Skäggen

Den första tanken när jag kom till Backafestivalen var – oh nej, jag har hamnat i en Lukas Moodyssonfilm om sjuttiotalet. Det var väldigt mycket killar med skägg, pyjamas och keps i mao- eller che-stuk. Och tjejer som gick runt i sina egna världar i batikklänningar, dansandes genom att vicka på axlarna och lyckligt bita sig själva i underläppen. Och så den obligatoriska ”Nej till atomkraft”-t-shirten. Nåväl, det hade kommit dit rätt mycket normalt folk också, och det kryllade av barn och hundar.

Musikaliskt sett blev det en bra kväll. Hade tänkt inleda med the Waverleys men fastnade i en fantastisk rostbiffsmacka på Olof Viktors och kom försent bara för att upptäcka att man gjort rockad i schemat så att Waverleys spelade sist istället. Därpå följde Alla fagra som spelade folk-proggmusik eller vad man ska kalla det – i princip var det folkmusikinspirerat med texter som beskriver livet runt möllan när man inte har några pengar, typ. Om jag fattade det rätt.

Emil Jensen gjorde som vanligt en lysande men alldeles för kort spelning, och sen gled vi över till skymningen i det största tältet där finska Suo spelade otroligt vacker karelsk musik. Det gick inte att hänga med i texterna men sångerskan försökte mellan låtarna berätta vad de handlade om, mixande finska, svenska och engelska. Lyckades efteråt få tag på en av deras skivor, det var rena huggsexan om det tiotalet skivor de hade med sig som tydligen var de allra sista som fanns.

Från Suo gick vi vidare till Spoken word-tältet och det var första gången jag var med om något sådant. Spoken word är lite som ståupp men ofta helt utan humor och ofta – gissar jag – någon sorts bokstavsdiagnos inblandad. Mycket ångest blev det.

Kvällens mest udda inslag blev Skáidi som kombinerar samisk jojk med kontrabas. Det var förbluffande bra och svängigt.

Avslutade så med the Waverleys skotsk/irländska musik i ett knöfullt cafétält. Tidigare på kvällen hade U kändisspottat en kollega till henne, hon tyckte det var kul att se en riktig skotte på festivalen. Skotten ifråga visade sig vara sångare i bandet, och en högst skicklig sådan. Bra röj och kul med låtar man aldrig hört förr istället för det vanliga allsång-på-pubben-stuket.

Så vi var nöjda efteråt, och speciellt nöjda var vi med det faktum att ljudet genomgående var perfekt. Lagom högt utan att man behövde sabba upplevelsen med öronproppar.

Emil Jensen

Suo

Henrik Bergkvist

Skáidi