Om... en doktor?

Det har ju hänt lite sen sist kan man säga. Då, 2018 (för två inlägg sedan) var jag nybliven ST-läkare, och förra året efter sisådär fem år och ett antal månader på min kära vårdcentral blev jag till slut specialist och kan alltså numera skriva distriktsläkare i min signatur. Att få specialistbeviset var en mental pärs. Det är väldigt många mål som ska uppfyllas och dokumenteras, och jag upptäckte sent att jag saknade en kurs som dock trevligt nog gick digitalt. Samtidigt som jag var klar med ST blev det krav på att undersköterskorna skull bli leggade, så det var riktigt nervöst det där, om mitt ärende skull hanteras efter de 10.000 sköterskor som skickat in sina papper, eller om jag skulle få en separat kö. Dagen efter att luntan med intyg skickats till socialstyrelsen med rekommenderad post åkte familjen till Kreta på semester och jag ägnade tyvärr mer tid åt att uppdatera mailen än att verkligen njuta av den semesterveckan. Det tog för övrigt ytterligare en vecka efter hemkomst innan jag fick reda på att de var väldigt nyfikna på att läsa mitt vetenskapliga arbete, men efter denna ringa komplettering gick det rätt snabbt.

Så nu är jag alltså specialist i allmänmedicin och övergick omedelbart till att enbart jobba som geriatriker mot ett antal SÄBO (modernare ord för ”ålderdomshem”) och ibland OBO (”hemma”). Om detta får jag berätta en annan gång tror jag.

Men medan mitt liv går framåt går mycket annat bakåt. Regionens servicetelefon, som innan funkade med knapptryckningar, har nu infört sk röstigenkänning. Den funkar sådär. Jag behövde hjälp med PMO (vårt journalsystem) och uttryckte på bästa ädelskånska PE-EM-OOOO när jag inledningsvis skulle uppge mitt ärende. Den automatiska rösten i andra änden drog genast slutsatsen att det jag var i behov av vårdgivarservice och där fick jag reda på att om jag behövde hjälp inom psykiatrin skulle jag säga ”psyk”. Hur lockande det än var med det kom jag till slut fram till att jag nog behövde hjälp med ”annat” bara för att få reda på att ”annat” hade stängt för dagen. Andra försöket förstod talsvaret bättre, ”Du vill ha hjälp med PMO?”. Jag svarade ”JA” men tydligen lite för entusiastiskt för talsvaret replikerade torrt ”svara bara ja eller nej”. Efter detta fick jag efter lite om och men prata med en riktig människa på supporten och hon var duktig. Men vibbarna från ca 20 år sedan när jag bråkade med SJs biljett-telefon sitter kvar. ”Var vill du åka?”. ”Kungsbacka”. Paus. ”Du vill åka till Kiruna central. Stämmer det?”. 

Där, om något, skulle jag behövt valet ”psyk”.

Om en utsikt

Vissa pinsamheter gör man – tack och lov – i det fördolda.

För någon månad sedan skulle jag byta framruta på bilen. Från början ett mindre stenskott – en liten stjärna – som inte störde utsikten. Verkstaden menade att rutan måste bytas men jag tyckte det var onödigt och valde att avvakta, men en dag hade det plötsligt uppstått en magnifik spricka genom stenskottet. Och den växte med någon centimeter om dagen. Så det blev att boka snabb tid för byte.

Dagen kom. Bilen lämnades in och jag fick nycklarna till en lånebil i handen. En liten asiat som såg ut och lät som en gammal symaskin och hette något med mikro i efternamn. Krånglade mig in, startade motorn och men upptäckte sen att jag inte kunde lägga i någon växel. Försökte flera gånger utan att lyckas, slog av och på motorn, inget fungerade. Några arbetare en bit bort tittade misstänksamt åt mitt håll. Försökte jag sno bilen?

Efter vad som kändes som en evighet föll polletten ner. Man måste ju använda kopplingen om man ska växla. Då om inte förr insåg jag hur snabbt jag vant mig vid automatväxlade fordon. Sen gick det bra och jag lyckades till och med få till lite flyt i körningen utan tjuvstopp eller uppeldade kopplingslameller.

Tack och lov behöll de inte min bil så länge. På eftermiddagen kunde jag hämta min kära bil igen. Utan koppling. Ordningen återställd.

Om en doktor XVXII

Kanske är det någon som läser den här bloggen, kanske är det någon som till och med dagligen suttit och klickat på uppdateraknappen för att se om det dykt upp något spännande här. Idag är det DIN stora dag.

Sen sist har det hänt saker. Jag lämnade småstadsakuten lagom tills jag blev pappa, och spenderade ett halvår på en storstadsvårdcentral med massor av psykosociala problem. Sen blev det AT på universetssjukhuset med det stora blocket, och efter att ha rundat av AT-psykiatrin i ett bunkerliknande fort landade jag på en alldeles utmärkt vårdcentral där jag sedan ett par månader gör min ST. Om sådär fem år blir jag specialist i allmänmedicin är tanken.

Jag funderade på vilka av mina förväntningar inför läkaryrket som var mest orealistiska. Två kom jag på, eventuellt tre.
Den första - det är bra att inte kunna jobba hemifrån för då tvingas man sluta när arbetspasset är slut. I realiteten så ägnade jag sex månader på småstadsakuten åt att ha ångest över mina patienter. Allihop. Och i snitt en gång i veckan ringde jag avdelningarna mitt i natten för att kolla mina ordinationer, eller om patienten levde. Men det tog sig, under akuttjänstgöringen på det stora sjukhuset under AT blev det exakt noll sådana påringningar.

Den andra mycket roliga vanföreställningen var "med tydliga diagnoskriterier är det lätt att ställa en diagnos". I realiteten finns inga säkra diagnoser, bara mer eller mindre dugliga antaganden baserat på undersökningar och labbprover, patientens tankar, oro och önskemål samt vilken handledare man rådfrågar. Följdaktligen kan man skjuta rätt långt utanför mål även om det blir mer sällan.

Hedersplatsen i kategorin "orimliga förväntningar" går till IT-systemen. Som patientansvarig läkare på vårdcentralen förväntas man ha en helhetsbild över sina patienter, kunna krämporna och alla läkemedel utan och innantill. För att underlätta detta har vi journalsystem som inte är kompatibla med några andra journalsystem, och skulle det enkelt gå att se andra vårdkontakter finns det spärrar så vi måste fråga om samtycke för att kunna ta del av dessa. Läkemedelsförteckningarna "finns i sjön", vilket innebär intressanta upplevelser varje gång man sitter mitt emot en av dessa multisjuka gamlingar som har en läkare för varje krämpa och där alla skriver ut sina mediciner ovetande om de andra.

Så - så är det. Vi hörs igenom om ett par år antar jag.

Om en "doktor"

Den mest felställda frågan jag fått sedan examen är ”hur känns det att vara färdig läkare?” Felställd då jag inte på långa vägar är färdig. En korrekt liknelse är att jag är en tämligen nykläckt fågelunge. Jag har vingar och fjädrar och en del kunskaper om hur man flyger och nu är jag på väg mot marken på en första flygtur. Det är klumpigt, okoordinerat och ganska långt ifrån den graciösa flygstil som riktiga fåglar förmår utöva. Hamnar jag i närheten av en mask är det mer tur än skicklighet.

Kort sagt erbjuder livet på småstadsakuten ganska mycket som läkarutbildningen inte lärt ut. Efter ett par geriatrikseminarier på sista terminen sitter man med en handfull multisjuka 20-, 30- och 40-talister med tjocka luntor till läkemedelslistor som i bästa fall stämmer på ett ungefär. Farmakologin som var ganska enkel (nåja) under tidigare terminer har nu kompletterats med det spännande begreppet interaktioner. Sätter man in ett nytt läkemedel kommer det påverka alla andra läkemedel också, de fungerar antingen bättre eller sämre. Värst är det om patienten står på Waran (blodförtunnande medel), som interagerar med precis allt. Om någon undrar vad som tar tid på akuten så kan det vara för att underläkaren sitter och lusläser FASS avsnitt ”kontraindikationer”. Att ge patienten så enkla läkemedel som Panodil eller Ipren kräver en ganska ingående förundersökning så att inte levern pajar eller vi orsakar magsår.

Den andra anledningen till att det tar tid på akuten stavas politik. Oftast finns det inte lediga platser någonstans, och jag har gått igenom fler känslomässiga kriser med vårdplatskoordinatorn än jag har gjort med någon annan människa tidigare.

I övrigt kan jag till klagosången lägga till långa arbetsdagar, obefintlig tid att äta, patienter som inte förstår sitt eget bästa, anhöriga som inte förstår sin närståendes bästa.

Ändå är det ett otroligt roligt och givande arbete. Patientmötet berikar på ett sätt som väger upp allt negativt och varje gång jag signerar gamla journalanteckningar och ser att patienten inte behövt besöka akuten igen (eller avlidit sedan besöket) eller skrivits ut till hemmet i gott skick efter att ha legat inne vet jag att jag gjort något rätt. Vi underläkare backas upp på ett fantastiskt sätt av erfarna kollegor och garvade sköterskor och undersköterskor. Och ute på avdelningarna har de likaledes ett ändlöst tålamod när underläkaren ringer från hemmet halv ett på natten sedan han vaknat kallsvettig och bara måste förvissa sig om att han ordinerade läkemedlet i milligram och inte milliliter…

Så frågan om hur det är att vara färdig läkare får jag svara på om tio år eller så. Men på frågan om hur det är att vara nykläckt och förvirrad läkare så blir svaret ändå "jotack, ganska bra!"

Egoboost

På mottagning i annan stad. Patient som två gånger på två dagar återvänt med samma besvär. Remiss från akuten, åtgärd, hem, åter med samma symtom. Två olika läkare men jag var med vid bägge tillfällena. Oro över tillståndet och irritation över väntetider.

Idag blev jag inkallad till sekreteraren. Patienten hade ringt och var till slut väldigt nöjd med hur det hela avlöpt. Och ville dessutom rikta ett speciellt tack till mig för gott bemötande.

Längesedan jag var så nöjd med en utevecka.

Om semester

Så var vi hemma efter en vecka på Mallorca. Platsen för grisfester, svineri och asfulla svenska ungdomar. Vi som tillhör sk mogen ungdom där helkväll innebär att man är vaken efter midnatt hade således bokat vuxenhotell, där enbart folk över 16 år fick bo.  Underhållning ett par dagar i veckan ingick, som dock vuxenmässigt avslutades vid 23-tiden.

Nerresan skedde i gryningen, och man slutar aldrig förvånas över det här med modernt föräldraansvar som innebär att det beställs in öl och starksprit klockan åtta på morgonen, så fort planet lyft, skylten med säkerhetsbältena släckts och ungarna fått något att leka med. Iofs inser jag i efterhand att det kanske rör sig om överlevnadsinstinkt, för gråten och skriken ville aldrig ta slut när vi närmade oss målet, planet sjönk och det började kännas i öronen hos de små. Bland det positiva bör nämnas flygplansmaten, den var i mina ögon fantastisk. Sambon som fick den vegetariska varianten var inte lika nöjd tyvärr.

Hotellet motsvarade våra förväntningar. Snyggt utan att vara pråligt, rena och rymliga rum. Fantastiska sängar och sköna kuddar. Rummet var inte redo vid ankomst men vi fick fria drinkar och fri lunch så vi kan egentligen inte klaga. Medianåldern låg på runt 50 år, men det var en hel del familjer där, yngre par och mamma/dotter-par. Stämningen var överlag lugn och trevlig, det enda som tenderade irritera var rökarna som gärna låg vid poolen och blossade.

Vi spenderade mesta tiden vid den fina poolen, men begav oss ner till stranden vid ett tillfälle och fick betala 16 euro för ett solskydd och två solbäddar. Intill oss låg två tyskar – herr Herr und frau Frau, som körde budgetvarianten: kvinnan fick en solbädd, mannen låg nedanför tätt intill på en uppblåsbar madrass, och mellan sig hade de en minimal parasoll. Det såg väldigt tyskt och väldigt märkligt ut. Och helt livsfarligt om frau Frau skulle kliva eller ramla ur solbädden åt fel håll.

Ett par dagar åkte vi med kamikazebussen till Palma, en av dessa dagar fortsatte vi norrut med den smalspåriga järnväg som leder till Soller och efter att ha lunchat på stadens pittoreska torg åkte vi spårvagn till Puerto de Soller som är en charmerande liten semesterort. Åter i Palma på kvällen skulle vi hitta något att äta och ramlade in på Forn de sant Joan. Vi kände oss något turistiga och nerklädda men togs väl emot och maten var väldigt god. På torsdagen var vi på Emilio Ingrossos restaurang Il Migliore och åt även där väldigt god mat. Gästerna var övervägande svenskar, och när mr Ingrosso själv kom ut och pratade med gästerna var det för vissa som att träffa självaste kungen. Vi hann även med lite shopping i Palma, för min del på det exotiska och i Sverige helt okända H&M.

På hotellet finns en motionsanläggning och nästan varje dag anordnades vattenaerobics i poolen. Jag deltog i ett core-pass inomhus som nästan tog livet ur mig, i övrigt höll jag mig till vattengympan. Det filmades från alla håll och det här med värdighet var inte att tänka på när man balanserade på en gigantisk skumgummikorv samtidigt som man skulle göra övningar något så när synkront med övriga gruppen och utan att få en kallsup.

Matmässigt serverades buffé morgon, middag och kväll och det började bli lite halvtrögt mot slutet att trycka i sig samma variation av rätter. Mätt blev man hursomhelst. Vi uppsökte vid något tillfälle en av restaurangerna i omgivningen. Den kändes ungefär lika spansk som en genomsnittlig husman/pizza/kebab-restaurang representerar den svenska matkulturen. Ingen av restaurangerna hade en meny som understeg 30 rätter.

Idag åkte vi hem, och det kom ungefär precis som man vant sig vid värmen och kommit in i någon sorts semesterlunk. Vi hade kanske inte velat stanna på just det här hotellet en vecka till, inte minst matmässigt längtade vi efter lite mer variation. Utcheckningen blev något kaosartad, datorsystemet hade på något obegripligt vis satt in en norrman i vårt rum och han hade köpt tio uppgraderingar till Inclusive-paketet till en kostnad av 450 euro som vi skulle betala. Plus åtta euro för fyra koppar kaffe i baren. Den villrådiga damen bakom disken löste det hela till slut och vi behövde enbart betala för våra egna synder. Incheckningen till flyget gjorde vi på hotellet och det funkade bra och smidigt, och flygresan hem var även den ganska händelselös - maten var god och filmen som visades var rolig. Mitt intryck var att det dracks betydligt mindre på vägen hem, å andra sidan var taxfreepåsarna mångfalt fler. Nästa gång vi reser funderar jag på att ta med AUDIT-formulär och dela ut. Kan ju kanske bli en början till en eventuell doktorsavhandling…

Sommarlov

Termin tio är över. I veckan hade vi presentation och opposition av våra masteruppsatser. Hela våren har vi jobbat med dessa och jämfört med det mentala gatlopp som termin nio var så har det varit rena semestern. På gott och ont, vi hade alla hellre valt att fördjupa oss mer kliniskt än att skriva uppsats. Det är trots allt bara en termin kvar innan namnskylten med titeln ”läkarstuderande” hamnar i lådan för gott, och det börjar kännas i magen att det snart är på riktigt.

Trots den betungande uppsatsen har jag hunnit med en del annat. Att jaga mördarsniglar i trädgården, till exempel, och att stå mellan våra tre pallkragsodlingar och se morötterna växa. Naturen är som bekant vacker så här års.

Och så lite jobb. Förra veckan var jag i Warszawa och hade utbildning på kontoret där. Det blev en intressant dag. Jag räknade med att möta de fem personer som var med i maildiskussionen inför resan. När jag till sist nådde kontoret – efter försenat flyg, strulande bankomater och Obama-besök som sinkade trafiken – så väntade över tjugo personer på mig. Ansvarige konstaterade torrt att ”ryktet spred sig och intresset var stort”. Så istället för workshop och dialog blev det ett improviserat föredrag. Jag tror de var rätt nöjda men kunskapsspridningen var lite större än jag räknat med så nu väntar uppföljning i form av några korta videos. Förhoppningsvis hinner jag bli klar med dem i veckan. På fredag är det ju midsommar och på midsommardags morgon drar vi iväg på semester. I övrigt blev det bestående minnet den fruktansvärda maten. Russinbulle till frukost, lever till lunch och Polens äldsta kossa på tallriken på flygplatsen (eller en skosula, det var inte helt lätt att avgöra). Att få in en färsk bit kött skulle ta tjugo minuter vilket jag inte hade tid med.

Igår var jag förresten på utflykt på hemmaplan. Byafest i Kyrkoköpinge vilket ju är – för den oinvigde – mina gamla trakter. Eller mer specifikt, ett par hus som man passerade i 50 knyck på väg till och från stan. Byafesten bestod av ett par loppmarknader, ponnyridning och en traktorutställning, men det som gjorde dagen för mig var att möllan var öppen. Tyvärr körde de inte kvarnen, men jag fick en egen guidad visning. Även kyrkan var öppen, en stackars vaktmästare med en diger lunta fusklappar fick tre gånger på tio minuter dra kyrkans historia sedan vi fyra tappra besökare behagade dyka upp pö om pö istället för i samlad trupp. Repetition är alltings moder, så nu vet jag att kyrkan är från 1100-talet och dopfunten lika gammal.