I Barnjournalen-Bengts fotspår

Så var man hemma igen från Polenäventyret. Nerfärd i onsdags kväll efter ett snabbt flygplansbyte, landade i ett snöigt och kallt Warszawa. På nervägen yrde snön så man kunde tro att det var storm, i vingspetsens stroboskopbelysning såg det ut som vi åkte genom en svärm av vita flygande insekter. Från flygplatsen tog det nästan en timme in till hotellet, snömodd och rusningstrafik är ingen bra kombination men fram kom vi till slut och jag hade ändå ingen brådska. Dyr kvällsmat på hotellet, en del arbete på hotellrummet. Undrar vem som kom på den briljanta idén att det på rummet endast ska finnas 30 cm nätverkskabel?

Igår och idag jobba. Skulle koppla om nätverket och fixa en del mindre problem med folks maskiner. Kul att komma ner, många av kollegorna där har tidigare jobbat på kontoren i Sverige. Andra är nya, och nästan alla heter Piotr och Pawel och har obegripliga smeknamn. Trevligt nog blev det polsk lunch bägge dagarna. Jämförelsen är grotesk – för hamburgare och vatten på hotellet fick jag betala 69 zn (gånger 2,7 för att få det i SEK), med ett glas vin kostade det nästan 100 zn... Ute på stan kostade lunchen 20 zn och då var det trerättersmiddag med soppa till förrätt, fruktansvärt mättande huvudrätt och på det dessert som invirad i servetter fraktades till jobbet i fickan för att ätas när magen väl gjort plats åt den. Nu hade jag rätt mycket zloty över sen ridsemestern och jag lär inte åka ner igen på ett tag så lite kändes det som det kvittade.

Igår kväll tog jag det lugnt, besökte hotellets spa och tänkte simma lite men hade inga badbyxor med mig och det enda paret de hade till salu var ett par minitanga som utöver att vara mini i utförandet dessutom verkade misstänkt små. Fick iallafall tillstånd att sitta i bastun (trots tjugo plakat om att badkläder krävdes) och slappa en stund vilket var riktigt skönt.

Ikväll hemresa. Taxin luktade traktor (härlig blandning mellan jord och diesel, först fick jag huvudvärk men sen vande jag mig), och tur var att jag checkade in redan på jobbet för säkerhetskontrollen var så extremt nogrann att det var löjligt och det tog en halv evighet att komma igenom. Var och varannan resenär fick gå fram och tillbaka genom den tjutande bågen med allt mindre kläder på sig, och bagaget åkte på samma sätt tur och retur i röntgen, allt medan tre personer i kamokläder gestikulerade vilt bakom skärmen. Avslutningsvis läste ännu en uniform storleksbenämningen på samtliga artiklar jag hade i min ”flytsakspåse” så att inte exempelvis tandkrämen överskred 100ml-gränsen. Men hem kom vi iallafall, i tid.

Kvällens första fubbick hittade jag förresten inte i Malmö utan redan i Kastrup. Någon tomte stod på fel perrong när ett tåg kom in, och han bestämde sig för att hinna med. Osis för honom var dels att tåget inte tog ombord passagerare, dels att han bestämde sig för att springa över spåren rakt framför loket. Lokföraren lackade ur och drog igång tyfonen för att lära honom en läxa. Som om jag inte är hörselskadad redan, nu har jag lock i öronen igen. Idioter.