Etik är ofta att balansera på en knivsegg. På akuten en äldre men mycket pigg patient med anhörig. Sedan två veckor diskreta men dock uttalade symtom. På remissen från vårdcentralen stod slutorden ”således stark malignitetsmisstanke”. Jag och handledaren undersökte och pratade med patienten. Efterhand som vi uteslöt diffdiagnoserna blev det än mer uppenbart att något väldigt obehagligt dolde sig bakom symtomen. Paradoxalt för patienten som blev lugnad av att vi inte kunde hitta något under den kliniska undersökningen. Återstod blodprover och ultraljud för att vara säkra. När vi fick facit var patienten redan på avdelningen. Någon annan fick alltså berätta om tumören som givit upphov till symtomen, om de obefintliga möjligheterna att bota sjukdomen och om ett liv som sannolikt kommer att ta slut inom väldigt kort.
Och jag fortsätter att fundera på hur säker man bör vara innan man delger patienter sina misstankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar