Dr Paus

Efter fyra terminers studier landade jag häromdagen i en insikt om att jag inte orkar längre. Under tre terminer var det i stort sett inga problem att vara all tid på skolan och sen vara tjugo timmar på jobb på en vecka. Och ändå klara tentorna. Men redan förra terminen började hjärnan kännas som teflon, saker fastnade liksom inte riktigt.

Under fjärde terminen har det där eskalerat, tempot är högre och även om jag egentligen inte har några problem att få tiden att räcka till, känns det som att hjärnan totalvägrar. Veckornas tema pluggas in, redovisas och försvinner sen i ett töcken. Gamla kunskaper sitter, på obduktionen häromveckan satt a. mesenterica sup. och truncus coeliacus som en smäck utan att jag egentligen behövde fundera på det. Men be mig redogöra för de vanligaste blodsjukdomarna som vi läste för ett par veckor sedan och jag kommer att se ut som ett levande frågetecken. Tidigare terminer lärde vi oss fysiologi och man fascinerades av att allt faktiskt funkar. Nu under patologin får man lätt intrycket att inget någonsin funkar. Jag har inget annat än sjukdomar i skallen, och då har jag ju inte ens börjat på klin. Och det är omöjligt att koppla av, vad jag än gör pockar studiemål och veckans PBL efter min uppmärksamhet. Var jag än är, borde jag sitta vid skrivbordet med Robbins uppslagen.

Så – istället för att gå rätt in i väggen drog jag förra veckan i nödbromsen, och nu vankas studieuppehåll. Förhoppningsvis en termin bara, innan jag återvänder till skolan efter sommaren. Ska bli så underbart skönt att ha lediga helgen, att kunna sitta vid datorn en hel kväll utan att ha dåligt samvete, att åka på utflykter och semester med L, att få tid att ställa hemmet i ordning.

Den 17 januari är det åter till jobbet för heltid i åtta månader, men just nu känns det mer som en lång semester.