Och på hemvägen lyckades jag cykla på en duva. Det var en lätt surrealistisk syn att se och känna hur hjulen åkte över det arma djuret, och ännu mer surrealistiskt var det att se högen av fjädrar efteråt och dessutom inte hitta offret (jo, jag gjorde ett eftersök). Så förhoppningsvis gick det bra ändå.
De som cyklade efter hade i alla fall jättekul åt det hela. Skönt man kan glädja någon.
torsdag, juni 10, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj! Imponerande!
Jag lyckades en gång cykla in i nån form av större fågel så den dunkade in i bröstkorgen på mig.. Lätt surrealistisk känsla att helt plötsligt ha vingar som flaxar en rakt upp i ansiktet. =)
*inser än en gång vilken tur det är att jag har cykelhjälm när det finns marodörer som Herr M och fröken Bladkvist på vägarna* ;)
Skicka en kommentar