Surdegen blev inte gladare när jag försökte omvandla den till bröd. Efter att ha lagt till ytterligare mjöl, vatten och salt, rört, knådat, svurit, jäst i över ett dygn och avslutningsvis kört hälften av geggan i ugnen (L räddade mig genom att helt apropå hitta ett par brödformar i en flyttkartong) visade sig resultatet bli en ytterst kompakt degklump som var krasig på ytan men tämligen degig på insidan. Ingen risk för vapenklassning vilket jag fruktade, men skulle jag sålt den skulle det nog vara iallafall en treårsgräns på den. Eländet hamnade i soporna, även om de frasigare delarna var fullt ätbara och faktiskt riktigt goda. Den andra halvan av geggan fick jäsa över natten och åkte in i ugnen i morse. Efter en timme var den inte på långa vägar klar. Nu står den gottar sig i en avsvalnande ugn.
Lärdom 1: jäst är bra, tror jag.
Lärdom 2: bråttom och surdeg är två ord som inte ryms i samma mening. Eller ordlista.
Arton
1 år sedan
1 kommentar:
Tjohej! Och åhnej, det där med surdeg tar nog lite övning och tålamod. Det sistnämda brukar jag ha ont om, även om jag hoppas att det blir bättre med åldern. Så själv, med det i bakhuvudet har jag inte ännu vågat ge mig på surdegsbaket. Men det kommer väl. Roligt är att jag tror att vi är kursare, fast på olika terminer. Det låter som du sitter på patologen på T4, jag gillade T4 även om den nog var den tyngsta av terminerna för det var så otroligt mycket olika saker man skulle läsa in. Det är fortfarande lika märkvärdigt att små små saker kan hitta på så mycket otyg... Lycka till iaf! Ha så roligt. =) Och jag har förresten också cyklat brutalt vilse mellan sjukhuset och hamnen en gång, och jag kan inte ens skylla på gatukontoret då, bara triangeln. =)
Skicka en kommentar