabbats av det. En av de två hade fått ryggen tillknyckt av en kiropraktor tidigare på dagen och kunde hålla sin del stående upprätt, den andre lade ut madrass och kudde på katedern och genomförde delvis sin halva liggande på mage. När vi slutat skratta var det en mycket bra föreläsning.

Mindre skratt orsakade måndagens föreläsning – tre timmars farmakologi var mer än nog. Cred åt min mor som nött ämnet inte i sex timmar (vi har andra delen nästa vecka), utan sex terminer.

PBLen har skruvats upp en aning, numera är det nästan undantagslöst äldre professorer som lämnar kliniken fyra timmar i veckan för att vägleda oss i vårt arbete mot kunskap och kliniska färdigheter. De ställer höga krav, men å andra sidan känns det verkligen att vi kan mer nu och den här terminen får vi mycket tillbaka för slitet under cellbiologin när vi tittar på immunförsvar och intracellulära mekanismer. Otroligt skoj och framförallt inspirerande.

Allt läsande har sitt pris dock. Mina ögon är tydligen rejält överansträngda, så numera är det glasögon på heltid som gäller. Undrar nu hur lång tid det tar innan skinnet på näsan härdar så att det inte längre känns som att plattorna som vilar mot näsroten ska gräva ner sig till näsbenet.

Om irrfärder i vardagen

Malmö är staden där det omöjliga görs möjligt.

Själv lyckades jag i måndags efter skolan för första gången någonsin köra vilse på en närmast spikrak cykelväg, den som löper från sjukhuset ner till hamnen. Bortsett från en knick vid Triangeln och jordens krökning är den så rak att man nästan kan se slutet från början. På denna raka och fina cykelväg körde jag alltså vilse.

Det hela blir uppenbart om jag nämner att gatukontoret var inblandat.

Bakom Tringeln pågår nämligen arbetet med Malmös tunnelbana, ett ”arbete” som ännu så länge tycks bestå i att diverse folk i arbetskläder går runt och funderar på vad man ska göra med den jättelika stenöken som omger den iofs väldigt snygga nedgången. För säkerhets skull har man inhägnat hela stenöknen men just igår hade man dagen till ära öppnat upp staketet just på cykelbanan, och eftersom skyltning tydligen tillhör någon annan del av kommunen (som förmodligen har några månaders handläggningstid) hade man inte funderat speciellt mycket över att cyklisterna – i synnerhet vi som inte brukar köra den vägen så ofta – möjligen och eventuellt skulle behöva någon sorts vägledning.

Alltså – cykelväg, öppen grind, cykla. Ett par polska svordomar senare nådde jag motsatta staketet men efter några lika ambitiösa som tröstlösa försök att hitta ett hål som någotsånär motsvarade cykelbanans fortsatta sträckning var det bara att vända, hälsa glatt på andra cyklister som jag mötte och sedan försöka hitta någon väg runt alltihop. Detta lyckades till slut, genom att följa ett väl incyklat spår som ledde runt ett hörn och genom smala passager runt diverse hus. Slutligen skymtade jag Ljuset i form av konsthallen och efter att ha rundat denna var jag på rätt sida bortre stängslet, och kunde fortsätta min färd.

Strax före slutet uppstod ännu ett hinder, men då jag inte tror att ni orkar med mer spänning idag så får det bli en alldeles egen berättelse en annan dag.

Fjärdeklickare

Sista måndagen i augusti 2010, höstkallt på morgonen och en ny termin börjar.

Upprop som vanligt, denna gång alltså i Malmö. Ingången är alldeles intill bårhusintaget vilket inte är alldeles okomplicerat. Vi uppmanas vara ”seriösa” ifall en transport är på väg in (av hänsyn till anhöriga), och vi får inte lov att ställa upp dörrarna till trapphuset då detta tydligen leder till baksug där vissa dofter från källaren kan tänkas berika luften i föreläsningssalen. Vi får inte heller luta oss mot fönsterna eftersom ingen kan garantera att vi är kvar på andra våningen om vi försöker.

Första föreläsningen behandlar bakterier och danskar. Framförallt danskar verkar vara poppis - Gram (som uppfann positiv/negativ-systemet för bakterieklassificering) var dansk och massa danskar får KOL och drabbas av skumma sjukdomar (difteri). Vi har även fått se bildexempel på fler äckliga bakterieåkommor än vi fått se äckliga bilder totalt under de tidigare terminerna (inklusive brännskadeföreläsningen). En riktig rivstart.

Därefter lunch och sedan en timmes pekpinnar rörande lokalerna. Hoppas jag inte behöver jobba med någon som sätter mikron på full effekt i 15 minuter och sen kommer på andra och roligare saker att syssla med.

Jag är förresten inte längre kursens ålderman. Minst en nykomling är äldre och gör om kursen, hans sista halmstrå vilket han berättade redan under uppropet. Jag blev plötsligt lite mer nervös än jag var innan.

Nu är det jobb en stund till, ska försöka få undan alla roliga uppgifter som mina kollegor samlat på sig under min bortavaro. En hel del.

Svansvift

Homeostastentan i hamn, sju månader av studiestress och tentaågren är borta.

På måndag börjar patologikursen i Malmö, ska bli så otroligt skönt att slippa pendla.

Åtta terminer kvar.

Ack ljuva åttiotal

Apropå vädret – jag fick rätt till slut. Med besked. Tyvärr blev det inget ”inomhus med tända ljus-mys”-regn utan ett ”utomhus på konsert under sex timmar”-regn. Tankarna gick osökt till Arvika 199x och skyfallet under avslutande Sisters of Mercy (och vårt vattenfyllda tält – jag vet precis hur de har det i Pakistan). Det var inte kul, men det kunde varit värre, exempelvis en Tomas Ledin-konsert. Nu var det istället Forever Young vi var på, för att se och höra ett antal kända 80-talsartister som gjorde någon sorts comeback.

Det var ett varierat nostalgiurval vi såg. Först ut var Jakob Hellman som – om jag fattade det rätt – körde hela sin första, senaste och enda hyllade skiva rakt av. Jag ska inte säga att jag jublade, det mest diplomatiska jag kan säga är att han gjorde en helt ok insats. Knappt hade han kört sitt sista plinkade ackord innan

Ultravox drog igång på andra scenen och vojne vilken konsert. Jag bör säga att jag aldrig varit någon direkt fan av bandet, den enda skiva jag har är en samlingsplatta som jag inte varit i närheten av att lyssna sönder. Förväntningarna var med andra ord inte på topp, även om det ryktats om att de skulle leverera. Och det gjorde de med råge, faktum är att jag hellre hör fantastiska ”Hymn” live 2010 än på skiva. Coolast av alla på scen var basisten Chris Cross, lite svårt att fatta att en tunnhårig farbror som verkade handlat sina kläder på Bo Ohlsons i Tomelilla (tänk Ullared minus kvalitet och passform) faktiskt låg bakom denna mäktiga musik. Mäktigt var också regnet, det var svårt att sjunga för munnen blev full av vatten när jag försökte. Åter till första scenen där

Lustans Lakejer hade återupplivats och Johan Kinde var fortfarande dekadent i vit skjorta, en löst hängande fluga runt kragen och ett glas champagne i handen, och sjöng låtar som han skrev när han var sjutton för sådär trettio år sen. Kan inte bestämma mig för om jag tyckte det var en bra eller dålig idé... Sen var det dags för

Reeperbahn och som jag längtat! Alltsedan ”Hundarna brinner” i filmen G har jag velat se dem live och det även efter att ha insett att de egentligen inte alls låter som bandet i filmen. Deras samlingsplatta gick till skillnad från Ultravox d:o varm i min CD-spelare och gör det ibland fortfarande. Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på konserten, och framförallt Olle Ljungström som inte påminde om någon artist jag sett innan. Bandet var felfria, oklanderliga som en bunte jurister från Östermalm. Olle kom in med en sliten T-shirt, vinkade till publiken och gjorde sedan ett framförande som var lika delar förvirrande och briljant. Hans röst bar inte riktigt, han hade en pärm med låttexter och mellan och under låtarna betedde han sig aningen förvirrat. Jag blev förvånad att han visste att han var i Helsingborg och att han inte ramlade ner från scenen…
Å andra sidan passade hans framträdande som handen i handsken till texterna, och ”Små druvor” gav mig nästan tårar i ögonen. Synd att jag aldrig fick uppleva dem då, men detta duger. Och jag hade gladeligen kunnat betala hela inträdet bara för detta.

Alphaville var nästa band ut och det snällaste man kan säga om dem är att de – eller han, Marian Gold är ensam kvar av orginalbandet – låter ungefär som förr. Resten var en katastrof utan värdighet, Marians otroliga entusiasm och önskan att förvandla konserten till ett rock'n'roll-aerobicspass var inte vad i alla fall jag önskat mig. Men som sagt, sångmässigt ok. Nästa gång ska jag ha ögonbindel på mig. Sist ut blev

The Human League och de gjorde på alla sätt en ”perfekt” konsert. Snyggt riggad scen och ingen i bandet verkade ha åldrats speciellt alls, det kändes verkligen som att se dem på 80-talet. Det enda jag har emot dem är att de är så tråkiga - de skulle verkligen behövt lite rock'n'roll, och jag kom på mig själv att gäspa i takt med de vid det laget allt mer glesnande regndropparna.

Sen åkte vi hem, torkade oss själva och försökte torka kläderna som trots regnställ var blöta in på kroppen. Och mina skor är fortfarande fuktiga, så här nästan en vecka senare…

Summa summarum: kul att se, men bortsett från Ultravox och Reeperbahn är jag rätt nöjd med att ha sett de här banden en gång. Det börjar redan tisslas och tasslas om en upprepning nästa år, den som lever får se.

Newsflash

I webbläsaren har jag just nu följande flikar öppna:
Gmail
Facebook
Wikipedia: Folsyra
Wikipedia: Tryptofan
Wikipedia: Melatonin
Wikipedia: Serotonin
Wikipedia: Carbonara

Det innebär socialt liv, studer och mat på samma skärm. Hur överlevde folk innan webben?

Things my girlfriend and I argue about - vädret

Sommarens stora samtalsämne har varit regn. Närmare bestämt regn eller inte regn. Jag, som litar fullt och fast på tekniken, tittar på DMIs nederbördsradar och konstaterar att det ska börja regna inom sådär trettio minuter. L tittar ut och hävdar lika tvärsäkert att ”det ska det inte”. Tio minuter senare visar radarn att de mörka regnfläckarna nu befinner sig ännu närmare oss. L tittar ut och säger ”icke”. Och undrar i nästa andetag varför det är så viktigt att veta om det ska regna eller inte. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklarar att det är en viktig övning inför kommande villaboende - vet vi exakt när det ska börja regna vet vi också exakt när det är dags att ta in tvätten. L tycker inte jag är riktigt klok.

Det som stör mig i detta är att hon ofta får rätt. Vädrets logik är inte helt glasklar, vilka mekanismer som får skyfallen att tvärnita i höjd med yttre ringvägen, svänga höger och sen följa E22 mot Lund istället. Det regnar alltid mer i Lund.

I Helsingborg råder för övrigt det omvända förhållandet. Vi skulle på Fredriksdalsteatern som är en utomhusteater, och inför biljettköpet konsulterade jag alla tänkbara väderinstitut så att vi skulle kunna pricka en dag då vi 1) kunde, 2) fick bra platser (Ls paradgren - hon ringde hela släkten för att få ett statistiskt underlag) och 3) fick regnfritt. På basis av detta argumenterade jag framgångsrikt för söndagen, varvid L tyckte att det säkert kommer att regna då. Och det gjorde det så klart, men tur nog för mig bara små stänk och de kom dessutom först på vägen hem från teatern.

Ännu ett inlägg om motion...

Trots den i mina ögon lätt överdrivna sommarvärmen har jag satsat (ännu en gång) på att få lite kontinuitet i löpningen. Den här gången har jag ändrat upplägget rätt så drastiskt. Istället för tid/distans och en tröstlös jakt på att kapa sekunder som gör att jag går i mål på maxpuls och sedan ligger och flämtar och är okontaktbar under en halvtimme efter målgång springer jag sedan en månad tillbaka enbart på pulsen – sätter ett tillåtet min/max-intervall och springer på det. Punkt. Sen håller jag på under en viss tid eller distans, men pulsmätaren får alltså ensam styra hastigheten. Resultaten är intressanta. Jag springer i princip lika snabbt eller långsamt (strax under 7 min/km) som innan, men är i betydligt bättre skick när jag kommer i mål. Min vilopuls har sjunkit (från 60+ till 55) och jag mår bättre rent allmänt (kanske en inbillning, men i så fall en väldigt trevlig sådan).

Idag stack L och jag till Torup för en löprunda, den första i skogen för min del sedan jag la om löpningen. Torup är en betydligt större utmaning än Bulltofta, vilket mest av allt beror på att den är så kuperad. Resultatet: för första gången någonsin lyckades jag därute springa 35 minuter i sträck utan vila eller paus. Jag hade en något sämre tid än på Bulltofta men också – vilket överraskade mig mest – en lägre snittpuls. Så nu är jag oförskämt nöjd.
L var inte sämre hon, nötte tre och två km-spåren ett par varv och fick ihop åtta km. Och hon var i bättre skick än jag efteråt.

Förutom banan var en skillnad idag att temperaturen var mycket behagligare, det var svalare och mindre klibbigt. Om vädret fortsätter hålla i sig ska det bli intressant att se hur veckans löppass kommer att falla ut.

Säger "blubb blubb"

Idag har jag dykt för första gången i mitt liv. På Svedala utomhusbad påkläddes jag väst med vikter, en flaska luft, ett cyklop och en helvetes massa slangar med olika syfte och funktion. Sen var det bara att stoppa andningsmunstycket i munnen, försöka komma ner under vattnet (där var vikterna till stor hjälp) och ligga en stund på botten på 1,2 meters djup och lära sig andas och flyt. När man kunde andas och flyta fick man även simma iväg en bit.
Det var väldigt kul men det vore en lögn att säga att det var lätt. Framförallt var det svårt att hitta jämvikten i vattnet, att varken flyta upp eller sjunka och dessutom att hålla sig på rätt köl. Och inte ens i en bassäng (eller kanske just därför) var det någon sikt att snacka om. Att andas gick bra, men lite ovant att man enbart kan andas genom munnen och dessutom måste "ta i" hela tiden.

Osäker på detta blir min nya hobby, men det vore helt klart skoj att testa ute på öppet vatten vid tillfälle.

(Vad övrigt som hänt denna sommar ligger och bidar sin tid. Jag lyckas inte riktigt få det på pränt.)

Sagan om duvan och cykeln

Och på hemvägen lyckades jag cykla på en duva. Det var en lätt surrealistisk syn att se och känna hur hjulen åkte över det arma djuret, och ännu mer surrealistiskt var det att se högen av fjädrar efteråt och dessutom inte hitta offret (jo, jag gjorde ett eftersök). Så förhoppningsvis gick det bra ändå.

De som cyklade efter hade i alla fall jättekul åt det hela. Skönt man kan glädja någon.

Vuxenliv

Få saker är så avskyvärda som telefonförsäljare. Helt oförberett ställs man inför fantastiska möjligheter som ger en obegränsad lycka och glädje. Bara man tackar ja här och nu, när luren väl lagts på är det försent.

Lite samma känsla fick jag idag när jag lämnade banken efter den årliga översynen. Vi pratade pension som en dag blir aktuell och långt innan dess det liv jag kommer att leva om lite mer än ett år när jag tvingas säga tack och adjö till konsultjobbet för att spendera all vaken tid i landstingspyjamas någonstans på det stora SjukhUSet. Och det är lätt att bli fartblind när man med en knapptryckning flyttar en tredjedel av förmögenheten från ett konto till ett annat med lite bättre ränta (eventuellt, om nu inte kontot jag har idag med rörlig ränta går förbi det jag bytte till, vars ränta är bunden på ett år), och på stört ska välja en fond bland hundratals som ger bra avkastning och minimal risk. Någon sorts tröst är att de försetts med väldigt användarvänliga namn, typ ”Blandfond Försiktig” vilket till skillnad från ”Blandfond Offensiv” ger mer trygghet och mindre risk. Samtidigt känns det lite Stig-Helmer-nördigt på något sätt, och jag vill inte vara typen som uppfattas som jag har flytväst i badkaret. Så jag bestämde mig för att vara lite wild & crazy och investerade istället i ”Blandfond Medium”. Jag fick hålla hårt i stolen när jag sa ”Köp”, det nästan svindlade för ögonen.

Innan jag släpptes ut fick jag skriva på massa lappar där jag intygade att jag förstått att pengarna mycket väl kan försvinna ut i det blå och att banken i så fall är helt oskyldiga.

Så vi får väl se vart det barkar.

Wasserliebe

Arbetsveckan startade med regn och blåst efter en sommarvarm och soldränkt helg.

Första post-tentadagen på jobbet kom och gick utan någon större dramatik. Eller mja – innan jobbet var jag hos tandläkaren och minuten innan jag skulle kallas in fick jag ett nöd-SMS från kollegan i Stockholm om att vi hade ett driftstopp. Då tandläkaren är ett av de få ställen där det är omöjligt att distansarbeta blev svaret ”Starta om. Jag återkommer.” Tjugo minuter och noll hål senare ringde jag för att kolla läget och då snurrade allt som det skulle. Jag bara måste nämna att dagens besök i tortyrkammaren var första gången jag var helt onervös. Det hände nog sist när jag var typ femton. Tandtråd rockar fett, verkligen.

Helgen var lika delar lugn och hektisk. Vaknade i lördags med jordens migrän, lyckades trots detta ta mig till IKEA och handla lite nödvändigheter. Ett IKEA som jag besökte för första gången sedan de lämnade Bulltofta för evigheter sedan. Således var jag något bortkommen och förvirrad (måste man verkligen gå två trapport upp och sen en ner för att komma direkt till textilavdelningen?), men kom till slut hem med det jag föresatt mig att införskaffa. Nu när jag måste bädda för två insåg jag att bara hade udda påslakan, så det fick bli lite nya sådana. Och diskhanddukar, och nya sommartäcken så man vaknar sval och ”fräsch” (nåja) istället för genomsvettig och uttorkad.

I söndags fyllde lille V tre år och det firades med tjo och tjim och jordgubbstårta. Böckerna han fick av mig och L hade lite svårt att hävda sig mot grävmaskiner, cyklar och brandbilar, men det lär bli fler regniga dagar den här sommaren och då kommer de nog fram. Avslutade söndagen på Kamaki, ett grekhak som jag verkligen lyckats missa men som visade sig vara högst trevligt och mysigt trots läget alldeles intill en stor och bullrande väg.

Bye bye Lund

För omväxlings skull lyckades terminsslutet sammanfalla med sommaren, och med ett gassande solsken utanför salens fönster skrev vi vår terminstenta igår eftermiddags. Jag vet inte om jag klarade den, men den var i vilket fall inte på långa vägar så svår som jag trodde och fruktade. Däremot har det gått si och så med pluggandet; jag ägnade en vecka till att tokrepetera anatomin som vi hade förhör på förra veckan och den tid som återstod har jag haft enorma problem med sömnen vilket i sin tur gått ut över koncentrationen. Och till tentan skulle vi kunna väldigt mycket: blod, cirkulation, andning, matsmältning/näringsupptag, urinfunktion, reproduktion samt en strimma immunförsvar…

MEN nu är det sommarlov, och för första gången sedan i januari har jag en ledig helg. På måndag är det vanligt heltidsjobb som gäller, ska bli så otroligt skönt att ha fasta 8-17-tider och riktig fritid. Jag var lyckligare än studenterna när jag körde hem igår efter tentan.

I och med slutet på kursen är det också adjö till Lund. I september börjar jag plugga i Malmö istället. Känns en smula konstigt att inte längre vara full klass, men i övrigt ser jag bara fram emot att kunna cykla till skolan istället för att lägga massa tid på pendling.

Studiestöd, typ

Äntligen har jag lite nytta av facket! Inom de närmaste dagarna kommer jag få tillbaka i princip alla pengar jag lagt ut på kurslitteratur hittills, över 6000 kr på tre terminer. Så långt.

Tack Unionen!

Dur & moll

För att följa upp förra inläggets skryt – visst blev jag sjuk. Ända sedan jag tryckte på ”publicera”-knappen har jag nyst och haft kli i halsen. How ironic! Detta till trots klarade jag min decennie-hälsokontroll galant vilket jag hoppas ska lindra ångesten och hypokondrin under höstens patologikurs. Mucho härligt. Till veckans plussida hör dessutom att bilen fick godkänt på den årliga servicen, höger styrstag uppvisade ett lätt patologisk glapp men ska sannolikt klara sig förbi besiktningen och fram till nästa service.

Mindre trevligt är att en av min brors gamla vänner gick bort nyligen, blott 35 år gammal. Jag kan inte säga att jag kände honom, men hans karaktär har på gott och ont gjort ett outplånligt intryck (inte bara på mig, utan hos alla som någonsin mött honom...) och jag har aldrig kunnat se en Tarantinofilm utan att tänka på honom. Det var fem eller sex år sen jag träffade honom sist, han hade ingen mobiltelefon så när brorsan under en snöstorm inte skulle hinna ta sig till Malmö i tid för att möta upp vid ett stå upp-framträdande fick jag kasta mig i bilen och åka för att meddela honom. Känns konstigt och overkligt att de ord vi växlade då blir de sista någonsin.

Vila i frid B.

Svettis och halvfriskis

Så har den första hurtbulleveckan det här året nått sitt slut.

Lördag - 3 mil på cykel
Söndag - träning
Tisdag - träning
Onsdag - 5,5 km löpning på ett isigt Bulltofta
Torsdag - träning
Lördag - 5 km löpning på ett nu väldigt lerigt Bulltofta

Ikväll ska det frossas buffé på St Markus, i morgon blir det träning igen. Om jag inte drar på mig några bacillusker under kvällen...

Glid utan valla

Fejsbook har sina goda sidor. Speciellt när fejavännen T i sin status tidigt i morse skrev att det var ”halt som en curlingbana” ute, det enda som saknades var linjerna. Jag var alltså väl varnad när jag kom ut på gatan och kunde mycket riktigt konstatera att det var isigt. Cykel till jobb, stödhjul hade suttit fint men på det stora hela gick det bra. På bron över kanalen vid Orkanen var det däremot snorhalka. Såg att folk gick som en pingvinflock, och upptäckte att cykeln gled fram med god fart även med låst bakhjul.

På hemvägen gick det bättre, mer vatten, mindre is. I morgon jobbar jag hemma, säkrast så.

PUh

Vissa saker förändras aldrig. Igår var sista inskickningsdag för vår sk PU*-reflexion (där vi skulle utvärdera den medicinsk-kommunitionspsykologiska biten av vårdcentralsbesöket förra fredagen. Korridorssnacket idag handlade väldigt lite om vad eller hur mycket vi skrivit, desto mer om hur arga kursansvariga skulle bli om man lämnade in sin reflexion idag eller i morgon eller någon annan dag istället.

(Själv skrev jag min reflexion under brinnade schlagerlördagskväll, sen fick den gotta till sig under natten innan jag rörde om, smakade av och kryddade den en sista gång igår varefter jag skickade in den med inte mindre än fem timmar kvar till tolvslaget)

*PU = "Professionell utveckling"

Vår?

När grannen visar sig i bar överkropp på balkongen är det vår, och är det vår ska man ut och röra på sig. Funderade en sekund på att ge mig ut och springa, men valde att ta en tur på cykeln istället. Tre mil och en och en halv timmes trampande blev det, och kallt som tusan var det, men trots allt en riktigt skön tur. Kan jag konstatera så här en timme efter hemkomst och upptining.

TGIF

Idag gick flyttlasset. Flyttgubbar plockade möbler, lådor och annat skröfs på plan 3 och ställde det nere på plan 2. Mitt i kaoset var jag och försökte dra nät. Eftersom både nät och el har dragits i golvet (och sedan täckts av löstagbara träplattor) blev det en intressant dans. Först kom flyttfirman och satte bord och stolar på plats, sen kom jag och drog bort borden och stolarna för att kunna komma åt att riva golvet. Det är ju trots allt praktiskt om kablarna går upp någotsånär i närheten av arbetsplatserna.

Mitt allt detta fick jag sedan hoppa på tåget för en tripp till Lund och en trekvarts ”labb” där vi denna vecka skulle lära oss ta blodprov. Så nu kan jag – under rätt förutsättningar – sticka någon i armvecket och fylla ett provrör med blod. Och eftersom jag dessutom donerade min kropp till den inledande demonstration kom jag ut med inte bara ett utan två lappade armveck. Stolt över mig själv med tanke på hur stickrädd jag brukar vara. Nästa vecka är det blodanalys, men där någonstans drar jag gränsen. Jag kollar gärna på andras blod men mitt eget kommer jag bara att överanalysera.

Efter provtagningen bar det åter till kontoret för den återstående inkopplingen. Rätt mycket får vänta tills på måndag, men folk ska iallafall kunna läsa sina mail förutsatt att det lyckas hitta sina platser, skärmar, tangentbord och allt annat som flyttgubbarna lyckats förskingra över 200 kvadrat. Jag höll dock på att avsluta på ett föga briljant sätt – lämnade kontoret utan mitt passerkort. Fem minuter senare och receptionen hade stängt. Och inne på kontoret låg så klart min jacka med nycklarna hem...

En helt vanlig dag på jobbet

Kaos, panik och förvirring är väl det som präglar kontoret just för tillfället. Allt vi äger och har är för tillfället nerstuvat i flyttkartonger, och i andra exakt likadana kartonger ligger det som ska åka till tippen. Det som skiljer är en postit-lapp som anger till vilken arbetsplats kartongen hör. I morgon sker själva flytten, så om inte förr så på måndag lär väl folk undra var deras lådor är, om de nu inte där de förväntas vara.

Upprinnelsen till flytten är intressant och då jag inte känner till vad som hänt bakom kulisserna får jag återge det ur min ”skyll inte på mig, jag bara jobbar här”-synvinkel:
Strax före jul gjorde bolaget en sk justering av arbetsstyrkan. För vår del innebar det färre kakor vid fredagsfikan, kortare kö vid kaffeautomaten, och betydligt mer golvyta per person. För mycket golvyta per person om man ska vara petig. Således skedde diskussioner om hur vi skulle få ett kontor mer avpassat till antalet kakor på fredagsfikan, och alternativen var två: flytta eller dela av lokalen med en vägg. Alternativ två vann – väggen, vilket iallafall jag fick reda på den hårda vägen när jag en tidig morgon upptäckte att en massa folk med tumstockar befann sig på kontoret: man höll på att förbereda en flytt av pentryt som annars skulle delas på mitten. Osäker på vad som gällde meddelade jag till kontorschefen att man sprang runt och mätte, kontorschefen meddelade CFO att väggen var på plats redan och CFO ringde mig och skrek att jag med alla medel skulle stoppa bygget, om jag så skulle stryka med på kuppen. Jag meddelade mätfolket att de skulle sluta mäta och faran var över för stunden.

En knapp vecka senare anlände jag till jobbet och möttes av uppjagade kollegor, samt av en vägg som var nästan uppsatt. Ett pyttehål återstod, där skulle mitt skrivbord igenom. På fem minuter hade jag med kollegors hjälp rensat skrivbordet och retirerat till nästa tillgängliga arbetsyta (förvirrat? Vi hyr skrivborden, och där jag satt skulle det bli fikautrymme då det ursprungliga fikautrymmet numera är bakom väggen). Efter att ha ägnat en dag åt att återställa röran på mitt nya skrivbord infann sig åter harmoni i tillvaron. Den varade i ganska exakt en arbetsdag.
För i måndags fick vi reda på att vi ska flytta. En våning ner. Och helst samma dag. Dock fick vi lite dispens ett par dagar men i morgon brakar det loss och de senaste dagarna har vi packat och kastat. Ett problem med den nya lokalen är nämligen att den helt saknar förråd vilket innebär att det som finns syns. Således ett gyllene tillfälle att göra sig av med allt gammalt skräp och det är mycket. Vi har nu berg av prylar som ska bort, och idag avyttrades en hel del möbler som vi inte heller får plats med. Det känns som att man är fången i ett pacman-spel, vandrades mellan gångar som bildats av alla kartonger. Mitt i detta finns ett gäng som försöker jobba, och ett annat som nyfiket ska dissekera allting som hamnat i elektronikskrothögen. Debiteringsgraden den här veckan lär inte vara mätbar.
För egen del ska jag i morgon dels fixa nätverket, sedan iväg en snabb runda till Lund för att lära mig ta blodprov och sen åter till kontoret. Extra merjobb blir det då jag måste dra om nätet i serverrummet och ersätta de stiligt dragna fiberkablarna (kastade över en ventilationstrumma) med vanliga kablar.

Sen blir det helg, tjohej, och på måndag när det stora kaoset bryter ut sitter jag på lymfaföreläsning med avstängd mobil.

Småstadsliv

Efter att i ett anfall av nostalgi ha varit på bokrea i Trelleborg igår kan jag konstatera att visa saker inte förändras ett dugg på tjugo år. Bokrean är fortfarande i Kulturhuset, och herrarna vid kassan är samma som alltid jobbat på bokhandeln vägg i vägg (numera något mer gråhåriga dock). I foajen såldes kalendrar, årets för halva priset (inte ens det fick mig att köpa den enorma väggkalendern med kronprinsessan på omslaget) och inne bland boktravarna var det trångt trångt. Utbudet kan jag dock inte klaga på, det blev som så ofta ramsan: ”Så mycket böcker, så lite tid...”

Även umgånget med föräldrarna börjar glida in i en intressant rutin: middag, skruva ihop en ny möbel de köpt, fotografera en annan möbel som ska läggas ut på blocket, flytta en tredje möbel, öppna kassaskåpet (lille V älskar att skruva på kombinationsratten, föräldrarna har sedan länge gett upp försöken att själv lyckas vrida den rätt igen), gäspa ikapp i soffan, dricka kaffe, hem igen.

Kvällen gick i schlagerns tecken. Herrar S och P bjöd in till party hemma hos förstnämnda och efter att ha ätit hämtmat från en närliggande pizzeria var det dags att inta soffan. Några festdeltagare ville hellre se på curling men fick trots engagerad argumentation se sig besegrade. Och utan att vara någon driven schlagerexpert kan jag konstatera att rätt låt vann (Anna vad-hon-nu-hette-mer), och rätt låt kom även sist. Py Bäckmans Ozzy-uppenbarelse och bidrag fick nästan tapeterna att släppa från väggarna.
Mot slutet tvingades frk Å till akut hemfärd pga symtom som tydde antingen på vinterkräksjuka eller matförgiftning (vi uteslöt på ett tidigt stadium nämnda schlagerbidrag). Tack och lov var det nog matförgiftning, och världen påminns återigen om riskerna med att äta kinamat (och nej, jag köper inte argumentet att det är nyttigt för att kineserna ätit det i princip sedan dagen efter vi slutade andas med gälar).

- Och hur är det annars?

Idag var det åter dags för ”Meet the patients”. Vi skickades ut på vårdcentral någonstans, och två och två skulle vi möta en hjärtpatient och en lungpatient. Dagens syfte var att träna på patientsamtal och även få en chans att träna undersökningsteknik på någon som inte är tjugo år och kärnfrisk.

Och återigen kunde vi konstatera att teori och praktik skiljer sig rejält från varandra och det där med öppna och slutna frågor som vi skulle öva på var bara att glömma. Jag fick nöja mig med att lyssna, och förgäves hitta nyckeluppgifter att fästa i det snabbt överfyllda mentala notblocket. Kollegan hade delvis motsatt problem och famlade stundtals efter någonting att hänga upp sitt samtal på.

Sedan skulle vi undersöka och dagens bästa fynd var en eminent brachialispuls som gjorde det löjligt enkelt att mäta blodtrycket. Lungor och hjärtan visade sig ånyo vara notoriskt svårdiagnostiserade, tur patienterna hade puls (och blodtryck) så vi kunde få något handgripligt bevis för att de faktiskt levde.

Hellsvik

Den gångna veckan vill jag helst slippa uppleva igen. Massor i skolan, artikelredovisning som i sig inte var speciellt svår men ändå stressande eftersom jag ville göra bra ifrån mig. I tisdags kväll Röda kors-möte, följt av en timmes underhåll på en databasmaskin som drabbats av minnesstrul. I onsdags kväll fick vi ånyo utföra underhåll på maskinen ifråga vilket verkar ha löst problemet för stunden. Tidigt igår morse kraschade vår mailserver och utan frukost i magen fick jag åka in för att fixa. Hårdvaruproblemet var snabbt avklarat men sen startade inte själva maildatabasen... För att göra en lång historia kort så låg vi nere i totalt 30 timmar, varav 24 av dessa ägnades åt att laga den gigantiska databasen och dessutom visade sig vara helt bortkastade. På kuppen missade jag tre föreläsningar och två labbar som jag ska försöka ta igen.
Efter att ha klarrapporterat mailen däckade jag helt, sov fyra timmar innan jag pallrade mig iväg på after work och sen till vernissage på konsthallen.

I helgen blir det plugga som gäller, blodtryck är kul men oändligt mycket mer komplicerat än man kan få intrycket av när man ligger på bänken med manchetten om armen. Dessutom hade vi anatomidemo i veckan vilket innebär att större delen av de perifera artärerna, venerna och lymfkärlen ska försöka nötas in...

Nittionio

Det har varit tunnsått med uppdateringarna på sistone. Inte så att det inte händer något, problemet är snarare att få tiden att räcka till. Väldigt mycket är inklämt under de första veckorna av termin tre, och för första gången sedan jag började har jag haft svårt att hinna med jobbet under dagtid.

Så mycket mer glädjande är, att ämnet vi läser är otroligt intressant. Ännu så länge är det hjärtat som är i fokus, och även om man är ungefär lika förvirrad som normalt så börjar en del pusselbitar falla på plats. Signalsubstanser och cellsignalering börjar få någon sorts mening, och att de påverkar blodtryck och puls gör det lättare att omsätta till något praktiskt. Vi har haft ett par labbar och till skillnad från förra terminen har vi lyckats få fram riktigt användbara resultat. Dock inser man i allt högre grad att saker inte är så enkla som de verkar. EKG-labben komplicerades avsevärt av att försökspersonen hade bröst, och under stetoskoplabbarna har vi upptäckt att hjärtan inte alls hörs speciellt tydligt och att friska lungor i princip inte hörs alls. Och vid blodtryckstagningen hördes pulsen när den inte skulle medan radialispulsen i handleden inte gick att hitta någonstans.

Vi har även börjat rota så smått i riktiga organ, igår fick vi äran att dissekera ett lammthorax. Jag förväntade mig att vi skulle få ett helt dött lamm, men på bänken låg ”bara” luftstrupe, lungor, hjärta, lever och njurar. Det var hursomhelst fascinerande att se och känna på allt. Det finns ju trots allt inuti oss; skapas från en första celldelning och byggs sedan upp för att tjänstgöra under en livstid. Det är svårt att beskriva känslan av att stå där och följa aortavindlingar och pulmonaliskorsningar (med ett finger, enda sättet att ta reda på vart de tog vägen) eller blåsa med sugrör in i lungorna och upptäcka att de faktiskt expanderar.

Vi har också haft mer vardagspraktiska övningar i form av ”patientsamtal” där vi fått möta svårigheterna med att ställa rätt sorts frågor och undvika pinsamma tystnader. Föreställningar, farhågor och förväntningar är tre viktiga F och vi ska kunna ställa tillräckligt öppna frågor så vi inte missar något och därefter tillräckligt slutna frågor så vi kan ställa en preliminärdiagnos. Om två veckor ska vi på vårdcentral och träffa patienter, och då ska vi helst visa att vi lärt oss något.
Iallafall när det gäller samtalet, diagnoserna kommer tids nog.

Att besegra ett berg

Idag fick vi reda på tentaresultatet och jag blev tydligen godkänd med hyfsad marginal. ”Tydligen”, för pluggandet under jul och efter nyår gick verkligen inte och jag förväntade mig mest att få bekräftat att jag får ställa in mig på att ägna sommaren till att läsa in alltihop igen.
Ord kan inte beskriva min lättnad och lycka nu.
Nio terminer kvar.