Det som inte dödar II

I veckan har jag haft en ny polsk kollega på besök. Han är rätt ung men högst kompetent och mycket trevlig. Meningen med hans besök var att jag skulle lära honom allt jag kan vilket givet mina pedagogiska färdigheter var lättare sagt än gjort. Det blev en massa whiteboardpresentationer och försök att förklara varför vi gör si ("av gammal vana") och så ("det lät bra i teorin"), och en ganska halvsömnig vecka fram till igår då vi hittade en virussmittad maskin just i Polen (en av anledningarna till att jag tycker det ska bli alldeles lysande att vi får lite riktiga IT-personer på kontoret där) som vi fick ge all uppmärksamhet och inte heller ville släppa förrän problemet var helt löst. Arton mantimmar la vi ner, men datorinnehavaren blev otroligt nöjd. Kort senare körde jag min egen maskin i putten, en uppdatering som fick maskinen att starta om utan att någonsin kunna köra färdigt installationen. Blev lite halvjäktigt när en annan kollega behövde brådskande assistans med en ny demomiljö…

Framåt eftermiddagen idag åkte kollegan hem och jag kunde hålla helg. Sprang min andra ”lite mer än fem kilometer”-runda och denna gång sprang jag verkligen från början till slut och kom i mål på 33 min 34 sek. Jag är omåttligt stolt, det är andra gången i livet jag lyckas löpa hela distansen, och man ska ju motionera runt trettio minuter om dagen säger de som vet. Tur med vädret hade jag också, DMIs väderradar visade att ett rejält regnområde höll på att komma in över Malmö men först på hemvägen öppnade sig himlen och då satt jag tryggt i bilen.

I morgon måla, och sedan cykelpubrunda genom stan. Jag säger uh-uh redan nu.