Hej hej

Termin sju är i stort sett överstökad, och efter en veckas LEDIGT gled vi rask in i termin åtta och schemat från helvetet. Det sistnämnda innebär att vi dels har röntgenrond veckans alla dagar klockan 0740 prick (ortopedi bygger – upptäckte vi – väldigt mycket på röntgen) och att schemat i övrigt är tre överlagrade scheman som har en inbördes prioritering. Dessutom ska allt ses som ett smörgåsbord, finns det inget att göra på den schemalagda placeringen för dagen kan man alltid leta upp något som inte är schemalagt. Inte ens författaren till Da Vinci-koden skulle kunna skapa något så intrikat. Och på tal om Da Vinci-koden kan jag nämna att bara att komma in och ut ur omklädningsrummen är en orgie i passerkort, hemliga koder och riter för att blidka det märkliga slutna sällskap som organiserar det hela.

Under den LEDIGA veckan passade jag på att krascha efter tentan, jobba en del och besöka Stockholm och Umeå.  I Umeå var det 30-årsfest och sightseeing. Dessutom var det kallt, och den berömda och upphöjda torra kylan som skulle vara så fantastisk blev jag inte vän med. Allt blev statiskt och på de kroppsdelar som det inte slog gnistor om fick jag eksem.  I gengäld blev vi varmt mottagna varhelst vi visade oss hos Ls gamla jobb och vänner, vilket var väldigt trevligt. Som stad betraktad gör sig nog Umeå bäst på sommaren. Nu var det som sagt kallt och eländigt torrt, dessutom var snön inte vit utan desto mer gul tack vare alla hundar. Och på tal om det, är det någon som vet hur hundens revir ser ut? Har en hund (säg) hundra meter gångbana, eller är det någon sorts raffinerad form av tegar, så hund 1 pinkar sitt revir, sen kommer hund 2 och pinkar mellan hund 1:s pölar, och sen kommer hund 3 och hund 4 och fyller i?

Anyway, efter denna iofs trevliga utflykt var det skönt att komma hem till ett snöblaskigt plusgradigt Skåne igen. Det blev en kort natts sömn innan det var dags att ramla iväg till upprop.

I övrigt må jag berätta att jag sett Men Without Hats också. Dessa favoriter från 80-talet gästade Malmö den gångna helgen, och även om det gått nästan 30 år sedan The Safety Dance och det av bandet nu återstod en styck gråhårig sångare och tre musiker som han skulle kunna vara pappa till var det en bra konsert med varvat gammalt och nytt. Inte Ultravox-klass men det var väl värt pengarna. Men det märks att man inte är 20 längre, det kändes aningen sent att börja konserten vid midnatt och bara minuter efter sista låten var kön lång till garderoben.