torsdag, april 09, 2015

Om en "doktor"

Den mest felställda frågan jag fått sedan examen är ”hur känns det att vara färdig läkare?” Felställd då jag inte på långa vägar är färdig. En korrekt liknelse är att jag är en tämligen nykläckt fågelunge. Jag har vingar och fjädrar och en del kunskaper om hur man flyger och nu är jag på väg mot marken på en första flygtur. Det är klumpigt, okoordinerat och ganska långt ifrån den graciösa flygstil som riktiga fåglar förmår utöva. Hamnar jag i närheten av en mask är det mer tur än skicklighet.

Kort sagt erbjuder livet på småstadsakuten ganska mycket som läkarutbildningen inte lärt ut. Efter ett par geriatrikseminarier på sista terminen sitter man med en handfull multisjuka 20-, 30- och 40-talister med tjocka luntor till läkemedelslistor som i bästa fall stämmer på ett ungefär. Farmakologin som var ganska enkel (nåja) under tidigare terminer har nu kompletterats med det spännande begreppet interaktioner. Sätter man in ett nytt läkemedel kommer det påverka alla andra läkemedel också, de fungerar antingen bättre eller sämre. Värst är det om patienten står på Waran (blodförtunnande medel), som interagerar med precis allt. Om någon undrar vad som tar tid på akuten så kan det vara för att underläkaren sitter och lusläser FASS avsnitt ”kontraindikationer”. Att ge patienten så enkla läkemedel som Panodil eller Ipren kräver en ganska ingående förundersökning så att inte levern pajar eller vi orsakar magsår.

Den andra anledningen till att det tar tid på akuten stavas politik. Oftast finns det inte lediga platser någonstans, och jag har gått igenom fler känslomässiga kriser med vårdplatskoordinatorn än jag har gjort med någon annan människa tidigare.

I övrigt kan jag till klagosången lägga till långa arbetsdagar, obefintlig tid att äta, patienter som inte förstår sitt eget bästa, anhöriga som inte förstår sin närståendes bästa.

Ändå är det ett otroligt roligt och givande arbete. Patientmötet berikar på ett sätt som väger upp allt negativt och varje gång jag signerar gamla journalanteckningar och ser att patienten inte behövt besöka akuten igen (eller avlidit sedan besöket) eller skrivits ut till hemmet i gott skick efter att ha legat inne vet jag att jag gjort något rätt. Vi underläkare backas upp på ett fantastiskt sätt av erfarna kollegor och garvade sköterskor och undersköterskor. Och ute på avdelningarna har de likaledes ett ändlöst tålamod när underläkaren ringer från hemmet halv ett på natten sedan han vaknat kallsvettig och bara måste förvissa sig om att han ordinerade läkemedlet i milligram och inte milliliter…

Så frågan om hur det är att vara färdig läkare får jag svara på om tio år eller så. Men på frågan om hur det är att vara nykläckt och förvirrad läkare så blir svaret ändå "jotack, ganska bra!"

Inga kommentarer: