Tankepaus

Fem veckor inom psykiatrin har satt sina spår. När jag nyss läste om en olycka på järnvägen mellan Malmö och Lund blev min omedelbara tanke "hoppas det inte är någon patient jag mött".

Härnäst följer nu en vecka med föreläsningar innan pediatriken drar igång. Ska bli underbart att kunna le mot patienterna igen, och slippa sortera alla man möter i fack efter hur suicidala de är, eller om de ligger inne enligt LPT eller HSL.

Om...

...psykakuten: den enda plats där jag måst nypa mig i armen för att inse att det är på allvar och det inte är en uppdiktad livshistoria som berättas för mig.

Om ett år

I samband med tentaskrivandet missade jag helt att det i onsdags var exakt ett år sen vi blev husägare. Den 21/8 fick vi nycklarna. 22/8 flyttade vi, 23/8 städades lägenheten och idag för ett år sedan – om några timmar - lämnade vi Beridaregatan för gott. Under vårt första villaår har vi renoverat elen och byggt om köket. Tapetserat om Ls arbetsrum och sovrummet. Bytt ut alla möbler (nästan) i vardagsrummet. Om en vecka – vilket tyvärr sammanfaller med skolstarten – drar nästa projekt igång. Då får vi den nya värmepannan. Enormt välkommet inför kommande höst och vinter.

Om en fredag

Efter en seg vår lägger jag äntligen termin 8 till handlingarna. Omtenta i onsdags, resultatet idag. Godkänd. Dubbel lycka – dels att klara tentan men också att sommaren inte varit förgäves. Medan solen stekte ute jobbade jag sex timmar och resten av dagen satt jag med näsan i böckerna. Och blev garanterat vinnare i tävlingen "Malmös mest osociala pojkvän".

Vi har i alla fall hunnit med våra fyra sommarmåsten. Stå upp-humor på Ribersborg, bada (en gång), se sommarens teater på Fredriksdalsteatern, och ikväll firade vi lite på Gränden innan vi gick ett varv på Malmöfestivalen.

Nu är det en veckas "ledigt" innan skolan drar igång. Och av utbildningen återstår sextio veckor. Det går snabbt nu.

Om namn och människor

Världen är liten.

I lördags fick jag mail från ett stort bolag med produktinformation. Det var rätt tydligt att jag inte var rätt mottagare, så jag mailade tillbaka och skrev att de nog skickat till fel person. Det finns ju fler som heter som jag så det här är inte helt ovanligt.

Något senare fick jag mail från en namne som undrade om jag möjligen kunde skicka honom lite saker jag fått av misstag. Inga problem, jag mailade honom det jag fått.

Han tackade, och undrade därefter om det möjligen skulle kunna vara så att jag är sambo med hans kusin L? Han visste att hon lever ihop med någon med mitt namn. Och det kunde jag ju inte förneka. I sammanhanget har L redan berättat att hon har en släkting som heter som jag så det tog inte så lång tid att förstå vem han var.

Så nu har jag alltså helt oförskylt kopplat ihop två kusiner som inte sett varandra på 20 år. Hur det ska gå att hålla isär oss om vi alla träffas vågar jag inte tänka på. Nyheten fick för övrigt snabbt genomslag i Ls släkt, så det verkar vara fler än vi som tycker det här var en kul händelse.

Ett inlägg om det här med email och privatliv.

Det har varit mycket debatt de senaste veckorna rörande avlyssning av datorkommunikation. I kölvattnet av detta kablades igår ut att ”Google strutar i din integritet”, med anledning att grupptalan väckts i USA mot att Googles mailtjänst läser alla meddelanden. Syftet skulle bland annat vara att skräddarsy reklammeddelanden för användarna. Läser du ett mail om Göteborg får du kanske upp erbjudanden om resor dit och beklagar sig avsändaren över sin övervikt kanske du får se reklam om bantningspreparat. Som du sen kan tipsa den överviktige om. Andra mer legitima skäl är att leta efter skräppost och virus. Det är svårt att göra utan att titta på innehållet.
Men hur som helst - denna läsning har alltså nu lett till att Google stämts i domstol.

Problemet med den här typen av rapportering är dock att det alltid rör sig om isolerade nerslag. Det ingen vill förstå är att problemet ligger på en betydligt djupare nivå. Nämligen att mail – i den bemärkelse vi använder i dagligt tal – är ett högst osäkert sätt att skicka information på. Och definitivt inget man bör använda till hemlig information, om man inte är beredd att ta till andra åtgärder.

Problemet ligger i sättet mailen skickas på. För att skicka ett mail behöver man enbart ange en avsändaradress, som kan vara godtycklig, en mottagaradress, och själva meddelandet. När mailet tagits emot av mailservern skickar den vidare till mottagarservern, eller till andra mailservrar som i sin tur skickar vidare. Till sist landar mailet på en server, varifrån mottagaren kan hämta det.

Det här är problematiskt på alla sätt. 1) Du kan alltså ange godtycklig avsändare, vilket gör att 2) mottagaren inte kan veta att du är du. Du som avsändare kan aldrig vara säker på att 3) mailet kommer fram, 4) det når rätt person, eller för delen 5) hur lång tid det tar. Mailöverföringen är vidare 6) inte krypterad så eftersom du inte vet 7) vilka servrar mailet passerar kan du inte heller veta om 8) någon läser det på vägen (virusskydd och skydd mot skräppost kan du nästan förutsätta läser alla mail). Du vet inte heller 9) om någon ändrar innehållet i mailet på vägen.

Det här är något som varken Google eller NSA ligger bakom, det protokoll som används för mailöverföring har existerat sedan i början av 80-talet. Förvisso har det försetts med säkerhetsutökningar (i huvudsak för att bemöta floden av skräppost) men i grund och botten är det samma osäkra hantering då som nu.

Vad kan man då göra för att skydda sig? Det enda fungerande sättet handlar det om att använda sig av kryptering. Detta ska man själv göra i samband med att man skriver mailet, och på ett sådant sätt att man vet att bara den avsedda mottagaren kan läsa det. Tyvärr är detta inget som finns som standard. Dels är många krypteringsprotokoll proprietära, dels bygger alla stora webmailaktörers affärsidé just på att marknadsföra tjänster kopplat till innehållet. Det är på sitt sätt logiskt, de måste ju tjäna pengar någonstans i kedjan.

Och för att kryptering ska fungera krävs att både du och den du skickar till har mjukvara för att lösa uppgiften. Inte helt lätt när man hanterar all mail via en webbläsare.

Viktigast är att folk förstår att inget är gratis, integritet kostar. Sen är det upp till var och en om man fortsätter välja gratistjänster, eller väljer att värna sitt privatliv och sin integritet på andra sätt.

Den inte så mörka sidan av månen.

Enligt alla dagstidningarna är det årets "supermåne" ikväll. Bilden ovan föreställer just månen, tagen med min nya kamera och ett av L:s gamla 70-210-objektiv. Några sekunder senare (lagom tills L skulle ut och fota) gick månen i moln så detta är så bra som det blev. Jag är nöjd. Bilden är förresten ett utsnitt.

Det sägs för övrigt att fullmånen får folk att bete sig konstigt. Jag tror säkert att de hundägare som passerade mig under tiden jag fotade - iklädd illasittande mjukiskläder och håret på trekvart - håller fullständigt med om den saken.

OoooooOSCE

Läkarutbildningens sista OSCE-prov är över, och trevligt nog fick vi resultaten utskickade redan under eftermiddagen. Jag blev godkänd med god marginal totalt sett även om jag presterade mindre bra på två av stationerna. Om någon till nöds undrar hur det hela går till så är upplägget så att man på fem minuter ska lösa en given uppgift. Sen följer en minuts återkoppling och transport till nästa station. Med visselpipa signaleras när det är dags att börja, och när de fem minutrarna gått. Den här terminen var stationerna: ATLS (dvs ABCDE – fria luftvägar, andning, cirkulation, grov neurologstatus och helkroppsundersökning av docka. Kritisk kunskap i akutrummet), tolka ett antal röntgenbilder av olika levrar, undersöka en hand avseende en skada på handleden (senor och nerver i fara), sätta kateter på docka, utföra knäundersökning på försöksperson, beskriva ett antal röntgenbilder på trasiga höfter och föreslå åtgärd, akutbehandla en docka med andningshinder, sy ihop ett sår på en docka som fått en planka i skallen.

Det gick som sagt bra men på det stora hela är jag ingen stor beundrare av OSCE. Jag blir fruktansvärt stressad av den begränsade tiden, och sen tillkommer att ett par av övningarna har man kanske bara gjort en gång innan och kanske aldrig på en patient. Vidare finns det ett antal fallgropar, där den lurigaste är att det som alla gör i praktiken inte alltid är det rätta sättet. Trevligt nog är i stort sett alla examinatorer ytterst hjälpsamma och lotsar en i mål.

Väl hemma släppte stressen. Jag skulle tentaplugga inför tentan i morgon men somnade som en klubbad säl i soffan. Vi får väl se hur det går, i värsta fall hägrar en omtenta i slutet av sommaren.

Hej Idde

Det är märkligt med musik, hur låtar kan bränna sig in i själen och etsa fast sig vid stämningslägen och minnen. Jag kom att tänka på det i kväll när jag satt och lyssnade igenom en av mina spellistor på Spotify. Där finns bland annat Idde Schultz första skiva, den med fiskarna i havet och fåglarna på taket. Men första låten på skivan är I min famn. Som varje gång jag hör den tar mig 20 år tillbaka i tiden. Till Halmstad, till högskolan och till dagen före inlämningen av en programmeringsuppgift. Jag minns inte exakt vad uppgiften skulle innehålla, men det handlade om att skriva ett program till en mikroprocessor som heter 68HC11 som var omåttligt populär på högskolan. Programmet skulle sedan kompileras och brännas ner på ett chip som skulle pluggas in i mikroprocessorns kretskort och sedan skulle diverse magi hända vilket inkluderade text på en liten display.

Jag var klar i relativt god tid, och på kvällen innan deadline satt jag och finputsade dokumentationen. Någongång vid åttatiden drabbades jag av en fruktansvärd insikt. Programmet var för stort. Det fanns inte en chans att det skulle gå in på den begränsade chipytan. Jag hade antagit/förutsatt/gissat/whatever att det tillgängliga utrymmet var dubbelt så stort. Jag visste även varför det var för stort - utskriftsbiblioteket som gjorde om strängar och numeriska variabler till läsbar text var på tok för omfattande. Med tolv timmar kvar till inlämning blev det till att tänka om, och skriva ihop ett eget utskriftsbibliotek med enbart de funktioner jag behövde. Problemet nu blev att den ålderdomliga och djupt avskydda utvecklingsmiljön (vars avskyddhet enbart överträffades av den fullkomligt dåraktiga dokumentationen) enbart fanns tillgänglig i högskolans labbsal. Så det blev att hoppa upp på cykeln och bege mig. Väl framme insåg jag snart att jag inte var ensam, datasalens fåtal fungerande arbetsplatser var alla upptagna av andra sista minuten-studenter. Det tog någon timme innan en hålögd stackare vinglade hemåt i mörkret och jag kunde börja jobba. Vid tvåtiden eller så var jag ensam i labbet, och vid femtiden på morgonen kom en mycket förvånad städerska förbi. Halv åtta på morgonen lämnade jag in min uppgift som då fungerade exakt som den gjort kvällen innan men nu dessutom gick att bränna ner på chippet. Jag blev godkänd på uppgiften.

Idde Schultz skiva gick under hela denna natt på repeat, och när morgonen grydde kunde jag sjunga med i de flesta låtarna. Om du Idde någon gång googlar ditt eget namn, finner detta inlägg och läser ända hit vill jag tacka så mycket för hjälpen.

Resten av den påföljande dagen gick utan soundtrack, men den minns jag ändå inte minst för det var dagen då vi hämtade en Siemensdator till skolans datorförening. En med dåtidens mått gigantisk maskin som vi aldrig lyckades bemästra men ändå kom att vara en helgedom och inspirationskälla för föreningen. Och som indirekt lade grunden för hela mitt yrkesliv. Men det är en helt annan historia.

Etik II

Slumpen gjorde att patienten från igår hamnade på min avdelning. Det blev alltså jag som tillsammans med handledaren fick berätta. Man kan vänja sig vid många otäcka saker inom vården, men jag hoppas jag aldrig blir kvitt oroskänslan inför den här typen av möten, den som gör att jag verkligen försöker stå på tå för att göra ett sånt här samtal så bra som möjligt.

Om etik

Etik är ofta att balansera på en knivsegg. På akuten en äldre men mycket pigg patient med anhörig. Sedan två veckor diskreta men dock uttalade symtom. På remissen från vårdcentralen stod slutorden ”således stark malignitetsmisstanke”.  Jag och handledaren undersökte och pratade med patienten. Efterhand som vi uteslöt diffdiagnoserna blev det än mer uppenbart att något väldigt obehagligt dolde sig bakom symtomen. Paradoxalt för patienten som blev lugnad av att vi inte kunde hitta något under den kliniska undersökningen. Återstod blodprover och ultraljud för att vara säkra. När vi fick facit var patienten redan på avdelningen. Någon annan fick alltså berätta om tumören som givit upphov till symtomen, om de obefintliga möjligheterna att bota sjukdomen och om ett liv som sannolikt kommer att ta slut inom väldigt kort.

Och jag fortsätter att fundera på hur säker man bör vara innan man delger patienter sina misstankar.

En dag på urologakuten

En del pass blir inte vad man tror på förhand. Såg fram emot ett antal stenar och blåstamponader, och att få träna mina katetersättningsfärdigheter. Fick istället handlägga två väldigt unga patienter med hjärnskakning, ett antal buksmärtor och någon abscess, samt en ansiktsskada. En urologpatient, på tio timmar.

Barn är förresten roliga att jobba med. Det räcker med en snabb titt i journalen för att se vilken plats de har i syskonskaran; första ungen har klippkort på akuten, när trean kommer in vet man å andra sidan att det är riktigt allvarligt.

Hej hej

Termin sju är i stort sett överstökad, och efter en veckas LEDIGT gled vi rask in i termin åtta och schemat från helvetet. Det sistnämnda innebär att vi dels har röntgenrond veckans alla dagar klockan 0740 prick (ortopedi bygger – upptäckte vi – väldigt mycket på röntgen) och att schemat i övrigt är tre överlagrade scheman som har en inbördes prioritering. Dessutom ska allt ses som ett smörgåsbord, finns det inget att göra på den schemalagda placeringen för dagen kan man alltid leta upp något som inte är schemalagt. Inte ens författaren till Da Vinci-koden skulle kunna skapa något så intrikat. Och på tal om Da Vinci-koden kan jag nämna att bara att komma in och ut ur omklädningsrummen är en orgie i passerkort, hemliga koder och riter för att blidka det märkliga slutna sällskap som organiserar det hela.

Under den LEDIGA veckan passade jag på att krascha efter tentan, jobba en del och besöka Stockholm och Umeå.  I Umeå var det 30-årsfest och sightseeing. Dessutom var det kallt, och den berömda och upphöjda torra kylan som skulle vara så fantastisk blev jag inte vän med. Allt blev statiskt och på de kroppsdelar som det inte slog gnistor om fick jag eksem.  I gengäld blev vi varmt mottagna varhelst vi visade oss hos Ls gamla jobb och vänner, vilket var väldigt trevligt. Som stad betraktad gör sig nog Umeå bäst på sommaren. Nu var det som sagt kallt och eländigt torrt, dessutom var snön inte vit utan desto mer gul tack vare alla hundar. Och på tal om det, är det någon som vet hur hundens revir ser ut? Har en hund (säg) hundra meter gångbana, eller är det någon sorts raffinerad form av tegar, så hund 1 pinkar sitt revir, sen kommer hund 2 och pinkar mellan hund 1:s pölar, och sen kommer hund 3 och hund 4 och fyller i?

Anyway, efter denna iofs trevliga utflykt var det skönt att komma hem till ett snöblaskigt plusgradigt Skåne igen. Det blev en kort natts sömn innan det var dags att ramla iväg till upprop.

I övrigt må jag berätta att jag sett Men Without Hats också. Dessa favoriter från 80-talet gästade Malmö den gångna helgen, och även om det gått nästan 30 år sedan The Safety Dance och det av bandet nu återstod en styck gråhårig sångare och tre musiker som han skulle kunna vara pappa till var det en bra konsert med varvat gammalt och nytt. Inte Ultravox-klass men det var väl värt pengarna. Men det märks att man inte är 20 längre, det kändes aningen sent att börja konserten vid midnatt och bara minuter efter sista låten var kön lång till garderoben.