Ack ljuva åttiotal

Apropå vädret – jag fick rätt till slut. Med besked. Tyvärr blev det inget ”inomhus med tända ljus-mys”-regn utan ett ”utomhus på konsert under sex timmar”-regn. Tankarna gick osökt till Arvika 199x och skyfallet under avslutande Sisters of Mercy (och vårt vattenfyllda tält – jag vet precis hur de har det i Pakistan). Det var inte kul, men det kunde varit värre, exempelvis en Tomas Ledin-konsert. Nu var det istället Forever Young vi var på, för att se och höra ett antal kända 80-talsartister som gjorde någon sorts comeback.

Det var ett varierat nostalgiurval vi såg. Först ut var Jakob Hellman som – om jag fattade det rätt – körde hela sin första, senaste och enda hyllade skiva rakt av. Jag ska inte säga att jag jublade, det mest diplomatiska jag kan säga är att han gjorde en helt ok insats. Knappt hade han kört sitt sista plinkade ackord innan

Ultravox drog igång på andra scenen och vojne vilken konsert. Jag bör säga att jag aldrig varit någon direkt fan av bandet, den enda skiva jag har är en samlingsplatta som jag inte varit i närheten av att lyssna sönder. Förväntningarna var med andra ord inte på topp, även om det ryktats om att de skulle leverera. Och det gjorde de med råge, faktum är att jag hellre hör fantastiska ”Hymn” live 2010 än på skiva. Coolast av alla på scen var basisten Chris Cross, lite svårt att fatta att en tunnhårig farbror som verkade handlat sina kläder på Bo Ohlsons i Tomelilla (tänk Ullared minus kvalitet och passform) faktiskt låg bakom denna mäktiga musik. Mäktigt var också regnet, det var svårt att sjunga för munnen blev full av vatten när jag försökte. Åter till första scenen där

Lustans Lakejer hade återupplivats och Johan Kinde var fortfarande dekadent i vit skjorta, en löst hängande fluga runt kragen och ett glas champagne i handen, och sjöng låtar som han skrev när han var sjutton för sådär trettio år sen. Kan inte bestämma mig för om jag tyckte det var en bra eller dålig idé... Sen var det dags för

Reeperbahn och som jag längtat! Alltsedan ”Hundarna brinner” i filmen G har jag velat se dem live och det även efter att ha insett att de egentligen inte alls låter som bandet i filmen. Deras samlingsplatta gick till skillnad från Ultravox d:o varm i min CD-spelare och gör det ibland fortfarande. Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på konserten, och framförallt Olle Ljungström som inte påminde om någon artist jag sett innan. Bandet var felfria, oklanderliga som en bunte jurister från Östermalm. Olle kom in med en sliten T-shirt, vinkade till publiken och gjorde sedan ett framförande som var lika delar förvirrande och briljant. Hans röst bar inte riktigt, han hade en pärm med låttexter och mellan och under låtarna betedde han sig aningen förvirrat. Jag blev förvånad att han visste att han var i Helsingborg och att han inte ramlade ner från scenen…
Å andra sidan passade hans framträdande som handen i handsken till texterna, och ”Små druvor” gav mig nästan tårar i ögonen. Synd att jag aldrig fick uppleva dem då, men detta duger. Och jag hade gladeligen kunnat betala hela inträdet bara för detta.

Alphaville var nästa band ut och det snällaste man kan säga om dem är att de – eller han, Marian Gold är ensam kvar av orginalbandet – låter ungefär som förr. Resten var en katastrof utan värdighet, Marians otroliga entusiasm och önskan att förvandla konserten till ett rock'n'roll-aerobicspass var inte vad i alla fall jag önskat mig. Men som sagt, sångmässigt ok. Nästa gång ska jag ha ögonbindel på mig. Sist ut blev

The Human League och de gjorde på alla sätt en ”perfekt” konsert. Snyggt riggad scen och ingen i bandet verkade ha åldrats speciellt alls, det kändes verkligen som att se dem på 80-talet. Det enda jag har emot dem är att de är så tråkiga - de skulle verkligen behövt lite rock'n'roll, och jag kom på mig själv att gäspa i takt med de vid det laget allt mer glesnande regndropparna.

Sen åkte vi hem, torkade oss själva och försökte torka kläderna som trots regnställ var blöta in på kroppen. Och mina skor är fortfarande fuktiga, så här nästan en vecka senare…

Summa summarum: kul att se, men bortsett från Ultravox och Reeperbahn är jag rätt nöjd med att ha sett de här banden en gång. Det börjar redan tisslas och tasslas om en upprepning nästa år, den som lever får se.