måndag, maj 21, 2018

Om en doktor XVXII

Kanske är det någon som läser den här bloggen, kanske är det någon som till och med dagligen suttit och klickat på uppdateraknappen för att se om det dykt upp något spännande här. Idag är det DIN stora dag.

Sen sist har det hänt saker. Jag lämnade småstadsakuten lagom tills jag blev pappa, och spenderade ett halvår på en storstadsvårdcentral med massor av psykosociala problem. Sen blev det AT på universetssjukhuset med det stora blocket, och efter att ha rundat av AT-psykiatrin i ett bunkerliknande fort landade jag på en alldeles utmärkt vårdcentral där jag sedan ett par månader gör min ST. Om sådär fem år blir jag specialist i allmänmedicin är tanken.

Jag funderade på vilka av mina förväntningar inför läkaryrket som var mest orealistiska. Två kom jag på, eventuellt tre.
Den första - det är bra att inte kunna jobba hemifrån för då tvingas man sluta när arbetspasset är slut. I realiteten så ägnade jag sex månader på småstadsakuten åt att ha ångest över mina patienter. Allihop. Och i snitt en gång i veckan ringde jag avdelningarna mitt i natten för att kolla mina ordinationer, eller om patienten levde. Men det tog sig, under akuttjänstgöringen på det stora sjukhuset under AT blev det exakt noll sådana påringningar.

Den andra mycket roliga vanföreställningen var "med tydliga diagnoskriterier är det lätt att ställa en diagnos". I realiteten finns inga säkra diagnoser, bara mer eller mindre dugliga antaganden baserat på undersökningar och labbprover, patientens tankar, oro och önskemål samt vilken handledare man rådfrågar. Följdaktligen kan man skjuta rätt långt utanför mål även om det blir mer sällan.

Hedersplatsen i kategorin "orimliga förväntningar" går till IT-systemen. Som patientansvarig läkare på vårdcentralen förväntas man ha en helhetsbild över sina patienter, kunna krämporna och alla läkemedel utan och innantill. För att underlätta detta har vi journalsystem som inte är kompatibla med några andra journalsystem, och skulle det enkelt gå att se andra vårdkontakter finns det spärrar så vi måste fråga om samtycke för att kunna ta del av dessa. Läkemedelsförteckningarna "finns i sjön", vilket innebär intressanta upplevelser varje gång man sitter mitt emot en av dessa multisjuka gamlingar som har en läkare för varje krämpa och där alla skriver ut sina mediciner ovetande om de andra.

Så - så är det. Vi hörs igenom om ett par år antar jag.

Inga kommentarer: