Vissa pinsamheter gör man – tack och lov – i det fördolda.
För någon månad sedan skulle jag byta framruta på bilen. Från
början ett mindre stenskott – en liten stjärna – som inte störde utsikten.
Verkstaden menade att rutan måste bytas men jag tyckte det var onödigt och
valde att avvakta, men en dag hade det plötsligt uppstått en magnifik spricka
genom stenskottet. Och den växte med någon centimeter om dagen. Så det blev att
boka snabb tid för byte.
Dagen kom. Bilen lämnades in och jag fick nycklarna till en lånebil i handen.
En liten asiat som såg ut och lät som en gammal symaskin och hette något med
mikro i efternamn. Krånglade mig in, startade motorn och men upptäckte sen att
jag inte kunde lägga i någon växel. Försökte flera gånger utan att lyckas, slog
av och på motorn, inget fungerade. Några arbetare en bit bort tittade
misstänksamt åt mitt håll. Försökte jag sno bilen?
Efter vad som kändes som en evighet föll polletten ner. Man
måste ju använda kopplingen om man ska växla. Då om inte förr insåg jag hur snabbt
jag vant mig vid automatväxlade fordon. Sen gick det bra och jag lyckades till
och med få till lite flyt i körningen utan tjuvstopp eller uppeldade kopplingslameller.
Tack och lov behöll de inte min bil så länge. På eftermiddagen
kunde jag hämta min kära bil igen. Utan koppling. Ordningen återställd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar