Om det sista tabut - föreläsning och paneldebatt

I veckan arrangerade ABF en föreläsning och paneldebatt på temat psykisk ohälsa. Huvudperson var Maria Borelius, möjligen mest känd som det f.d. statsråd som innehaft sitt ämbete under kortast tid. Men hon har även skrivit böcker och i höstas gav hon ut boken ”Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben”. Psykiatriska sjukdomar är till stor del anhörigsjukdomar, och hon har egen erfarenhet av hur det är att vara anhörig och hur illa det kan gå – en bror som insjuknade och senare avled i en olycka.
Boken handlar dock inte om honom utan bygger på det faktum att Karolinska institutet i Stockholm under sitt tvåhundraårsfirande nyligen lyckades samla in närmare en miljard kronor till forskning. Donatorerna fick själv bestämma vad pengarna skulle användas till, och när insamlingen summerades fann man att endast 0,6 % av de insamlade medlem gått till forskning inom psykiatrin. Detta samtidigt som psykisk ohälsa står bakom 30 % av besöken i primärvården. Om detta handlar bokens första del.

I andra delen försöker hon lyfta fram de psykiatriska diagnoserna, och försöka hitta kända människor som har eller har haft en diagnos, och som är villig att berätta om den. En uppgift som inte var helt lätt. När ÖB Sverker Göranson drabbades av utbrändhet och tvingades sjukskriva sig blev han utsatt för ett massivt hån eftersom han inte ”pallade trycket”. Och Maria Borelius själv fick som politiker rådet att hålla tyst om att hon var anhörig till en bror som varit sjuk. Så tabu är alltså ämnet ännu idag.

Föreläsningen gav inte så mycket mer än boken utan var mest till för att väcka nyfikenhet vilket författaren lyckades väl med. I pausen och efteråt var det många som ville köpa ett eget exemplar.
Efter fikapausen följde en paneldebatt mellan olika representanter – två attitydambassadörer (som ställer upp och i olika sammanhang berättar om hur det är att ha en sjukdom), en kvinna som jobbar med psykiskt sjuka inom kommunen (jag missade tyvärr hennes exakta roll) samt två politiker – en (s)-märkt kommunpolitiker och en (mp)-märkt regionpolitiker. Publiken fick även ställa frågor, vilket många utnyttjade och det blev lång väntetid när publikmikrofonen skickades runt.

Från min vecka på en av psykosavdelningarna i Malmö blev den största insikten hur otroligt viktigt det är med uppföljning. Att aldrig någonsin släppa dessa människor utan se till att det finns en plan och strategi för hur överlämningen från slutenvård till öppenvård och från region till kommun ska ske. Även om det ofta funkar i verksamheten blev det under panelsamtalet uppenbart att de brister på högre nivå, och värre är att man inte lär av tidigare misstag. Under den stora ”psyk-ädel”-reformen på 90-talet skulle psykiskt sjuka slippa livstids inlåsning på mentalsjukhus och istället hanteras av kommunerna via öppenvården. Tyvärr löste man inte detta speciellt snyggt, och för många psykiskt funktionshindrade ersattes inlåsning med isolering, om än i eget boende. Nu gör man samma misstag igen och stänger ner vårdplatser inom slutenvården med hänvisning till att öppenvården ska kunna hantera det. Vilket naturligtvis öppenvården inte gör, och på vårdcentralerna råder en skriande brist på läkare med erfarenhet och intresse av psykiatri.
Å andra sidan kan man också konstatera att dagens lagar inte direkt underlättar ett övertagande. Inom den somatiska vården tar kommunen över en patient fem dagar efter att denne är färdigbehandlad, medan kommunen inom psykiatrin har trettio dagar på sig (detta kallas vårdplanering, i praktiken får kommunen ta det ekonomiska ansvaret för den fortsatta vården och eftersom det är dyrt att ha patienter på sjukhus vill man i de allra flesta fallen lösa det i egen regi). En hel del patienter på avdelningen jag var på var utskrivningsklara, men fick alltså vänta i en månad på att komma därifrån.

Flera i publiken anmärkte på vad de med egna ögon sett som ett hårdnande klimat inom slutenvården. Regionpolitikern verkade inte förstå frågan och hänvisade till att det alltid finns lediga platser, alltså ett överskott. Och det är klart att det finns, det gäller bara att sålla hårdare på akuten.

Trots detta kan jag ännu tänka mig att jobba inom psykiatrin, däremot är det betydligt svårare att veta vem som ska få mina röster i valet i höst.

Recension: Den sanna historien om Pinocchios näsa

Jag har aldrig tidigare läst något av Leif GW Persson, men när jag läste det smakprov på boken som fanns hos en nätbokhandel skrattade jag högt och när jag hittade den på den gångna bokrean slank den utan minsta tvekan ner i korgen.

”Den sanna historien om Pinocchios näsa” inleds med ett brutalt mord på en ytterst känd s.k. gangsteradvokat. Till spaningsledare utses kriminalkommissarie Evert Bäckström, som kombinerar en mytisk skicklighet som utredare och kvinnobelägrare med en genuin ruttenhet inombords. Han är en misantrop i allmänhet, homofob och kvinnohatare i synnerhet och dessutom en första klassens mutkolv. Hans enda vänner är tjänstevapnet ”Sigge” samt en sedan lång tid tillbaka sörjd guldfisk ”Egon”. Denne sympatiske kommissarie får alltså tillsammans med sina medarbetare uppdraget att lösa mordet. Men ingenting är som bekant som det synes vara vid första anblicken och således blir detta en historia som spänner över 631 sidor och tar med läsaren till såväl Bromma i nutid som tsartidens Ryssland och andra världskrigets London.

Leif GW Persson är skicklig och underhållande som författare och boken går snabbt att läsa men efter ett par hundra sidor infinner sig en sorts mättnad. Det är oräkneliga luncher, middagar, nubbar och drinkar som beskrivs i detalj efterhand de intas på olika etablissemang, och frossas det inte i mat frossas det i olika nedlåtande omdömen om de människor som omger Bäckström, och inte minst frossas det i de höga tankar han har om sig själv och hans ”jättesalami”. När boken så glider in i en lång utläggning över människoöden under det tidiga 1900-talet faller mitt intresse rejält. Utläggningen är förvisso relevant för den fortsatta berättelsen, men jag har lite svårt att med historiska berättelser som visar sig vara uppdiktade. Detta är det enda tillfälle under läsningen som jag känner visst medlidande för Bäckström som med stigande otålighet tvingas lyssna på hela historien i väntan på de pusselbitar som kanske ska visa sig vara avgörande för att lösa mordet.

Kritiken till trots är detta en läsvärd bok som med fördel avnjuts på fastande mage en regnig söndag.

Om fyra tyskar på en scen

Det har skrivits spaltmeter om Kraftwerk och den gångna veckan utsåg någon till ”Officiella Kraftwerksveckan” uppe i huvudstaden. Själv var jag där igår och såg den första av kvällens två konserter. Vän av Ordning och Ekonomi undrar nog hur i helsefyr man kan lägga över fyratusen kronor för att spendera två timmar i samma lokal som några åldrade gentlemen (där enbart en av fyra varit med från start) vars första skiva släpptes 1974 och den sista ”riktiga” skivan gavs ut 1986?

Jag tar nog inte till några övertoner om jag säger att Kraftwerk (och Depeche Mode) mer eller mindre definierade min ungdom. Jag minns inte i vilken ordning jag fick mina två första skivor – ”Computer World” på band (som jag tror jag fick specialbeställa på Westessons musikaffär i Trelleborg), och singeln ”Tour de France” som kom ut 1983. Den julen önskade jag mig mest av allt den LP som jag var helt övertygad skulle följa singeln, men Kraftwerk är ju inte som alla andra och istället kom deras nästa skiva 1986. ”Electric Café” hette skivan som spelades samtidigt som Gauntlet spelades på den i julkapp fådda Commodore 64:an. I spridda skurar köptes resten av skivorna, från ”Autobahn” till ”Man Machine”. Slår man ut kostnaden för konserten med antal minuter jag har spelat dessa skivor blir det inte så dyrt.

Konserten var i övrigt min första med bandet. Första och senaste gången jag försökte var 1991. Kraftwerk hade släppt ”The Mix”, E hade skaffat biljetter i Stockholm. Vi bodde då i Linköping så det var inte lika långt att åka. Dagarna efter konserten skulle vi ha tenta och jag fick akut tentaångest och fick ställa in. Tentan gick bra – en av de få jag klarade av under min studietid – men jag grämer mig lite än att jag missade den konserten. Sedan dess har de spelat lite varstans men det har typ aldrig blivit av. När det nu dök upp en chans nappade jag – en tidigt inköpt belöning för att jag tagit min nio terminer – och fick efter viss möda tag på biljetter.

Jag åkte till Stockholm tidigare på dagen. Hann med att besöka den gigantiska Akademibokhandeln inne i stan och sen släpade jag mig och min väska (små hjul och vinterföre är ingen bra kombination) till Moderna muséet och såg utställningen där. På en stor skärm visades sju eller åtta 3D-animationer från lika många låtar, en från varje skiva. Utställningen handlade visst om Dansmaskiner men efter videovisningen var det lite svårt att återkomma till verkligheten så resten av utställningen såg jag bara helt flyktigt. En två minuter lång båtresa senare kom jag till hotellet. Som jag råkade på mer eller mindre av misstag när jag kollade konsertplatsen på Google Street View. Scandic Hasselbacken ligger över gatan från Cirkus och söker någon boende intill Gröna Lund kan jag varmt rekommendera det.

Konserten då? Fantastisk. Till viss del samma videos som jag såg innan på dagen men det mesta var omarrangerat. Kraftwerk framför duken i tighta svarta dräkter spelandes på fyra till synes identiska lådor. Allt mycket rent och avskalat. En tvär kontrast till den ganska antika lokalen i övrigt. De började spela på minuten och höll på i två timmar. Och – som jag nämnde innan – det var verkligen hela min musikaliska ungdom som spelades upp. Kraftwerks butttra allvar på scen till trots så var publiken verkligen med och det jublades, applåderades och visslades både före, under och efter låtarna.

Slutligen frågan som alla ställer sig – spelade de live eller var allt förinspelat? Svaret är att rätt mycket sannolikt var live. Under de första takterna av Tour de France kom ett ljud som definitivt inte skulle hörts och en av herrarna på scen såg otroligt skyldig ut. Och i slutet av konserten kördes det lite soloutflykter allt eftersom medlemmarna tågade ut en efter en.

Idag blev det långfrukost och sedan hemresa. På måndag börjar mitt examensarbete. Fram tills dess blir det två dagars återstående helgnjutning.

Klin - check!

Så är det över. Fyra terminers klinisk undervisning avslutades i tisdags med den så fruktade fastentan, eller nivåexamen som det heter formellt. Två högskolepoäng, utan tvekan de mest värdefulla jag tagit under hela utbildningen. Att det ”bara” är två poäng motsvarar inte på långa väger den ångest som vi alla känt under hösten. Mer än en student har balanserat på gränsen till sammanbrott och sömnen har definitivt blivit lidande den senaste tiden.

För den nyfikne så handlar nivåexamen om att knyta ihop den kliniska biten. Vi lottas ut till en specialitet – vilken som helst – där vi under överseende av en examinator möter en patient som vi ska ta anames på och undersöka. Efter undersökningen följer en timmes ”förhör” med examinatorn och två biexaminatorer. Fallet presenteras och fynd redovisas. Sedan ställer examinatorerna frågor, om fallet eller om andra saker. Och kandidaten försöker efter bästa förmåga svara, eller i vart fall resonera sig fram. När examinatorerna är nöjda så får kandidaten lämna rummet och sedan efter några oändligt långa minuter återvända för att få besked om vederbörande är godkänd eller inte. Mitt ämne för dagen blev pediatrisk neurologi. Det var inte så svårt egentligen, det största problemet var nervositeten och det faktum att man inte gjort en del undersökningar på många år.

Förutom godkänd fastenta fick jag reda på att jag även godkänts på terminstentan vilket verkligen kom som en överraskning.

Nu ligger fokus på att försöka hitta tillbaka till sitt liv igen. Att fokusera på här och nu, och inte varje vaken sekund behöva tänka på undersökningsmetodik, faktarabblande och kommande tentor. Det är första gången sedan hösten 2012 jag är helt avkopplad. Närmast är jag ledig en vecka till, och sedan drar examensarbetet igång och pågår hela terminen.

40 veckor kvar, slutet närmar sig...

Tankepaus

Fem veckor inom psykiatrin har satt sina spår. När jag nyss läste om en olycka på järnvägen mellan Malmö och Lund blev min omedelbara tanke "hoppas det inte är någon patient jag mött".

Härnäst följer nu en vecka med föreläsningar innan pediatriken drar igång. Ska bli underbart att kunna le mot patienterna igen, och slippa sortera alla man möter i fack efter hur suicidala de är, eller om de ligger inne enligt LPT eller HSL.

Om...

...psykakuten: den enda plats där jag måst nypa mig i armen för att inse att det är på allvar och det inte är en uppdiktad livshistoria som berättas för mig.

Om ett år

I samband med tentaskrivandet missade jag helt att det i onsdags var exakt ett år sen vi blev husägare. Den 21/8 fick vi nycklarna. 22/8 flyttade vi, 23/8 städades lägenheten och idag för ett år sedan – om några timmar - lämnade vi Beridaregatan för gott. Under vårt första villaår har vi renoverat elen och byggt om köket. Tapetserat om Ls arbetsrum och sovrummet. Bytt ut alla möbler (nästan) i vardagsrummet. Om en vecka – vilket tyvärr sammanfaller med skolstarten – drar nästa projekt igång. Då får vi den nya värmepannan. Enormt välkommet inför kommande höst och vinter.

Om en fredag

Efter en seg vår lägger jag äntligen termin 8 till handlingarna. Omtenta i onsdags, resultatet idag. Godkänd. Dubbel lycka – dels att klara tentan men också att sommaren inte varit förgäves. Medan solen stekte ute jobbade jag sex timmar och resten av dagen satt jag med näsan i böckerna. Och blev garanterat vinnare i tävlingen "Malmös mest osociala pojkvän".

Vi har i alla fall hunnit med våra fyra sommarmåsten. Stå upp-humor på Ribersborg, bada (en gång), se sommarens teater på Fredriksdalsteatern, och ikväll firade vi lite på Gränden innan vi gick ett varv på Malmöfestivalen.

Nu är det en veckas "ledigt" innan skolan drar igång. Och av utbildningen återstår sextio veckor. Det går snabbt nu.

Om namn och människor

Världen är liten.

I lördags fick jag mail från ett stort bolag med produktinformation. Det var rätt tydligt att jag inte var rätt mottagare, så jag mailade tillbaka och skrev att de nog skickat till fel person. Det finns ju fler som heter som jag så det här är inte helt ovanligt.

Något senare fick jag mail från en namne som undrade om jag möjligen kunde skicka honom lite saker jag fått av misstag. Inga problem, jag mailade honom det jag fått.

Han tackade, och undrade därefter om det möjligen skulle kunna vara så att jag är sambo med hans kusin L? Han visste att hon lever ihop med någon med mitt namn. Och det kunde jag ju inte förneka. I sammanhanget har L redan berättat att hon har en släkting som heter som jag så det tog inte så lång tid att förstå vem han var.

Så nu har jag alltså helt oförskylt kopplat ihop två kusiner som inte sett varandra på 20 år. Hur det ska gå att hålla isär oss om vi alla träffas vågar jag inte tänka på. Nyheten fick för övrigt snabbt genomslag i Ls släkt, så det verkar vara fler än vi som tycker det här var en kul händelse.

Ett inlägg om det här med email och privatliv.

Det har varit mycket debatt de senaste veckorna rörande avlyssning av datorkommunikation. I kölvattnet av detta kablades igår ut att ”Google strutar i din integritet”, med anledning att grupptalan väckts i USA mot att Googles mailtjänst läser alla meddelanden. Syftet skulle bland annat vara att skräddarsy reklammeddelanden för användarna. Läser du ett mail om Göteborg får du kanske upp erbjudanden om resor dit och beklagar sig avsändaren över sin övervikt kanske du får se reklam om bantningspreparat. Som du sen kan tipsa den överviktige om. Andra mer legitima skäl är att leta efter skräppost och virus. Det är svårt att göra utan att titta på innehållet.
Men hur som helst - denna läsning har alltså nu lett till att Google stämts i domstol.

Problemet med den här typen av rapportering är dock att det alltid rör sig om isolerade nerslag. Det ingen vill förstå är att problemet ligger på en betydligt djupare nivå. Nämligen att mail – i den bemärkelse vi använder i dagligt tal – är ett högst osäkert sätt att skicka information på. Och definitivt inget man bör använda till hemlig information, om man inte är beredd att ta till andra åtgärder.

Problemet ligger i sättet mailen skickas på. För att skicka ett mail behöver man enbart ange en avsändaradress, som kan vara godtycklig, en mottagaradress, och själva meddelandet. När mailet tagits emot av mailservern skickar den vidare till mottagarservern, eller till andra mailservrar som i sin tur skickar vidare. Till sist landar mailet på en server, varifrån mottagaren kan hämta det.

Det här är problematiskt på alla sätt. 1) Du kan alltså ange godtycklig avsändare, vilket gör att 2) mottagaren inte kan veta att du är du. Du som avsändare kan aldrig vara säker på att 3) mailet kommer fram, 4) det når rätt person, eller för delen 5) hur lång tid det tar. Mailöverföringen är vidare 6) inte krypterad så eftersom du inte vet 7) vilka servrar mailet passerar kan du inte heller veta om 8) någon läser det på vägen (virusskydd och skydd mot skräppost kan du nästan förutsätta läser alla mail). Du vet inte heller 9) om någon ändrar innehållet i mailet på vägen.

Det här är något som varken Google eller NSA ligger bakom, det protokoll som används för mailöverföring har existerat sedan i början av 80-talet. Förvisso har det försetts med säkerhetsutökningar (i huvudsak för att bemöta floden av skräppost) men i grund och botten är det samma osäkra hantering då som nu.

Vad kan man då göra för att skydda sig? Det enda fungerande sättet handlar det om att använda sig av kryptering. Detta ska man själv göra i samband med att man skriver mailet, och på ett sådant sätt att man vet att bara den avsedda mottagaren kan läsa det. Tyvärr är detta inget som finns som standard. Dels är många krypteringsprotokoll proprietära, dels bygger alla stora webmailaktörers affärsidé just på att marknadsföra tjänster kopplat till innehållet. Det är på sitt sätt logiskt, de måste ju tjäna pengar någonstans i kedjan.

Och för att kryptering ska fungera krävs att både du och den du skickar till har mjukvara för att lösa uppgiften. Inte helt lätt när man hanterar all mail via en webbläsare.

Viktigast är att folk förstår att inget är gratis, integritet kostar. Sen är det upp till var och en om man fortsätter välja gratistjänster, eller väljer att värna sitt privatliv och sin integritet på andra sätt.

Den inte så mörka sidan av månen.

Enligt alla dagstidningarna är det årets "supermåne" ikväll. Bilden ovan föreställer just månen, tagen med min nya kamera och ett av L:s gamla 70-210-objektiv. Några sekunder senare (lagom tills L skulle ut och fota) gick månen i moln så detta är så bra som det blev. Jag är nöjd. Bilden är förresten ett utsnitt.

Det sägs för övrigt att fullmånen får folk att bete sig konstigt. Jag tror säkert att de hundägare som passerade mig under tiden jag fotade - iklädd illasittande mjukiskläder och håret på trekvart - håller fullständigt med om den saken.

OoooooOSCE

Läkarutbildningens sista OSCE-prov är över, och trevligt nog fick vi resultaten utskickade redan under eftermiddagen. Jag blev godkänd med god marginal totalt sett även om jag presterade mindre bra på två av stationerna. Om någon till nöds undrar hur det hela går till så är upplägget så att man på fem minuter ska lösa en given uppgift. Sen följer en minuts återkoppling och transport till nästa station. Med visselpipa signaleras när det är dags att börja, och när de fem minutrarna gått. Den här terminen var stationerna: ATLS (dvs ABCDE – fria luftvägar, andning, cirkulation, grov neurologstatus och helkroppsundersökning av docka. Kritisk kunskap i akutrummet), tolka ett antal röntgenbilder av olika levrar, undersöka en hand avseende en skada på handleden (senor och nerver i fara), sätta kateter på docka, utföra knäundersökning på försöksperson, beskriva ett antal röntgenbilder på trasiga höfter och föreslå åtgärd, akutbehandla en docka med andningshinder, sy ihop ett sår på en docka som fått en planka i skallen.

Det gick som sagt bra men på det stora hela är jag ingen stor beundrare av OSCE. Jag blir fruktansvärt stressad av den begränsade tiden, och sen tillkommer att ett par av övningarna har man kanske bara gjort en gång innan och kanske aldrig på en patient. Vidare finns det ett antal fallgropar, där den lurigaste är att det som alla gör i praktiken inte alltid är det rätta sättet. Trevligt nog är i stort sett alla examinatorer ytterst hjälpsamma och lotsar en i mål.

Väl hemma släppte stressen. Jag skulle tentaplugga inför tentan i morgon men somnade som en klubbad säl i soffan. Vi får väl se hur det går, i värsta fall hägrar en omtenta i slutet av sommaren.

Hej Idde

Det är märkligt med musik, hur låtar kan bränna sig in i själen och etsa fast sig vid stämningslägen och minnen. Jag kom att tänka på det i kväll när jag satt och lyssnade igenom en av mina spellistor på Spotify. Där finns bland annat Idde Schultz första skiva, den med fiskarna i havet och fåglarna på taket. Men första låten på skivan är I min famn. Som varje gång jag hör den tar mig 20 år tillbaka i tiden. Till Halmstad, till högskolan och till dagen före inlämningen av en programmeringsuppgift. Jag minns inte exakt vad uppgiften skulle innehålla, men det handlade om att skriva ett program till en mikroprocessor som heter 68HC11 som var omåttligt populär på högskolan. Programmet skulle sedan kompileras och brännas ner på ett chip som skulle pluggas in i mikroprocessorns kretskort och sedan skulle diverse magi hända vilket inkluderade text på en liten display.

Jag var klar i relativt god tid, och på kvällen innan deadline satt jag och finputsade dokumentationen. Någongång vid åttatiden drabbades jag av en fruktansvärd insikt. Programmet var för stort. Det fanns inte en chans att det skulle gå in på den begränsade chipytan. Jag hade antagit/förutsatt/gissat/whatever att det tillgängliga utrymmet var dubbelt så stort. Jag visste även varför det var för stort - utskriftsbiblioteket som gjorde om strängar och numeriska variabler till läsbar text var på tok för omfattande. Med tolv timmar kvar till inlämning blev det till att tänka om, och skriva ihop ett eget utskriftsbibliotek med enbart de funktioner jag behövde. Problemet nu blev att den ålderdomliga och djupt avskydda utvecklingsmiljön (vars avskyddhet enbart överträffades av den fullkomligt dåraktiga dokumentationen) enbart fanns tillgänglig i högskolans labbsal. Så det blev att hoppa upp på cykeln och bege mig. Väl framme insåg jag snart att jag inte var ensam, datasalens fåtal fungerande arbetsplatser var alla upptagna av andra sista minuten-studenter. Det tog någon timme innan en hålögd stackare vinglade hemåt i mörkret och jag kunde börja jobba. Vid tvåtiden eller så var jag ensam i labbet, och vid femtiden på morgonen kom en mycket förvånad städerska förbi. Halv åtta på morgonen lämnade jag in min uppgift som då fungerade exakt som den gjort kvällen innan men nu dessutom gick att bränna ner på chippet. Jag blev godkänd på uppgiften.

Idde Schultz skiva gick under hela denna natt på repeat, och när morgonen grydde kunde jag sjunga med i de flesta låtarna. Om du Idde någon gång googlar ditt eget namn, finner detta inlägg och läser ända hit vill jag tacka så mycket för hjälpen.

Resten av den påföljande dagen gick utan soundtrack, men den minns jag ändå inte minst för det var dagen då vi hämtade en Siemensdator till skolans datorförening. En med dåtidens mått gigantisk maskin som vi aldrig lyckades bemästra men ändå kom att vara en helgedom och inspirationskälla för föreningen. Och som indirekt lade grunden för hela mitt yrkesliv. Men det är en helt annan historia.

Etik II

Slumpen gjorde att patienten från igår hamnade på min avdelning. Det blev alltså jag som tillsammans med handledaren fick berätta. Man kan vänja sig vid många otäcka saker inom vården, men jag hoppas jag aldrig blir kvitt oroskänslan inför den här typen av möten, den som gör att jag verkligen försöker stå på tå för att göra ett sånt här samtal så bra som möjligt.

Om etik

Etik är ofta att balansera på en knivsegg. På akuten en äldre men mycket pigg patient med anhörig. Sedan två veckor diskreta men dock uttalade symtom. På remissen från vårdcentralen stod slutorden ”således stark malignitetsmisstanke”.  Jag och handledaren undersökte och pratade med patienten. Efterhand som vi uteslöt diffdiagnoserna blev det än mer uppenbart att något väldigt obehagligt dolde sig bakom symtomen. Paradoxalt för patienten som blev lugnad av att vi inte kunde hitta något under den kliniska undersökningen. Återstod blodprover och ultraljud för att vara säkra. När vi fick facit var patienten redan på avdelningen. Någon annan fick alltså berätta om tumören som givit upphov till symtomen, om de obefintliga möjligheterna att bota sjukdomen och om ett liv som sannolikt kommer att ta slut inom väldigt kort.

Och jag fortsätter att fundera på hur säker man bör vara innan man delger patienter sina misstankar.

En dag på urologakuten

En del pass blir inte vad man tror på förhand. Såg fram emot ett antal stenar och blåstamponader, och att få träna mina katetersättningsfärdigheter. Fick istället handlägga två väldigt unga patienter med hjärnskakning, ett antal buksmärtor och någon abscess, samt en ansiktsskada. En urologpatient, på tio timmar.

Barn är förresten roliga att jobba med. Det räcker med en snabb titt i journalen för att se vilken plats de har i syskonskaran; första ungen har klippkort på akuten, när trean kommer in vet man å andra sidan att det är riktigt allvarligt.

Hej hej

Termin sju är i stort sett överstökad, och efter en veckas LEDIGT gled vi rask in i termin åtta och schemat från helvetet. Det sistnämnda innebär att vi dels har röntgenrond veckans alla dagar klockan 0740 prick (ortopedi bygger – upptäckte vi – väldigt mycket på röntgen) och att schemat i övrigt är tre överlagrade scheman som har en inbördes prioritering. Dessutom ska allt ses som ett smörgåsbord, finns det inget att göra på den schemalagda placeringen för dagen kan man alltid leta upp något som inte är schemalagt. Inte ens författaren till Da Vinci-koden skulle kunna skapa något så intrikat. Och på tal om Da Vinci-koden kan jag nämna att bara att komma in och ut ur omklädningsrummen är en orgie i passerkort, hemliga koder och riter för att blidka det märkliga slutna sällskap som organiserar det hela.

Under den LEDIGA veckan passade jag på att krascha efter tentan, jobba en del och besöka Stockholm och Umeå.  I Umeå var det 30-årsfest och sightseeing. Dessutom var det kallt, och den berömda och upphöjda torra kylan som skulle vara så fantastisk blev jag inte vän med. Allt blev statiskt och på de kroppsdelar som det inte slog gnistor om fick jag eksem.  I gengäld blev vi varmt mottagna varhelst vi visade oss hos Ls gamla jobb och vänner, vilket var väldigt trevligt. Som stad betraktad gör sig nog Umeå bäst på sommaren. Nu var det som sagt kallt och eländigt torrt, dessutom var snön inte vit utan desto mer gul tack vare alla hundar. Och på tal om det, är det någon som vet hur hundens revir ser ut? Har en hund (säg) hundra meter gångbana, eller är det någon sorts raffinerad form av tegar, så hund 1 pinkar sitt revir, sen kommer hund 2 och pinkar mellan hund 1:s pölar, och sen kommer hund 3 och hund 4 och fyller i?

Anyway, efter denna iofs trevliga utflykt var det skönt att komma hem till ett snöblaskigt plusgradigt Skåne igen. Det blev en kort natts sömn innan det var dags att ramla iväg till upprop.

I övrigt må jag berätta att jag sett Men Without Hats också. Dessa favoriter från 80-talet gästade Malmö den gångna helgen, och även om det gått nästan 30 år sedan The Safety Dance och det av bandet nu återstod en styck gråhårig sångare och tre musiker som han skulle kunna vara pappa till var det en bra konsert med varvat gammalt och nytt. Inte Ultravox-klass men det var väl värt pengarna. Men det märks att man inte är 20 längre, det kändes aningen sent att börja konserten vid midnatt och bara minuter efter sista låten var kön lång till garderoben.

Sånt som jag gör

Jag får emellanåt lite pikar om att jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta. Sanningen är dock så bister att vardagen inte är mycket att blogga om. Jag vaknar, duschar, äter frukost, springer till bussen, hoppar av på Södervärn, joggar till kandidatvåningen, byter om till landstingspyjamas och sedan möter man en eller ett par patienter som övertalats ställa upp som försökspersoner på en kandidatmottagning mot en förhoppningsvis reducerad patientavgift.

På neurologen leder detta till att de lämnar mottagningen med blåa armar och ben eftersom kandidaten med stigande frustration bankat allt hårdare i sin jakt på reflexer. Och dessvärre kan man inte skriva i journalen att ”reflexerna är i vart fall inte stegrade”. Saken är, att efter alla dessa terminer har jag verkligen svårt att få fram reflexer på vissa patienter. Mitt öga är inte riktigt tränat för att upptäcka de subtila ryckningarna i muskeln jag testar, i synnerhet då patienterna ofta försöker hjälpa till. Lösningen är att avleda patienten genom att prata om något helt annat men för en nervös kandidat är det en uppgift för mycket. Banka och titta är en sak, ska man samtidigt häva ur sig något sammanhängande under tiden tenderar det bli väldigt jobbigt.

Sen är det ögonmottagningen, där patienten får sitta blick stilla i en timme medan kandidaten fumlar med mikroskopet, blåser på med fullt ljus rakt in genom den vidgade pupillen och sedan med oändlig långsamhet försöker få fram ögats alla strukturer och lager och redovisa dessa för en handledare som mentalt befinner sig i en annan världsdel. Sedan ska ögonlocket vändas, helst utan att man kör fingret eller bomullspinnen rakt in i ögat. Slutligen ska man ställa någon sorts diagnos, vilket inte sällan visar sig stämma ganska bra med frågeställningen på remissen. När patienten sedan ska bege sig hem hoppas vi i tysthet att hen ska se tillräckligt bra för att inte stå på näsan av cykeln, då en ljusstel och vidgad pupill som hittas av ambulanspersonal i allmänhet innebär nytt hastighetsrekord genom staden på väg till neuroakuten.

ÖNH slutligen, där vi tittar in i öron, näsor och halsar. Verkar rätt så rakt på sak men trumhinnan kan ibland vara notoriskt svår att hitta, gömd bakom vax och hörselgångens alla vindlingar (mer än en kandidat har också tagit fel. Hörselgången är förvisso blek och "gracil", dock ej genomskinlig och den tryckutjämnar dåligt). Man ska dessutom ha rätt grepp om ytterörat, hitta den där rätta balansen mellan att ”huvudet följer med” och ”örat lossnar”. Halsen studeras enklast med en spegel och på huvudet har man en lampa. Många parametrar ska stämma: helst ska ljuskäglan lysa ungefär dit man tittar, patienten ska kunna gapa stort och ha en tunga som lägger sig platt på kommando, och sedan ska man trycka in spegeln mot gomspenen och hoppas att man hinner se stämbanden innan man kommer åt något som aktiverar kräkreflexen. Riktigt high-tech blir det när näsan ska studeras och man får plocka fram bedövningsspray och fiberskopet. Är man mild på handen kan man till och med kika ner i halsen på patienten från näsan. Dock kan även dessa prylar leda till akuta skalltrauman. På ÖNH-jouren visades en yngre patients näsa upp i all sin prakt på TV-monitorn, och ju mer vi zoomade in desto blekare och ostadigare blev de anhöriga som stod och tittade på.

Resten av tiden ägnas åt självstudier eller experiment på kamrater, vi har fallstudier och seminarier och varje tisdag och onsdag eftermiddag är det föreläsningar.

Sen går vi hem.

Och så går dagarna och veckorna. Inte mycket att skriva om, eller hur?

I de heliga rum

I helgen en snabbvisit till Kungsbacka och barndop. I god tid innan (i måndags) fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli fadder. Efter en natts betänketid svarade jag ja. Inga förpliktelser, även om en slant till frökens framtida lyxliv skulle sitta fint, enligt föräldrarna. Och så var det något med att fadderbarnen ärver faddrarnas egenskaper, och mina människovårdande egenskaper ville man ha. Fru K hade tydligen själv fört över sitt temperament till det egna fadderbarnet, föräldrarna var väl sådär nöjda med det fattade jag det.

Nåväl. Dopet gick bra även om jag inledningsvis inte hade en aning om hur jag skulle stå och gå. Jag svimmade inte, och när jag skulle hälla upp vattnet i dopskålen lyckades jag i stort sett pricka in längden på prästens tal. Jag tappade inte heller dopljuset på vägen ut, gick himla försiktigt så det inte skulle slockna tills kyrkovaktmästaren kom springande och halvskrek att jag måste släcka det omedelbums eftersom jag just då passerade under en branddetektor. Alldeles innan vi gick ut fick jag ett fadderbrev i handen. Och det där med förpliktelser var tydligen inte helt sanningsenligt. Längst ner i fadderbrevet står det nämligen: ”Din viktigaste uppgift som fadder är att be för ditt fadderbarn. Gör det varje dag!”. Och så får man ett förslag på bön. Vad som händer om man inte ber dagligen framgick inte, men man kan väl förmoda att orsaken till att BUP är överlastat och dagens 18-25-åringar översvämmar akuten för banala åkommor till stor del beror på att deras faddrar inte bett för dem dagligen. Your guess is as good as mine.

Efter dopet var det Fika. Rejält med bröd och pålägg, och sedan kaffe med tårta och kakor. Och så var det presentöppning. Av oss fick lilla S en sagobok, men för att anknyta till det här med fadderegenskaper fick hon dessutom en bok med förslag på skånska utflyktsmål lämpliga för barn samt – för att anknyta till mitt nördigaste intresse – boken SJ Motorlok T41. Jag slår vad om att sagda bok aldrig någonsin förekommit i dopsammanhang tidigare.

Avslutningsvis skulle vi på hembesök hos hr E och fru K men innan dess var det städning av lokalen som gällde. Fick som straff städa barnrummet där två 3-4 åriga eftersläntrare till stormen Gudrun dragit fram. Sent omsider kom vi iväg och hann få en snabbtitt på det jämfört med vårt gigantiska huset innan vi styrde kosan hemåt igen. En lång men trevlig dag fick sin avslutning.

Och om någon läser denna blogg enbart på dess medicinska innehåll, så avslutar jag med en påminnelse till mig själv (och andra) – glöm aldrig någonsin alkoholanamnesen.

Veckor av väntan

I dagens Sydsvenskan finns ett utmärkt reportage om hur det funkar inom vården idag, som en reaktion på den nye sjukhuschefens åsikt att vårdpersonalen i snitt ägnar tre timmar om dagen åt fel saker. Nyckelordet är Lean, vilket i praktiken innebär att man försöker strömlinjeforma flöden så att patienten så snabbt som möjligt tar sig genom vårdapparaten. Dock är kanske inte just vårdavdelningen det bästa exemplet på lean, patienter som vårdas inneliggande gör det ju inte sällan eftersom deras tillstånd är så oberäkneligt att övervakning och närhet till kvalificerad personal dygnet runt är nödvändigt. Den typen av vård är svår att strömlinjeforma, däremot är det viktigt med bra överblickbarhet och checklistor så att tid inte förloras på att leta efter information. Och – vilket nästan är viktigast – för att undvika felbehandlingar som förlänger lidandet och vårdtiden.

Inom öppenvården är situationen en helt annan, insåg jag när jag var på en av mottagningarna förra veckan. Patienten inkom på remiss från vårdcentral. Några veckors väntan blev det (förvisso med mellanlandning på röntgen för en magnetkameraundersökning) innan h*n fick tid hos en specialist som efter tio minuters undersökning remitterade vidare till en testbehandling några veckor senare. Och som avslutning: ”och några veckor efter behandlingen får du en telefontid så bestämmer vi hur vi går vidare”. Jag ångrar att jag inte ställde frågan där och då – hur är det möjligt att det måste gå veckor mellan allt detta? Den föreslagna testbehandlingen (smärtstillande spruta på ett visst ställe) bör rimligen vara ett rutiningrepp och där skulle det räcka med ett telefonsamtal för att se om det fanns tid hyfsat akut (jämför akutläkaren som får ägna oändlig tid åt att jaga vårdplatser när vårdplatskoordinatorn sparats in), och att bestämma telefontider rent allmänt känns väldigt förlegat år 2012. Nästan alla har ju mobiltelefoner idag och med tanke på hur många patienter som uteblir från sina besök så borde det finnas rätt gott om tid att beta av telefonlistan. Kan man tycka.