Det har ju hänt lite sen sist kan man säga. Då, 2018 (för två inlägg sedan) var jag nybliven ST-läkare, och förra året efter sisådär fem år och ett antal månader på min kära vårdcentral blev jag till slut specialist och kan alltså numera skriva distriktsläkare i min signatur. Att få specialistbeviset var en mental pärs. Det är väldigt många mål som ska uppfyllas och dokumenteras, och jag upptäckte sent att jag saknade en kurs som dock trevligt nog gick digitalt. Samtidigt som jag var klar med ST blev det krav på att undersköterskorna skull bli leggade, så det var riktigt nervöst det där, om mitt ärende skull hanteras efter de 10.000 sköterskor som skickat in sina papper, eller om jag skulle få en separat kö. Dagen efter att luntan med intyg skickats till socialstyrelsen med rekommenderad post åkte familjen till Kreta på semester och jag ägnade tyvärr mer tid åt att uppdatera mailen än att verkligen njuta av den semesterveckan. Det tog för övrigt ytterligare en vecka efter hemkomst innan jag fick reda på att de var väldigt nyfikna på att läsa mitt vetenskapliga arbete, men efter denna ringa komplettering gick det rätt snabbt.
Så nu är jag alltså specialist i allmänmedicin och övergick omedelbart till att enbart jobba som geriatriker mot ett antal SÄBO (modernare ord för ”ålderdomshem”) och ibland OBO (”hemma”). Om detta får jag berätta en annan gång tror jag.
Men medan mitt liv går framåt går mycket annat bakåt. Regionens servicetelefon, som innan funkade med knapptryckningar, har nu infört sk röstigenkänning. Den funkar sådär. Jag behövde hjälp med PMO (vårt journalsystem) och uttryckte på bästa ädelskånska PE-EM-OOOO när jag inledningsvis skulle uppge mitt ärende. Den automatiska rösten i andra änden drog genast slutsatsen att det jag var i behov av vårdgivarservice och där fick jag reda på att om jag behövde hjälp inom psykiatrin skulle jag säga ”psyk”. Hur lockande det än var med det kom jag till slut fram till att jag nog behövde hjälp med ”annat” bara för att få reda på att ”annat” hade stängt för dagen. Andra försöket förstod talsvaret bättre, ”Du vill ha hjälp med PMO?”. Jag svarade ”JA” men tydligen lite för entusiastiskt för talsvaret replikerade torrt ”svara bara ja eller nej”. Efter detta fick jag efter lite om och men prata med en riktig människa på supporten och hon var duktig. Men vibbarna från ca 20 år sedan när jag bråkade med SJs biljett-telefon sitter kvar. ”Var vill du åka?”. ”Kungsbacka”. Paus. ”Du vill åka till Kiruna central. Stämmer det?”.
Där, om något, skulle jag behövt valet ”psyk”.
