Klin - check!

Så är det över. Fyra terminers klinisk undervisning avslutades i tisdags med den så fruktade fastentan, eller nivåexamen som det heter formellt. Två högskolepoäng, utan tvekan de mest värdefulla jag tagit under hela utbildningen. Att det ”bara” är två poäng motsvarar inte på långa väger den ångest som vi alla känt under hösten. Mer än en student har balanserat på gränsen till sammanbrott och sömnen har definitivt blivit lidande den senaste tiden.

För den nyfikne så handlar nivåexamen om att knyta ihop den kliniska biten. Vi lottas ut till en specialitet – vilken som helst – där vi under överseende av en examinator möter en patient som vi ska ta anames på och undersöka. Efter undersökningen följer en timmes ”förhör” med examinatorn och två biexaminatorer. Fallet presenteras och fynd redovisas. Sedan ställer examinatorerna frågor, om fallet eller om andra saker. Och kandidaten försöker efter bästa förmåga svara, eller i vart fall resonera sig fram. När examinatorerna är nöjda så får kandidaten lämna rummet och sedan efter några oändligt långa minuter återvända för att få besked om vederbörande är godkänd eller inte. Mitt ämne för dagen blev pediatrisk neurologi. Det var inte så svårt egentligen, det största problemet var nervositeten och det faktum att man inte gjort en del undersökningar på många år.

Förutom godkänd fastenta fick jag reda på att jag även godkänts på terminstentan vilket verkligen kom som en överraskning.

Nu ligger fokus på att försöka hitta tillbaka till sitt liv igen. Att fokusera på här och nu, och inte varje vaken sekund behöva tänka på undersökningsmetodik, faktarabblande och kommande tentor. Det är första gången sedan hösten 2012 jag är helt avkopplad. Närmast är jag ledig en vecka till, och sedan drar examensarbetet igång och pågår hela terminen.

40 veckor kvar, slutet närmar sig...