Zero Kelvin

Om medicinplaceringen

2012-02-16T21:39:00.004+01:00

Från det stora sjukhuset till det lilla. Under fem veckor sätter jag mig på bussen och beger mig till den mindre staden och en av medicinavdelningarna där. Efter två veckor känner jag att jag trivs. Utmärkta handledare och ”blivande kollegor” som tar sig tid trots att de har mycket att göra, och en väldigt jordnära stämning. Konsultationer sker lika gärna vid lunchbordet som via formella telefonsamtal, och vid ronderna deltar samtliga som är inblandade i vården av patienten – överläkare, läkare, syrror och usk:or. Och alla tillåts komma med idéer och förslag hur patienten ska vårdas. Under de två första veckorna i Malmö kändes det nästan som att det fanns vattentäta skott mellan yrkesgrupperna.

Även patienterna är trevliga. Majoriteten är små tanter och farbröder, snittåldern är över åttio och alla heter som gamla slöjdlärare i småskolan. Glädjande nog är många förvånansvärt friska för sin ålder och i princip alla kommer hem till slut, mer eller mindre i det skick de var innan de blev sjuka. De yngre på avdelningen är färre men paradoxalt nog är de betydligt svårare att ta hand om. De har inte sällan en problembild där sjukdomen de söker för bara är toppen på isberget. Deras grundproblem ligger på djupare plan, långt under ytan där vi varken kan se eller bota.

På avdelningen har jag så långt lyckats lära mig en del namn på personalen, var kaffemaskinen finns, och hur man dokumenterar och skapar remisser på enklaste sätt. Jag har lyckats skriva in en patient, och ut en sådär fyra-fem stycken. Jag har lyckats skicka ett par remisser, och trevligt nog fått vettiga svar på frågorna. Betydligt mindre tid har ägnats åt att undersöka patienterna, å andra sidan hittas intressanta fynd i princip varje gång.

Dessutom har jag även hunnit med en kväll på akuten. Det är därifrån våra patienter vanligen kommer, och det var intressant att se hur de utreds innan vi får dem under våra vingar. Det var en ganska odramatisk kväll för övrigt. Ett makligt flöde av patienter som i de flesta fallen lades in, om så bara för övervakning under natten.

Om en klinik

2012-01-24T18:45:00.003+01:00

Ett inlägg jag skriver mest för att kunna relatera till, senare.

I lektionssalen handlar det mesta om typfall. Isolerade åkommor med tydliga problembilder, labbvärden som får vilken kandis som helst att omedelbart pricka diagnosen. Ingenting är lätt, men vi har ändå kommit så långt i utbildningen att vi i viss mån kan skönja en del mönster.

På Avdelningen – en av många specialistavdelningar på sjukhuset - är förhållandet ett annat. Här finns inga typfall, däremot en fruktansvärd massa multisjuka äldre. En del ska inte vara här, de har ramlat in på indikationer som i praktiken visar sig vara kopplade till helt andra sjukdomar. Andra ska vara här men har en allmän problembild som gör att det svårt eller omöjligt att bota.

I journalsystemet listas labbvärdena som till stor del ligger till grund för medicineringen. Nu blir det klurigt på riktigt, för inget läkemedel står på helt egna ben. De hänger ihop, en del stöttar varandra, andra lägger krokben för varandra. En del läkemedel är – givet patienternas situation – direkt olämpliga eller till och med farliga.

En gång om dagen ska det rondas. Vi springer runt mellan rummen och sängarna. Spritar händerna och viftar desperat med fingrarna i luften på väg mellan handfatet och sängen för att det känns oartigt att sträcka fram en kladdig näve och hälsa. Inte helt olikt små vita fågelungar som precis som vi flaxande försöker ta sin första förvirrade flygtur ut i verkligheten. Kort genomgång för patienten. Som i bästa fall tar till sig det doktorn säger, och är resonabel. Men det är ett undantag. Av de vi möter idag kan en inte språket. Någon har talsvårigheter. En annan hör inte vad vi säger. Någon håller på att förgås av ångest över sin situation, en annan vill nyfiket ha reda på allt. En tredje vill bara ha reda på när det är dags att åka hem. Bara den viktigaste informationen hinner kommuniceras, sen måste vi springa vidare. Det känns inte alltid helt bra, för mycket hänger i luften när vi drar igen dörren bakom oss.

Trots allt. Två dagar in på kliniktjänstgöringen är det väldigt intressant och givande. Jag trivs. Handledaren är bra, och även om den samlade patientkontakten under dessa dagar känns på tok för kort (en halvtimme, max?) är det inspirerande att möta vår framtida vardag. Det är roligare att plugga också, nu när all kunskap så påtagligt direkt omsätts i verkligheten. På Avdelningen återstår nu en och en halv vecka. Sedan bär det av till ett mindre sjukhus, för fem veckors klinikplacering.

Om förvirring, del XXIII-XXV

2012-01-21T17:49:00.000+01:00

På femte dagens morgon sprang jag vilse på akutmottagningen. Återfann klassen i en föreläsningssal, och när vi mot slutet av timmen skulle besöka akuten på riktigt gick jag vilse igen men denna gång i sällskap med drygt halva klassen.

Vi fick därefter en tretimmarsdragning om journalsystemet, som vi nu förväntas kunna hantera hjälpligt innan vi själva hunnit trycka på en enda knapp. Lärdomen av den dragningen blev i princip – jag ska aldrig mer klaga på komplexa och obegripliga tidsredovisningssystem. Alla jag har testat har varit pedagogiska under i jämförelse.

Avslutningsvis fann jag att schemat för de kommande två veckorna dykt upp. Enda kruxet är väl att det inte stämmer med infon i det mail jag fick av klinkansvarige tidigare i veckan, men så länge det råder samstämmighet angående var vi ska träffas på måndag och hur dags antar jag att jag ska vara nöjd och tacksam.

Om förvirring, del XXII

2012-01-19T18:31:00.002+01:00

Och på T6 fjärde dag kom brandkåren och dömde ut vår föreläsningssal. Vi trodde att den skulle stängas på grund av de livsfarliga trapporna som stupar rakt ner mot ett hårt golv och inte alls är gjorda för besökare som spelar Wordfeud samtidigt som de försöker hitta en plats. Men icke, istället var det kombinationen ”mycket trä” och ”inget brandlarm” som fick myndigheterna att definiera ett maxantal åhörare som visade sig vara signifikant lägre än antalet studenter.

Så nu sker salshänvisning genom handskrivna lappar på dörren, och gissningar i övrigt. Tur det bara återstår en dag av förberedelseveckan, på måndag kör vi igång på allvar.

Om det här med planering...

2012-01-16T21:14:00.002+01:00

Då var man T6:a. Efter att ha suttit och harvat med exjobbets C-uppsats sedan mitten av november och ovanpå det först haft semester i två veckor från jobb för att därefter övergått i konsulttjänst mot sagda jobb är det skönt att komma igång igen. Uppsatsen presenterades i torsdags och sen återstod en del småsaker att fixa. Typ skriva om sättet jag refererade på. Jag är glad att jag använde referensverktyg (har jag sagt att jag älskar Endnote?) för ändamålet, att ändra närmare nittio referenser önskar jag ingen fiende.

Termin 6 då? Jo, det blir nog bra när förvirringen lagt sig. Inför uppropet hade väldigt lite information utgått, vi visste i princip bara första veckans schema. Således blev gruppindelning och avdelningsschema varmt emottagna, i alla fall inledningsvis. Strax därefter började nämligen den stora byteskarusellen, där väldigt många från Lund väldigt lite vill göra sin långa tjänstgöring i Trelleborg. För egen del kan jag å andra sidan tänka mig att göra det, men hamnade i Malmö. Vi får väl se var det slutar, första veckan handlar ändå enbart om föreläsningar.

Om november

2011-11-12T12:10:00.004+01:00

Efter tentan förra torsdagen stack jag och L till London på en helgtripp. Ls systerson E skulle namnges i en borgerlig ceremoni i det lokala stadshuset och sedan skulle det festas/firas hemma hos systern S och maken A. Allt var mycket trevligt, ceremonin var verkligen fin och värdig och på festen efteråt passade vi på att mingla i trängseln, och försåg oss från de delikata bufféfaten. E var glad och lycklig över uppståndelsen och det hela inramades av att det var Guy Fawkes Night på kvällen och himlen lystes upp av fyrverkerier. Morgonen efter återstod att städa upp efter det dryga 60-tal gäster som varit med på kvällen, och öppna alla presenter. Det märktes att många av S och As vänskapskrets är kreativa människor, E fick små böcker och berättelser som gjorts och tryckts enkom för honom. Av oss fick han en sagobok och två ordböcker, de två senare tyckte vi även herr A kunde ha nytta av (det finns helt säkert något tillfälle då en engelsman kan ha användning av vanliga svenska ord som ”ökenråtta” och ”bältdjur”).

Utöver att delta i festens olika faser hann vi med att handla kläder och skor. Två järnvägsstationer bort ligger ett av Europas största köpcenter Westfield som är ett himmelrike för den som behöver förnya garderoben. Tre eller fyra våningar (jag tappade räkningen, L sprang vilse), en enorm mängd affärer och även en enorm spännvidd på affärer. Budgetaffären Primark (där jag hittade ett par byxor för 10 pund och linnen kostar under två pund styck) ligger i princip vägg i vägg med tokexklusiva klockaffärer. Jag fyllde på mitt lager av skjortor och skor, L var inne i de flesta sportaffärerna och letade. Vi lyckades precis få igen resväskan och bagagegränsen klarades med knapp marginal.

Sen har dagarna fyllts med metodkurs och uppstartsmöte och planering för vårt första examensarbete. Vilket innebär att skoltiden nu spenderas i Lund. Metodkursen är inget jag jublar över. Statistik är ett bökigt ämne och det blir inte bättre av obegripliga föreläsningar i överfulla och obekväma föreläsningssalar. Vidare är jag - av sextiotalsestetikrelaterade orsaker - inte vidare förtjust i att springa runt i Blocket. De nakna korridorerna med sina solida trädörrar ger ett ytterst avvisande intryck, vilket förstärks av att den enda dekorationen är antingen sextiotalskonst eller stela porträtt av gamla professorer och överläkare vars bistra blickar (för)följer de förbipasserande.

Igår kunde jag iallafall avsluta veckan med en heldag på jobb och ett besked om en godkänd tenta. Det är skönt att kunna lägga patologibiten bakom sig, och om två veckor avslutas även metodkursen.

Om ben

2011-11-09T23:01:00.001+01:00

På kurs i Lund. Pendlingen går så långt bra, men jag kan inte förstå hur jag kunde uthärda ett och ett halvt år i föreläsningssalar där det är helt omöjligt att sträcka ut benen under stolsraden framför. Var verkligen mina ben så mycket kortare för två år sedan?

Om ett slut

2011-10-20T18:04:00.002+02:00

Det är mycket ”sista” nu. Sista veckan på patobiologikursen, vilket innebär sista PBL-fallet (check!), sista obduktion (check!), sista mikroskopilabb (snart check), och sista föreläsningen (snart check). Och förra veckan avslutades Professionell Utveckling med ett praktiskt prov i saker vi förväntas kunna utföra.

Hur mycket jag än har gillat PBL så känns det som att det har gått på rutin sista tiden. Målsättningarna har allt för väl korrelerat med kapitlen i kurslitteraturen, och det som varit mest slående har väl varit hur mycket man hunnit glömma sen man läste anatomi och fysiologi.

Nu börjar tentastressen igen, om två veckor är jag med lite tur fullt/tillräckligt lärd. Sen återstår ”bara” ett examensarbete mellan kandidaten och den hägrande kliniska delen av utbildningen.

Längtar.

Om praktik

2011-09-24T10:29:00.002+02:00

Ännu en vecka har gått. Tre av dagarna den här veckan har kandidaten varit på vårdcentral. Förra året var jag ju på landet, denna gång mitt i staden. En ganska stor skillnad, de sociala problemen och oron över att klara vardagen var ständigt närvarande hos många av patienterna och många av berättelserna som jag fick höra bär jag med mig ännu.

Kliniskt märktes det annars tydligt att det är förkylningstider och jag tappade snabbt räkningen på alla barn som kom in med infektioner i öron, näsa och hals. Och de vuxna som stannat hemma från jobb och behövde sjukintyg. Många uppföljningar av medicinering (högt blodtryck är till skillnad mot förkylning inte säsongsberoende) och byten av antibiotika.

Under dagarna har jag tagit en enorm mängd anamneser, lyssnat på hjärtan och lungor och hört alla möjliga nyanser av missljud i luftrören. Jag har varit med på underlivsundersökningar och förgäves försökt mikroskopera fram orsakerna till besvären. Skickat in labbremisser och försökt knåpa ihop en remiss till specialist. Det där sista gav mig skrivkramp, tanken på att någon faktiskt skulle läsa det jag skrivit som utgångspunkt för att behandla en patient gjorde det omöjligt att få ner en enda bokstav.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var en bra och rolig vecka, och att allmänläkare mycket väl skulle kunna vara något som jag eventuellt kan tänka mig att jobba som…

Om en terminsstart

2011-09-10T15:54:00.003+02:00

Tiden går fort när man har roligt. De två senaste veckorna har jag:

- Lärt mig allt jag behöver kunna om dermatologi (så långt).

- Lärt mig nästan alla jag behöver kunna om lever-, pankreas- och gallvägssjukdomar (så långt).

- Lärt mig utföra en topp-till-tå-undersökning.

- Packat alla mina pinaler på jobbet då vi bytt samtliga möbler, kopplat om nät, packat upp alla pinaler igen och allmänt förbluffats över mängden prylar som blivit över när de gamla skåpen tömts.

- Flyttat serverprogramvara hos kund och dessutom lyckats få allt att funka efteråt.

- Kört igång en massa servrar i andra projekt eftersom jag råkade lova det i ett svagt ögonblick.

- Varit på Lunds humorfestival.

- Varit på loppmarknad i Bösarp och med våld fått tvinga mig från att köpa LP-skivor från 70-talet med titlar som ”Lars-Börje och Gunnel sjunger om Jesus”.

- Stått i ösregn och bevittnat ett löparlopp, i fall någon skulle skada sig.

- Glatt mig väldigt mycket över ett gratulationskort från västkustsläkten.

Och innan helgen är slut hade jag tänkt äta mig mätt på ~~Gränden~~ Rose Garden, plugga en massa sjukdomar i övre GI och kanske motionera lite.

Om Malmöfestivalen, del I

2011-08-19T12:22:00.003+02:00

I kväll börjar Malmöfestivalen och med den följer de obligatoriska passen i röda kläder, fem kvällar kommer jag jobba detta år. Inleder med kräftskivan på Stortorget och diverse musikaliska framträdanden från stora scen. Brukar vara en intressant kväll dels för att stämningen vanligen är både hög och trevlig, och skadorna till skillnad från de andra kvällarna i huvudsak drabbar medelålders kvinnor och män som mot bättre vetande dansar på borden till Perikles och sedan ”glömmer” att det är över en meter till marken när de så småningom ska gå hem.

Om en helg

2011-08-14T23:15:00.002+02:00

Varvar ner efter en händelserik helg. I fredags såg jag denna sommarens första och sista sommarscen på Pildammsteatern. Det blev modern dans, och dessutom väldigt bra sådan även om någon magi aldrig infann sig eftersom det kryllade av lekande småbarn framför och runt scen. Men jag tänkte i alla fall ta några lediga helger under hösten och se ett par av de verk som vi bjöds på smakprov av.

Igår var det Malmö halvmaraton och till 3332 löpare behövdes det sjukvård. Röda Korset hade ett fint tält till vårt förfogande och helt oväntat fick vi dessutom förstärkning av läkare och två syrror från akuten. Loppet gick bra och vi fick diverse blessyrer att ta hand om – utmattning/uttorkning med kollaps och kramper, värmeslag, ett antal ömmande knän, en mystisk vad och en tilltygad fot som trampat på en sten i hoppborgen… Enda problemet denna dag var att vi hade hela högtalaranläggningen alldeles invid tältet så kommunikationen utgjordes till stora delar av mimanden och försök att göra någon sorts smärtgradering av folks ansiktsuttryck. Jag hade radio och två mobiltelefoner och slog inofficiellt rekord i antal missade samtal på kortast tid.

Idag inledde vi med lyxfrukost - svart kaffe, äggröra, stekt bacon, kalljästa bullar som stått i kylen över natten och som efter 25 minuter i ugnen i morse blev delikata… Sen skulle jag ut och springa. La upp en ambitiös tolvkilometersrunda ner mot Hyllie och Limhamn och hem. Efter inte ens tre löpta kilometer stumnade benen så tolv kilometers löpning blev sju och en halv kilometer rask promenad. Ikväll åt vi grekiskt nere vid Tessins väg och sen vidare till ”Ditt liv är här” nere på Kallbadhuset – en kändis blev intervjuad, och olika händelser i kändisens liv framfördes av en improvisationsteatergrupp. Kändisen skulle varit Anders Johansson (i ”Anders och Måns”) men istället blev det Måns Nilsson (i ”Anders och Måns”) och för mig spelade det absolut ingen roll. Det blev en rolig intervju och de flesta gestaltningarna blev – om inte som jag föreställde mig dem – mycket roliga.

Nu lyssnar vi på regnet som faller, och i morgon är det måndag igen.

Om väntan

2011-08-12T16:58:00.002+02:00

Av mina nio månaders studieuppehåll återstår nu endast två veckor, sen blir jag femteklickare. Tyvärr får jag inte reda på var jag hamnar (Malmö eller Lund) förrän en vecka innan kursstart, så det är lite nervöst just nu. Jag har laddat upp genom att gå igenom scheman för att kunna räkna ut vilka grupper som är bäst ur arbetstidssynpunkt (och skriva små skript som gör att jag kan stoppa in hela schemat i Google-kalendern). 0800-1200 = bra, 0800-1000, 1445-1645 = dåligt. I Malmö har man dessutom anpassat sig till Lundastudenternas sov- och bussvanor så det är bara ett fåtal obligatoriska moment som börjar före klockan nio på förmiddagen. I Lund börjar dagen i regel klockan noll-åtta-noll-noll, och tillsammans med det faktum att momenten är spridda över hela dagen så önskar jag nu inget mer än att hamna i Malmö. Oavsett var jag blir placerad har jag i alla fall önskat och fått plats i de framräknade ”bästa” grupperna.

Och fram tills den 22:a får jag alltså vänta och hoppas.

En dag på återvinningen

2011-07-17T15:11:00.001+02:00

Fem dagar efter hemkomsten från Skottland kände vi att det var dags att göra något vettigt av semestern. L jobbade i torsdags, för egen del har jag kört Kronblomvarianten och på ryggläge i soffan lyssnat på det regn som fallit, lagat backupper på jobbet och spelat gamla Panzer General i en MS-DOS-emulator.

Idag tog vi oss i kragarna, hyrde ett släp och började röja förråden. Både vind och källare var fulla av möbler som vi sparat ifall det inte skulle funka att bo ihop, men nu när vi är förlovade har vi definitivt satt punkt för den ångerveckan. Så till återvinningen har nu fraktats en styck soffa (som tog upp typ halva vinden), två sängar (som tog upp halva källaren), ett köksbord, en TV-bänk och tjock-TV samt en byrå som jag fick på köpet när jag flyttade in. Byrån föll isär när jag lyfte den, i platt form var den oerhört mycket enklare att hantera.

På återvinningen fick vi oväntad hjälp. Så fort vi backat upp till containern för resårmöbler dök det upp en kille i varselkläder. Han kunde inte ett ord svenska men han deklarerade tydligt att soffan var hans. Sen hjälpte han till att slänga sängarna. Även bordet ville han ha. Under tiden vi lastade ur sladdade en van från en möbelåtervinningsfirma upp jämsides och efter en kort överläggning mellan vår medhjälpare och bilens förare hystades bordet in i skåpbilen medan soffan till slut hamnade i containern. Allt gick väldigt snabbt, vi kunde bara konstatera att släpet helt plötsligt var tomt.

Så nu återstår ”bara” att gå igenom alla lådor jag lovade gå igenom innan L flyttade in. Vilken dag som helst tänkte jag, har ju en vecka kvar på semestern.

En andra mil

2011-06-18T21:18:00.002+02:00

Klappar mig på axeln efter att ha sprungit milen i Torup. Den har hägrat sedan jag började motionera, hittade en två och ett halvt år gammal anteckning där jag genomgick helvetets alla kval medan jag gick-joggade mina första tre kilometer. Och det är andra (i princip) gången jag lyckas springa en hel mil någonsin.

Tidsmässigt är jag rätt nöjd ändå med 1:16 på en så pass kuperad sträcka som det rör sig om och jag har lärt mig en del om var jag ligger pulsmässigt under så pass lång ansträngning.

Nu är planen att få upp tempot och kapa tiderna. Milen under timmen i Torup vore... "himla kul".

Insert rubrik här

2011-06-12T23:23:00.009+02:00

Veckorna rullar på och det är svårt att fatta att det är två veckor till Midsommar, och tre till semester. I år ska jag och L till Skottland och vandra, det blir fem dagar och elva mil längs rutten som kallas Great Glen Way och som går från Fort William i väst till Inverness i norr. Upplägget känns helt ok, resebyrån ordnar med hotell och bagagetransporter, vi vandrar dagsetapperna med lätt packning.

Ännu ett tecken på att det är sommar är jobbets sommarfest, som jag av tentaskäl missat de senaste åren. Det blev i år en favorit i repris, segling. Detta året enbart till det bättre – sist hade vi dagarna innan haft ett större haveri där jag efteråt lyckades radera ut två veckors arbete för delar av bolaget. Dessutom blåste det nästan ingenting. I år snurrade maskinerna ostört och vi hade god vind ute på havet. Tyvärr höll det på att sluta illa. Under en gipp där vi vänder båten med vinden i ryggen slog seglet över med sådan kraft att en kollega inte hann ducka utan fick bommen i huvudet. Blodvite uppstod men tack och lov var det ”bara” ett jack i örat. Efter seglingen följde mingel och diverse lama ursäkter om varför slutresultatet blev som det blev innan vi gav oss till Plockepinn bakom Inkonst och åt en helt ok middag. För min del avslutades kvällen där, resten av gänget skulle vidare på annat håll. Det gick nog rätt vilt till med tanke på att fd kontorschefen förmådde formulera ett tackmail först för en halvtimme sen.

Igår var det vila och uppladdning till kvällens cocktail-party. Fem drinkar skulle testas och betygsättas, vi fick småplock att fylla magen med och gott om tid att mingla mellan varven. Vinnardrinken blev en brun version av Singapore Sling. Det var intressant att uppleva att det som såg ut som avloppsvatten smakade inte alls som avloppsvatten. Jag tyckte inte jag drack så himla mycket under kvällen men uj vad seg jag var i morse och L var ännu värre däran. Idag skulle vi dessutom ut och provvandra utrustningen i Fulltofta. Jag hade (för egen hand) planerat att vi skulle upp tidigt, äta en stadig frukost och sen ge oss iväg. Sanningen var att vi kom upp sent, åt förvisso en stadig frukost men kom iväg först på eftermiddagen. Och inte blev det bättre av att chauffören inte kunde skilja på väg 13 och 23 utan med viss förvåning insåg att Ringsjön låg åt fel håll. Vi kom fram till slut i alla fall och efter att inledningsvis gått fel Skåneled dessutom kom vi rätt och ca två och en halv timme senare var vi tillbaka där vi började. Det hela gick rätt bra, förutom att jag med yllesockar glider i skorna. Så nu har jag lite ångest – chansa på att underlaget blir plant eller köpa ett par nya kängor…? Positivt var att jag överlevde myggen. Fick några bett men det blev inte mycket värre än att jag hade blod i halva nyllet efter att ”råkat” mosa en insekt vid fel tidpunkt.

Hemresan blev lika slumpartad som uppresan. Körde fel i början (jag skyller på att L somnade så fort hon satte sig i bilen så jag fick ingen hjälp med kartläsningen), sen var det tvärstopp på E22 pga olycka och en lång omväg innan vi kom hem. L lagade en formidabel kvällsmåltid och nu är det powerslappa som gäller innan sängen kallar.

Certifierad!

2011-05-16T20:52:00.003+02:00

Istället för att plugga och ta poäng kan man plugga och ta certifieringar. Idag skrev jag min första Microsoftcertifiering på sådär tretton år, och är nu en stolt MCTS (Microsoft Certified Technology Specialist) på ämnet "Configuring Windows Server 2008 Network Infrastructure". Det kostade en slant, men kan vara bra att ha på CVt när jag ska konsulta. Och framöver när vi ska rulla ut 2008 på jobbet. Och eventuellt någon gång när jag är färdig läkare.

Det ska dock sägas att det inte alls var så rakt på som jag trodde. Vi kör ännu inte speciellt mycket Windows 2008 på jobbet så jag fick sätta upp en labbmiljö hemma. Och medan de mer grundläggande sakerna som finns i Windows 2003 – IP-adressering, DNS och DHCP – var rätt lika var de nyare säkerhetsfunktionerna som att hugga i sten. Och uppdateringstjänsten WSUS använder vi inte och den lyckades jag inte ens installera i labbmiljön. Det kändes som nästan alla frågor på testen kom att handla om just WSUS.
Värre var att boken jag använde handlade om Windows 2008 medan testen handlade om efterföljaren – Windows 2008 R2. Skillnaderna finns, och de måste man känna till.

Labbmiljön – om någon är intresserad:
”Server”
Quad core CPU på 2,6 GHz
8 GB RAM
hyfsat snabb och tillräckligt stor SATA-disk

Ubuntu 11.04
VirtualBox, senaste OSE-versionen + expansion pack
Evalueringsversioner av Windows 2008 R2 och Windows 7 Enterprise
Vyatta (mjukvarurouter) för att testa RIP

"Klient"
Min jobblaptop med Terminals

Boken jag använde var MCTS Self-Paced Training Kit (Exam 70-642): Configuring Windows Server 2008 Network Infrastructure

När lammet tystar mun

2011-04-26T10:41:00.002+02:00

På min gravsten kommer det med stor sannolikhet att stå ”Lite eljest”. Det gäller inte bara i karriären, utan även matlagningen. Idag skulle jag för första gången i livet tillaga lammstek, men naturligtvis kunde jag inte göra det på det vanliga sättet utan valde att göra det enligt halvdagsmetoden – sätt steken i ugnen på så låg temperatur som det är möjligt och kör sedan med stektermometer tills den är klar, någonstans mellan 55 och 60 grader. Inte helt enkelt med en gasspis som har som lägst 150C på vredet, men med luckan på glänt fick jag ner temperaturen en hel del.

I övrigt gjorde jag som det flesta andra, tog en urbenad enkilosstek från ett skånskt och ekologiskt fd lamm. Mortlade vitlök och några kvistar färsk rosmarin i olivolja, klappade in i steken. Salta och peppra. Brynte tillsammans med en grovt hackad morot, en likaså hackad halv gul lök, några grovt krossade vitlöksklyftor och rivet citronskal. Efter ett litet tag i med några dl vitt vin. Efter bryning – band ihop köttet med steksnöre (förmodligen något jag skulle kunna gjort innan bryningen) och lade tillbaka den bland grönsakerna. Sen skjuts in i ugnen med hela härligheten.
Det tog ca fem timmar att få upp köttet i 55C men då blev det så mört och fint att det utan minsta tvekan var det bästa lamm jag ätit i hela mitt liv.

Avnjöts till en potatisgratäng (som fick göras ovanpå spisen istället) och ett glas Amarone.

Reclaim the utsikt

2011-04-08T19:18:00.001+02:00

Fortfarande en snorgärs, men det uppvägs delvis i alla fall av att fasadrenoveringen av husets södersida äntligen är klar. Byggställningarna är på väg ner och det gör att vi fått såväl utsikt som möjlighet att använda balkongerna igen.

London Calling

2011-04-06T22:42:00.005+02:00

Helgen spenderades i London. Ls syster S har fått barn nyligen och vi ville dit och hälsa på och bebisknarka lite. Resan gick bra men på Kastrup tycks samtliga IgA-antikroppar i näsan passat på att desertera till en ännu okänd destination för kort efter ankomsten till den stora staden kunde ett antal förkylningsvirus göra entré lite väl enkelt.

Efter att ha checkat in på hotellet och bekantat oss med rummet och Den Talande Hissen mötte vi upp bebis plus mamma S och resten av dagen försvann snabbt medan vi ömsom gosade med sovande bebis, ömsom försökte trösta gråtande bebis.

Lördagen inleddes med georgisk frukost (äggröra och toast, tydligen har engelsmännen och georgierna någon gemensam kulinarisk stamfader) och ägnades i övrigt åt att tycka synd om mig själv och att shoppa. Medan L försvann in i Nike Store gick jag på upptäcksfärd i grannskapet och insåg att så gott som alla människor verkar hålla till på huvudgatorna. Ett kvarter från överfulla Regent Street var det lika mycket trängsel som på gågatan i Trelleborg veckan före lön. Vi arbetade oss ner mot Picadilly Circus och medan L avslutade på Lillywhites hade jag egen julafton på Jermyn Street där alla skjorttillverkare håller hus. Köpte fyra skjortor och tog ett antal mått för att kunna beställa på nätet senare. Apropå tycka synd om, så hade killen på Church’s maximal otur när jag kom in klockan halv sex och bad att få prova skor. Det luktande nog inte rosor där nere. Skorna jag provade var verkligen något att dö för, och om jag bara hade vetat att de satt rätt och inte skulle börja glappa mer (jag har tyvärr väldigt smala hälar) hade jag med glädje betalat de £340 som de kostade.

Kvällen spenderades med mera bebis, och vi såg film – ”I rymden finns inga känslor” som var engelsktextad så även bebis pappa A skulle förstå. Strängt taget vad det bara jag och A som såg hela filmen. Bebis sov i mitt knä och L och S somnade också tämligen omgående i soffan.

Söndag – väckning klockan sju sedan något efterfestande missfoster lyckats dra igång brandlarmet på hotellet. Därefter (några timmar senare) var det middag hos S och A. Även As föräldrar skulle komma och då jag hört mycket om dem var det väldigt trevligt att träffa dem. Och vi bjöds på en utsökt måltid.
Sedan drog jag och L ut på egna äventyr. London är en stad med många ansikten – vi bodde i Hackney som om man ska vara krass är väldigt mycket ghetto och väldigt få på bussen till och från centrum är vita. Nu gick vi ner mot Whitechapel och hamnade på Brick Lane som i mina ögon är någon sorts utflippad korsning mellan Christiania och Möllevångstorget. Mot hotellet igen via Old Spitfields Market där jag handlade mer kläder hos Nigel Hall. Expediten där var svensk vilket gjorde det avgjort enklare att handla. Kvällsmat på ett turkiskt hak. Maten var ok, bordsgrannarna var det inte. Och vi gav så lite dricks att vi sannolikt själva hamnar i grytorna om vi vågar oss dit igen.

Måndag – långpromenad med S och bebis, lunch på ett italienskt ställe och sedan satt vi och degade på hotellet i väntan på att åka ut till flygplatsen. Vi tog farväl av Den Talande Hissen och lämnade sedan London för denna gång. Resan hem gick utmärkt och vi lyckades med konststycket att ta oss från markkontakt till Öresundståg på 26 minuter. Och på den tiden hann vi dessutom med passkontroll, att hämta ut väska och köpa biljetter. Den tveklöst största utmaningen var att hitta busshållplatsen på Hyllie, skyltningen lämnar lite väl mycket åt fantasin. Och tullarna som gjorde razzia medan vi steg av visste inte heller.

Sammanfattningsvis var det bortsett från förkylningen en riktigt bra helg. Sen var det åter till vardagen, skönt att veckan blir kort.

Om söndagar

2011-03-27T12:52:00.004+02:00

För att logiskt anknyta till föregående inlägg så hatar jag även sommartiden. Känslan av att blivit bestulen på en timme, obehaget av att veta att man sovit nästan till lunch när man egentligen inte alls gjort det… Jag känner mig kränkt.

Anyway, bortsett från detta har veckan mellan måndag och nu varit helt ok. Den har flugit fram i ett tempo som fått det att nästan svartna för ögonen. Jag har jobbat på dagarna, tränat på morgnar och kvällar och tiden utöver detta suttit och gottat mig i Funbeat, detta paradis för motivation och inbördes beundran. De senaste två veckorna har jag exempelvis tränat under totalt nio och en halv timme, och igår kröntes det hela med personbästa på 5 km ute i Bulltofta. På kvällen drog jag till Musikhögskolan där jag först fick lite träning i Polska och sedan avnjöt jämtländska Triakel. Fullsatt och hög stompfaktor - folkmusik ska definitivt upplevas live.

Idag är det dags för husvisning i Bjärred igen, därefter födelsedagskalas hos svärfar.

I morgon är det ny vecka igen, och på fredag väntar långhelg i London.

Meh

2011-03-21T15:36:00.001+01:00

Det finns åtskilliga anledningar att hata måndagar. Här följer ett par stycken:
1) Jag kom inte iväg till jobbet lika tidigt som jag tänkt.
2) När jag kom iväg låg bromsen an mot bakhjulet så ca halvvägs var jag genomblöt av svett.
3) Då kom jag på att jag eventuellt glömt stänga av kaffekokaren.
4) Så jag fick vända och cykla hem, och när jag klev av cykeln var jag svettig och fruktansvärt mör i benen.
5) Kaffekokaren var givetvis avstängd.
6) Genomsvettig, med möra ben och nu också lätt förbannad tog jag bilen till jobbet istället.

Helga vilodagen eller nåt

2011-03-20T21:04:00.004+01:00

Jag hade precis börjat skissa på ett blogginlägg om hur skön den här söndagen var när jag fick ett nödsamtal från jobbet som krävde en akutinsats och som innebar att jag fick ta på mig beredskapskepsen under resten av dagen.

Anyway – bortsett från detta var det en skön söndag idag, jag och L storstädade igår och inget slår känslan att vakna upp i ett rent hem. Dessutom är detta avslutningen på en grymt skön vecka, aldrig någonsin innan jag tränat sex dagar i rad innan så det känns som jag kan unna mig en vilodag.

Förutom shapen på måndag och simning på tisdagen blev det spinning i onsdags, simning i torsdags och styrketräning i fredags. Och igår sprang jag en femkilometersrunda på Bulltofta, och till min stora glädje och överraskning sprang jag både snabbare och med lägre snittpuls än innan. Fick även fixat nya däck till cykeln och på fantastiska Bikemasters nere på Limhamn lyckades man ur begagnatgömmorna fiska fram exakt den del till mitt gamla Abus-lås som jag letat efter i ett par månader nu. Nu återstår bara att fixa ett problem med bromsen (den bromsar bra men släpper inte efteråt) och rengöring så blir cykeln som ny igen.

I eftermiddags var vi i Trelleborg och firade moderns födelsedag med god mat, tårta och ett par nya drivrutiner till hennes dator. Ett ovanligt lugnt firande då bägge huliganerna hade däckat i varierande grad pga sjukdom och inte kunde komma. Sedan hem, hittade till vår stora förvåning en P-plats i kvarteret - happy joy, joy.

Avslutade med Solsidan och trevligt nog var vi var rörande överens om hur vi inte ska ha vårt framtida bröllop. Nu ryggläge i soffan, sen blir det att packa och förbereda morgondagen.

Mera träningsskryt

2011-03-15T19:32:00.003+01:00

Efter att under en längre tid pendlat mellan sjuk, trött och lat tog jag mig i helgen i kragen för att komma i form igen. Bidragande orsak får nämnas vara vårvädret, samt bisarrt nog Solsidans avsnitt om olika typer av fetma. Jag började inse att jag kan vara i riskzonen att bli ”smalfet” och det är något jag helst vill förskona mig själv och min omgivning från.

Så – efter att ha arbetat hemma på fredagen för att jag kände den där förhatliga känslan av förkylning på ingång satsade jag på att fördriva ont med ont och körde en femkilometersrepa på lördagen. Tur nog glömde jag pulsbandet hemma, det var inte tal om pulsträning utan det handlade om att komma i mål. Under över alla under gav förkylningen med sig.

Igår var det dags för ett nytt shapepass, något som min kollega H i Stockholm beskrev som "Pure Torture 60 minutes". Dessutom hade käraste L outat mig så med största sannolikhet visste instruktören vem jag var. Så mycket för mina försök att hålla en låg profil.

Och idag var det dags att lägga ytterligare träning till meritlistan. Kollegan K upplyste om att man kan morgonsimma på Kockums Fritid, varje tisdag och torsdag öppnar de klockan sju. L uttryckte starkt tvivel över mina ambitioner, men jag lät mig inte hindras av denna skepsis utan klockan kvart över sju i morse klev jag i bassängen. På frågan hur länge sedan jag faktiskt simmade i bassäng senast blir svaret – inte en aning, men förmodligen någonstans i grundskolan.

Dagens simning gick i lugnt och behagligt tempo. Av någon outgrundlig anledning var bassängen redan när jag kom fullknökad av pensionärer som i sakta mak tog sig runt i vänstervarv. Varför dessa gamlingar, med oceaner av fritid, måste upp i svinottan fick jag aldrig något svar på. Och ute i omklädningsrummet mötte jag en äldre herre som klagade på all jäkt i vardagen. Fick tyvärr ingen chans att närmare fråga hur en nybliven pensionär någonsin kan vara stressad.

Och har jag minsta rörlighet i kroppen i morgon tycker L att jag ska komma på hennes spinningpass, fortsättning följer…

(Bildbevis, bortsett från att tiden inte alls stämmer... (yada yada dålig bortförklaring...))

Inception

2011-02-13T10:12:00.003+01:00

Så har jag då sett den enormt hypade ”Inception”. 8,9 i betyg på IMDB, och det tycks gå en magisk vattendelare mellan de som diggar och förstår handlingen och de som diggar utan att förstå. För egen del var inte den största utmaningen att förstå handlingen, utan att inte somna. Det som hindrade mig var väl i huvudsak den närmast stendumma dialogen som till 90% gick ut på att någon högt berättade för de andra vad som skulle hända härnäst. Dessutom på nybörjarnivå. Man kan ju tycka att alla dessa grundläggande begrepp var något de borde känna till innan, å andra sidan fick jag inte intrycket av att rollfigurerna var sådär enormt smarta. Var det verkligen ingen som ens funderade lite på vad som hände om man dog i drömmen men inte kunde vakna i verkligheten för att man var drogad?

Mot slutet fick jag mycket mer sympati för killen de skulle blåsa än de empatilösa och blåsta nollorna som skulle blåsa honom. Karaktärernas djup var noll och intet, inte ens Leonardo DiCaprios plågade relation till sin döde fru gav något mer än att man ska akta sig för godståg som löper amok i storstan i allmänhet. Och möjligen döda exfruar i synnerhet.

Actionmässigt var filmen däremot en höjdare, någon skrev att Matrix möter Bond och det känns helt relevant. Sen kan man alltid invända mot det tröttande faktum att Hollywood fortfarande skapar skurkar (förlåt, jag menar ju projektioner) som under en kvart pepprar en skåpbil full med bly utan att orsaka några nämnvärda skador på de som sitter i bilen. Känns lite 90-tal.

Men som helhet – två och halv timme halvkass underhållning.

Oj oj

2011-01-28T18:52:00.003+01:00

Summan av synderna är konstant. Kort efter tentabeskedet lyckades jag tappa kollegans nyinköpta, i bubbelplast invirade hårddisk i bordet så den avled. Suck.

Oj

2011-01-26T12:17:00.002+01:00

Försöker sätta ord på chocken när jag fick resultatet men det går inte. Fick till och med maila institutionen för att få bekräftat det jag aldrig någonsin kunde föreställa mig:

att jag klarat T4-tentan.

Nu försöker jag återfå fattningen så jag kan göra något produktivt här på jobbet.

I serverrummet kan ingen höra dig skrika, del XXVII

2010-12-09T18:51:00.004+01:00

Jag måste omedelbart ta tillbaka mina ord om åtta månaders semester. Det lär snarare bli åtta månaders fäktning mot omöjliga produkter, korkade installationsverktyg och trilskande hårdvara. Idag skulle jag installera Windows 2008 på en virtuell server, och jag kan inte begripa hur något så enkelt kan bli så svårt.

Förutom att jag plötsligt och utan vettig anledning inte kunde ladda hem varken mjukvara eller licensnycklar (dessutom med den oändligt korkade uppmaningen ”contact your administrator” – jag är för böfvelen global administratör i verktyget) lyckades jag också sänka en helt och fullkomligt ren Windowsinstallation. Eller mer specifikt så sänkte den sig själv, genom att en mjukvarukomponent som ansågs som "viktig" (.NET 3.5) skrev sönder en konfigurationsfil. Inga större problem att fixa manuellt - man återställer originalfilen, om det inte vore för det lilla att de sjutton uppdateringar som skett av komponenten sedan dess alla gör samma idiotiskt korkade sönderskrivning. Lägg därtill att databashanteren (SQL Server 2008) jag skulle installera vägrar ha med något att göra som inte heter .NET 3.5 SP1. Att tro att den skulle uppskatta en ny och fin version fyra kunde jag glömma. Det tog fem installationsförsök att sätta den.

Sen gjorde jag tabben att försöka ladda hem saker till servern direkt från Microsofts webbplats. Medan webbläsaren glatt meddelade att sidan minsann var "trusted" med en fet grön bock i läsarens nedankant överöstes jag av varningar om blockerade skript och annat elände, som avslutades med ett kort meddelande om att den av säkerhetsskäl inte tillät nerladdning från den här siten.

Om någon undrar varför jag har halvdruckna flaskor sprit i mitt skåp på jobbet kan ni sluta undra nu. Det handlar om överlevnad.

Dr Paus

2010-12-08T16:32:00.002+01:00

Efter fyra terminers studier landade jag häromdagen i en insikt om att jag inte orkar längre. Under tre terminer var det i stort sett inga problem att vara all tid på skolan och sen vara tjugo timmar på jobb på en vecka. Och ändå klara tentorna. Men redan förra terminen började hjärnan kännas som teflon, saker fastnade liksom inte riktigt.

Under fjärde terminen har det där eskalerat, tempot är högre och även om jag egentligen inte har några problem att få tiden att räcka till, känns det som att hjärnan totalvägrar. Veckornas tema pluggas in, redovisas och försvinner sen i ett töcken. Gamla kunskaper sitter, på obduktionen häromveckan satt a. mesenterica sup. och truncus coeliacus som en smäck utan att jag egentligen behövde fundera på det. Men be mig redogöra för de vanligaste blodsjukdomarna som vi läste för ett par veckor sedan och jag kommer att se ut som ett levande frågetecken. Tidigare terminer lärde vi oss fysiologi och man fascinerades av att allt faktiskt funkar. Nu under patologin får man lätt intrycket att inget någonsin funkar. Jag har inget annat än sjukdomar i skallen, och då har jag ju inte ens börjat på klin. Och det är omöjligt att koppla av, vad jag än gör pockar studiemål och veckans PBL efter min uppmärksamhet. Var jag än är, borde jag sitta vid skrivbordet med Robbins uppslagen.

Så – istället för att gå rätt in i väggen drog jag förra veckan i nödbromsen, och nu vankas studieuppehåll. Förhoppningsvis en termin bara, innan jag återvänder till skolan efter sommaren. Ska bli så underbart skönt att ha lediga helgen, att kunna sitta vid datorn en hel kväll utan att ha dåligt samvete, att åka på utflykter och semester med L, att få tid att ställa hemmet i ordning.

Den 17 januari är det åter till jobbet för heltid i åtta månader, men just nu känns det mer som en lång semester.

Aj?

2010-12-02T19:15:00.001+01:00

Idag venprovtagning. Lite nervöst även om det var andra gången, kanske mest för att L som stack mig enligt egen utsago var ”fett bakis”. Men naturligtvis gick det hur bra som helst, och jag märkte inte ens rörbytena – risken är ju att man rycker till när man drar ut eller trycker in rören.

Även jag lyckades pricka rätt ven och inget mer, inga blåmärken så långt vi kunde se.

Resultaten var helt ok, hade högre Hb än på hälsoundersökningen för ett halvår sen. Låg och fin sänka och CRP under detektionsgränsen. Så jag verkar överleva den här veckan också.

En bra dag

2010-12-01T19:05:00.003+01:00

I allt mörket och elände meddelas:

Inget förgyller en dag som att kunna visa och förklara urinvägarna för en (fd) cancerpatient som sökte information på biblioteket men som inte hade en aning om var och hur h*n skulle leta. Lovorden haglade och jag tror sällan jag sett en lyckligare människa på väg till kopieringsapparaten med anatomiböckerna jag rotade fram.

The XXXLutz Experience

2010-11-30T22:14:00.002+01:00

Efter att ha letat matbord på ett par olika ställen under några veckors tid hamnade vi till slut på XXXLutz i IKEAs gamla lokaler. Om detta stället har det florerat diverse rykten om allt från möbelkvalitet till matens förträfflighet. Ett rykte jag uppfunnit alldeles själv var att alla i personalen skulle bryta på tyska. Nog bröt de, men på alla andra språk. Jag blev gruvligt besviken.

Nåväl. Till vår förvåning fann vi här såväl bord som stolar som vi ville ha, och efter att ha mätt och testat storleken (bordet är större än det vi har idag och därmed lättare att kollidera med och det finns en övre gräns på antalet blåmärken per dag man kan acceptera) såg vi varandra i ögonen, tog varandras händer och Disneyglädjestrålade ”detta ska vi ha!”.

Så, efter jobbet idag tog jag bilen ut, och efter en pappersexcercis av typisk tysk manér (det är väldigt mycket "Herr" i bunten papper jag fick ut)(och jag vet att XXXLutz är från Österrike, men trodde inte de skulle brås så mycket på storebror i norr) sprang jag för att betala och hämta ut mina saker.
Sakerna fanns på lager, men medan jag för mitt inre väntade mig ett stort, varmt och ljust innelager visade sig verligheten bestå i ett blåshål i frihamnen (500 meter från jobbet, jag kan nog till och med se huset, snacka om omväg!) där en tyskbrytande kvinna (äntligen!) tog emot mina papper och sedan lät mig stå att vänta ute i det arktiska klimatet innan en tjomme långt om länge hivade ner lådorna från en öppen lastport. Väntan blev extra lång eftersom han missade att det stod saker på lappens bägge sidor...

Matt av upplevelsen har jag ännu bara skruvat ihop stolarna och så långt verkar kvaliteten vara helt ok. Vi får väl se när bordet är ihopsatt.

På andra sidan

2010-11-25T16:04:00.004+01:00

Idag var det dags för det första av två obduktionspass. Jag ska inte gå in på några detaljer, nöjer mig med att konstatera att det gick lättare än förväntat (mentalt sett, vi slapp de mer handgripliga delarna) och att kroppens inre inte alls liknar de färgglada illustrationer man kan hitta i böckerna.

Därefter hastade jag iväg till jobbet för ett eftermiddagspass bakom skärm och tangentbord.

Det är verkligen tvära kast just nu.

Tre centimeter snö i Skåne

2010-11-24T16:28:00.002+01:00

Som förväntat blev det jordens kaos i morse, när folk skulle till skola och jobb. Kvart över tio när vi skulle ha vårt PBL-möte var jag helt ensam. Sen kom först tutorn och såg förvirrad ut, följd av de två gruppmedlemmar som normalt brukar komma absolut sist. Resten satt fast i försenade bussar på vägen mellan Lund och Malmö. Det hela är svårt att begripa med tanke på att precis alla vetat om att det skulle snöa i natt. Och inte kom det mycket heller, snöskyffeln lämnade jag hemma.

För egen bestod snökaoset i frusna växlar på cykeln, samt lätt frusna öron på väg till jobb. Jag tyckte inte en halv minusgrad motiverade mössa, däremot borde jag kanske ha insett att nordanvinden definitivt gjorde det.

Dagens fråga: vem har bestämt att alla restauranger måste servera kålpudding eller kåldolmar denna onsdag? Inte ens jobbets matställe - som hade pannbiff överst på menyn - undkom utan tvingades abrupt byta till något kåljox de också.

Not Everyday Is Like Sunday

2010-11-21T22:50:00.006+01:00

Trots extra jäsning och en maratonbakning i ugn blidde bröd nummer två inget mer än krispig gegga och förpassades därmed även den till soporna. Det har sedan rapporterats om mystiska ljud från soprummet men jag tror inte limporna är de skyldiga till detta.

Helgen i övrigt har varit rätt så intensiv. I fredags kväll konsert med nån sorts rockband, jag var där för att första-hjälpa. Det var en intressant upplevelse, tror sällan jag sett så många tatuerade människor på samma ställe samtidigt. På scenen röjdes det och bandet backades av en magnifik eldshow, förmodligen hade de också en gasläcka för doften av ruttna ägg kunde inte någon missa. Det blev en bra kväll ur jobbsynvinkel, och med mina nya Peltorkåpor blev det tämligen uthärdligt.

I övrigt denna helg har vi lyckats tömma alla kartonger vi hade stående i köket. Alla luckor går att stänga och inga skåp har lossnat från väggarna så det känns riktigt bra. Idag gjorde vi en ny möbelaffärsrunda, hittade ett köksbord vi kan tänka oss men i gengäld har vi nu fått problem med att hitta matchande stolar, taklampa, köksmatta och köksgolv. Vill. Ha. Hus. Nu.

Det har även varit premiär för glögg och pepparkakor med ädelost. Det var gott men vi underskattade den sederande effekten, redan klockan halv elva nådde vi vegetativt tillstånd i soffan, trots Monty Python på DVDn. Känns verkligen som att man utnyttjar lördagkvällarna maximalt.

Istället fick jag i hast bege mig till jobbet för att starta om en server i morse, så det var nog lika bra att det inte blev något partajande till halv fem. Dessutom har vi lungvecka och det är ett låååångt kapitel i boken.

Varde bröd?

2010-11-18T13:23:00.001+01:00

Surdegen blev inte gladare när jag försökte omvandla den till bröd. Efter att ha lagt till ytterligare mjöl, vatten och salt, rört, knådat, svurit, jäst i över ett dygn och avslutningsvis kört hälften av geggan i ugnen (L räddade mig genom att helt apropå hitta ett par brödformar i en flyttkartong) visade sig resultatet bli en ytterst kompakt degklump som var krasig på ytan men tämligen degig på insidan. Ingen risk för vapenklassning vilket jag fruktade, men skulle jag sålt den skulle det nog vara iallafall en treårsgräns på den. Eländet hamnade i soporna, även om de frasigare delarna var fullt ätbara och faktiskt riktigt goda. Den andra halvan av geggan fick jäsa över natten och åkte in i ugnen i morse. Efter en timme var den inte på långa vägar klar. Nu står den gottar sig i en avsvalnande ugn.

Lärdom 1: jäst är bra, tror jag.

Lärdom 2: bråttom och surdeg är två ord som inte ryms i samma mening. Eller ordlista.

...goes surdeg

2010-11-16T22:08:00.003+01:00

I likhet med alla andra trettioplusmän har jag börjat surdegsbaka, och i likhet med alla andra bloggande trettioplusmän måste jag blogga om det.

Ännu så länge är det i och för sig inte mycket att skriva hem om, det står en skål med en gegga av vatten och rågmjöl (som dammar något så in i helskotta när man ska hälla upp det) i köket och bubblar och har sig. Geggan kallas på fackspråk ”surdegsgrund” (hej, vad jag lärt mig) och den ska sen åstadkomma fantastiskt gott bröd. På något sätt. Genom att man tillsätter mer vatten och rågmjöl.

Problemet är att hitta ett bra recept på nätet. Det finns typ hundratals sidor där surdegsbakande trettioplusmän bloggar recept och kommenterar andra surdegsbakande trettioplusmäns bakande och bloggande. Och ingen har samma recept som någon annan. Man kan ha geggan i rumstemperatur, gärna lite varmare, absolut inte högre än 40 grader (då dör geggan) eller så ska man använda 46-gradigt vatten (geggan dör och återuppstår?). Geggan ska matas en gång om dagen, två gånger om dagen eller inte alls, röras om, förvaras lufttätt eller bara nästan, ibland i kylskåp, oftare ovanpå. Sen finns det så klart proportioner mellan vatten och rågmjöl, som ska leda till en gegga som har expanderat, men inte för mycket, som inte är för fast men inte för lös. Som luktar syrligt men inte för syrligt.

Lägg där till att en av de mer promenenta bloggarna påpekar vikten av att följa recepten, CHANSA INTE är deras första och viktigaste regel.

Ingenstans står det att surdegsbak ska ge migrän, jag rekommenderar alltså valfritt recept kompletteras med "Alvedon v.b.".

Fortsättning följer.

Heldag på VC

2010-10-01T13:18:00.001+02:00

Igår var det dags att än en gång möta patienterna. Denna gång på en vårdcentral ute i spenaten, inte helt långt från min forna hemstad. Och lika befriande som det var att andas frisk lantluft, lika nervöst var det att dra på sig den vita rocken. Jag fick i allmänhet några minuter själv med patienterna, tog anamnes och mätte blodtryck samt lyssnade hjärta och lungor. Därefter tog doktorn över och undersökte patienten ”på riktigt”, ställde diagnos och ordinerade behandling eller fortsatt utredning.

Både patienter och symtom spände över ett brett spektra - misstänkt halsfluss hos barn, känselbortfall, utslag, buksmärtor, höftsmärtor, lunginflammation, sår som behövde läggas om, samt en stor grupp äldre som kom på årlig besiktning och som hade med sig såväl kom ihåg-lapp som medicinlistor långa som Ullaredskvitton. Många med diabetes och högt blodtryck, en del låg så högt att jag trodde det var fel på manschetten. En del hade klätt upp sig inför besöket, andra kom direkt från arbetet.

Jag blev imponerad över hur smidigt allt sköts, samarbetet med labb och apotek sköts i de flesta fall helt automatiskt, och labbsvaret kommer ofta inom ett par minuter. Tyvärr krävde de mest intressanta patienterna jag hade uppföljning, så jag kommer aldrig att få reda på vad som låg bakom deras besvär.

Två patientsamtal spelades in med videokamera och ska redovisas senare. När jag tagit mod till mig ska jag kolla på dem i datorn också.

Det egentligen enda problem jag hade igår var relaterat till en annan sak. Jag har – efter sådär 30 år, skaffat hörapparat*. En liten grej som är stor som en öronpropp men kostar som en moped. Funkar väldigt bra (för bra ibland, i synnerhet ljudet från ventilation och fläktar hörs otroligt bra, samt ljudet från tangentbordet på jobbet), men är helt ickekompatibelt med stetoskop. Då är det bra med många fickor i rocken, samt att fortfarande ha minnesceller kvar så man kommer ihåg var man stoppade den.

(* Problemet är medfött och innebär att två ben växt ihop i mellanörat vilket innebär sämre hörsel. Går att operera men då får man oftast för bra hörsel och jag är inte riktigt där än…)

Läget och sånt

2010-09-16T15:42:00.001+02:00

Kopplingen mellan virus och ryggskott är väl inte helt klarlagd, men faktum var att de två herrar som tillsammans skulle hålla i veckans föreläsning i ämnet bägge drabbats av det. En av de två hade fått ryggen tillknyckt av en kiropraktor tidigare på dagen och kunde hålla sin del stående upprätt, den andre lade ut madrass och kudde på katedern och genomförde delvis sin halva liggande på mage. När vi slutat skratta var det en mycket bra föreläsning.

Mindre skratt orsakade måndagens föreläsning – tre timmars farmakologi var mer än nog. Cred åt min mor som nött ämnet inte i sex timmar (vi har andra delen nästa vecka), utan sex terminer.

PBLen har skruvats upp en aning, numera är det nästan undantagslöst äldre professorer som lämnar kliniken fyra timmar i veckan för att vägleda oss i vårt arbete mot kunskap och kliniska färdigheter. De ställer höga krav, men å andra sidan känns det verkligen att vi kan mer nu och den här terminen får vi mycket tillbaka för slitet under cellbiologin när vi tittar på immunförsvar och intracellulära mekanismer. Otroligt skoj och framförallt inspirerande.

Allt läsande har sitt pris dock. Mina ögon är tydligen rejält överansträngda, så numera är det glasögon på heltid som gäller. Undrar nu hur lång tid det tar innan skinnet på näsan härdar så att det inte längre känns som att plattorna som vilar mot näsroten ska gräva ner sig till näsbenet.

Om irrfärder i vardagen

2010-09-01T21:25:00.001+02:00

Malmö är staden där det omöjliga görs möjligt.

Själv lyckades jag i måndags efter skolan för första gången någonsin köra vilse på en närmast spikrak cykelväg, den som löper från sjukhuset ner till hamnen. Bortsett från en knick vid Triangeln och jordens krökning är den så rak att man nästan kan se slutet från början. På denna raka och fina cykelväg körde jag alltså vilse.

Det hela blir uppenbart om jag nämner att gatukontoret var inblandat.

Bakom Tringeln pågår nämligen arbetet med Malmös tunnelbana, ett ”arbete” som ännu så länge tycks bestå i att diverse folk i arbetskläder går runt och funderar på vad man ska göra med den jättelika stenöken som omger den iofs väldigt snygga nedgången. För säkerhets skull har man inhägnat hela stenöknen men just igår hade man dagen till ära öppnat upp staketet just på cykelbanan, och eftersom skyltning tydligen tillhör någon annan del av kommunen (som förmodligen har några månaders handläggningstid) hade man inte funderat speciellt mycket över att cyklisterna – i synnerhet vi som inte brukar köra den vägen så ofta – möjligen och eventuellt skulle behöva någon sorts vägledning.

Alltså – cykelväg, öppen grind, cykla. Ett par polska svordomar senare nådde jag motsatta staketet men efter några lika ambitiösa som tröstlösa försök att hitta ett hål som någotsånär motsvarade cykelbanans fortsatta sträckning var det bara att vända, hälsa glatt på andra cyklister som jag mötte och sedan försöka hitta någon väg runt alltihop. Detta lyckades till slut, genom att följa ett väl incyklat spår som ledde runt ett hörn och genom smala passager runt diverse hus. Slutligen skymtade jag Ljuset i form av konsthallen och efter att ha rundat denna var jag på rätt sida bortre stängslet, och kunde fortsätta min färd.

Strax före slutet uppstod ännu ett hinder, men då jag inte tror att ni orkar med mer spänning idag så får det bli en alldeles egen berättelse en annan dag.

Fjärdeklickare

2010-08-30T17:23:00.003+02:00

Sista måndagen i augusti 2010, höstkallt på morgonen och en ny termin börjar.

Upprop som vanligt, denna gång alltså i Malmö. Ingången är alldeles intill bårhusintaget vilket inte är alldeles okomplicerat. Vi uppmanas vara ”seriösa” ifall en transport är på väg in (av hänsyn till anhöriga), och vi får inte lov att ställa upp dörrarna till trapphuset då detta tydligen leder till baksug där vissa dofter från källaren kan tänkas berika luften i föreläsningssalen. Vi får inte heller luta oss mot fönsterna eftersom ingen kan garantera att vi är kvar på andra våningen om vi försöker.

Första föreläsningen behandlar bakterier och danskar. Framförallt danskar verkar vara poppis - Gram (som uppfann positiv/negativ-systemet för bakterieklassificering) var dansk och massa danskar får KOL och drabbas av skumma sjukdomar (difteri). Vi har även fått se bildexempel på fler äckliga bakterieåkommor än vi fått se äckliga bilder totalt under de tidigare terminerna (inklusive brännskadeföreläsningen). En riktig rivstart.

Därefter lunch och sedan en timmes pekpinnar rörande lokalerna. Hoppas jag inte behöver jobba med någon som sätter mikron på full effekt i 15 minuter och sen kommer på andra och roligare saker att syssla med.

Jag är förresten inte längre kursens ålderman. Minst en nykomling är äldre och gör om kursen, hans sista halmstrå vilket han berättade redan under uppropet. Jag blev plötsligt lite mer nervös än jag var innan.

Nu är det jobb en stund till, ska försöka få undan alla roliga uppgifter som mina kollegor samlat på sig under min bortavaro. En hel del.

Svansvift

2010-08-24T10:26:00.002+02:00

Homeostastentan i hamn, sju månader av studiestress och tentaågren är borta.

På måndag börjar patologikursen i Malmö, ska bli så otroligt skönt att slippa pendla.

Åtta terminer kvar.

Ack ljuva åttiotal

2010-08-18T21:17:00.004+02:00

Apropå vädret – jag fick rätt till slut. Med besked. Tyvärr blev det inget ”inomhus med tända ljus-mys”-regn utan ett ”utomhus på konsert under sex timmar”-regn. Tankarna gick osökt till Arvika 199x och skyfallet under avslutande Sisters of Mercy (och vårt vattenfyllda tält – jag vet precis hur de har det i Pakistan). Det var inte kul, men det kunde varit värre, exempelvis en Tomas Ledin-konsert. Nu var det istället Forever Young vi var på, för att se och höra ett antal kända 80-talsartister som gjorde någon sorts comeback.

Det var ett varierat nostalgiurval vi såg. Först ut var Jakob Hellman som – om jag fattade det rätt – körde hela sin första, senaste och enda hyllade skiva rakt av. Jag ska inte säga att jag jublade, det mest diplomatiska jag kan säga är att han gjorde en helt ok insats. Knappt hade han kört sitt sista plinkade ackord innan

Ultravox drog igång på andra scenen och vojne vilken konsert. Jag bör säga att jag aldrig varit någon direkt fan av bandet, den enda skiva jag har är en samlingsplatta som jag inte varit i närheten av att lyssna sönder. Förväntningarna var med andra ord inte på topp, även om det ryktats om att de skulle leverera. Och det gjorde de med råge, faktum är att jag hellre hör fantastiska ”Hymn” live 2010 än på skiva. Coolast av alla på scen var basisten Chris Cross, lite svårt att fatta att en tunnhårig farbror som verkade handlat sina kläder på Bo Ohlsons i Tomelilla (tänk Ullared minus kvalitet och passform) faktiskt låg bakom denna mäktiga musik. Mäktigt var också regnet, det var svårt att sjunga för munnen blev full av vatten när jag försökte. Åter till första scenen där

Lustans Lakejer hade återupplivats och Johan Kinde var fortfarande dekadent i vit skjorta, en löst hängande fluga runt kragen och ett glas champagne i handen, och sjöng låtar som han skrev när han var sjutton för sådär trettio år sen. Kan inte bestämma mig för om jag tyckte det var en bra eller dålig idé... Sen var det dags för

Reeperbahn och som jag längtat! Alltsedan ”Hundarna brinner” i filmen G har jag velat se dem live och det även efter att ha insett att de egentligen inte alls låter som bandet i filmen. Deras samlingsplatta gick till skillnad från Ultravox d:o varm i min CD-spelare och gör det ibland fortfarande. Ingenting hade dock kunnat förbereda mig på konserten, och framförallt Olle Ljungström som inte påminde om någon artist jag sett innan. Bandet var felfria, oklanderliga som en bunte jurister från Östermalm. Olle kom in med en sliten T-shirt, vinkade till publiken och gjorde sedan ett framförande som var lika delar förvirrande och briljant. Hans röst bar inte riktigt, han hade en pärm med låttexter och mellan och under låtarna betedde han sig aningen förvirrat. Jag blev förvånad att han visste att han var i Helsingborg och att han inte ramlade ner från scenen…
Å andra sidan passade hans framträdande som handen i handsken till texterna, och ”Små druvor” gav mig nästan tårar i ögonen. Synd att jag aldrig fick uppleva dem då, men detta duger. Och jag hade gladeligen kunnat betala hela inträdet bara för detta.

Alphaville var nästa band ut och det snällaste man kan säga om dem är att de – eller han, Marian Gold är ensam kvar av orginalbandet – låter ungefär som förr. Resten var en katastrof utan värdighet, Marians otroliga entusiasm och önskan att förvandla konserten till ett rock'n'roll-aerobicspass var inte vad i alla fall jag önskat mig. Men som sagt, sångmässigt ok. Nästa gång ska jag ha ögonbindel på mig. Sist ut blev

The Human League och de gjorde på alla sätt en ”perfekt” konsert. Snyggt riggad scen och ingen i bandet verkade ha åldrats speciellt alls, det kändes verkligen som att se dem på 80-talet. Det enda jag har emot dem är att de är så tråkiga - de skulle verkligen behövt lite rock'n'roll, och jag kom på mig själv att gäspa i takt med de vid det laget allt mer glesnande regndropparna.

Sen åkte vi hem, torkade oss själva och försökte torka kläderna som trots regnställ var blöta in på kroppen. Och mina skor är fortfarande fuktiga, så här nästan en vecka senare…

Summa summarum: kul att se, men bortsett från Ultravox och Reeperbahn är jag rätt nöjd med att ha sett de här banden en gång. Det börjar redan tisslas och tasslas om en upprepning nästa år, den som lever får se.

Newsflash

2010-08-09T18:02:00.002+02:00

I webbläsaren har jag just nu följande flikar öppna:
Gmail
Facebook
Wikipedia: Folsyra
Wikipedia: Tryptofan
Wikipedia: Melatonin
Wikipedia: Serotonin
Wikipedia: Carbonara

Det innebär socialt liv, studer och mat på samma skärm. Hur överlevde folk innan webben?

Things my girlfriend and I argue about - vädret

2010-08-09T09:57:00.004+02:00

Sommarens stora samtalsämne har varit regn. Närmare bestämt regn eller inte regn. Jag, som litar fullt och fast på tekniken, tittar på DMIs nederbördsradar och konstaterar att det ska börja regna inom sådär trettio minuter. L tittar ut och hävdar lika tvärsäkert att ”det ska det inte”. Tio minuter senare visar radarn att de mörka regnfläckarna nu befinner sig ännu närmare oss. L tittar ut och säger ”icke”. Och undrar i nästa andetag varför det är så viktigt att veta om det ska regna eller inte. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklarar att det är en viktig övning inför kommande villaboende - vet vi exakt när det ska börja regna vet vi också exakt när det är dags att ta in tvätten. L tycker inte jag är riktigt klok.

Det som stör mig i detta är att hon ofta får rätt. Vädrets logik är inte helt glasklar, vilka mekanismer som får skyfallen att tvärnita i höjd med yttre ringvägen, svänga höger och sen följa E22 mot Lund istället. Det regnar alltid mer i Lund.

I Helsingborg råder för övrigt det omvända förhållandet. Vi skulle på Fredriksdalsteatern som är en utomhusteater, och inför biljettköpet konsulterade jag alla tänkbara väderinstitut så att vi skulle kunna pricka en dag då vi 1) kunde, 2) fick bra platser (Ls paradgren - hon ringde hela släkten för att få ett statistiskt underlag) och 3) fick regnfritt. På basis av detta argumenterade jag framgångsrikt för söndagen, varvid L tyckte att det säkert kommer att regna då. Och det gjorde det så klart, men tur nog för mig bara små stänk och de kom dessutom först på vägen hem från teatern.

Ännu ett inlägg om motion...

2010-07-25T18:53:00.003+02:00

Trots den i mina ögon lätt överdrivna sommarvärmen har jag satsat (ännu en gång) på att få lite kontinuitet i löpningen. Den här gången har jag ändrat upplägget rätt så drastiskt. Istället för tid/distans och en tröstlös jakt på att kapa sekunder som gör att jag går i mål på maxpuls och sedan ligger och flämtar och är okontaktbar under en halvtimme efter målgång springer jag sedan en månad tillbaka enbart på pulsen – sätter ett tillåtet min/max-intervall och springer på det. Punkt. Sen håller jag på under en viss tid eller distans, men pulsmätaren får alltså ensam styra hastigheten. Resultaten är intressanta. Jag springer i princip lika snabbt eller långsamt (strax under 7 min/km) som innan, men är i betydligt bättre skick när jag kommer i mål. Min vilopuls har sjunkit (från 60+ till 55) och jag mår bättre rent allmänt (kanske en inbillning, men i så fall en väldigt trevlig sådan).

Idag stack L och jag till Torup för en löprunda, den första i skogen för min del sedan jag la om löpningen. Torup är en betydligt större utmaning än Bulltofta, vilket mest av allt beror på att den är så kuperad. Resultatet: för första gången någonsin lyckades jag därute springa 35 minuter i sträck utan vila eller paus. Jag hade en något sämre tid än på Bulltofta men också – vilket överraskade mig mest – en lägre snittpuls. Så nu är jag oförskämt nöjd.
L var inte sämre hon, nötte tre och två km-spåren ett par varv och fick ihop åtta km. Och hon var i bättre skick än jag efteråt.

Förutom banan var en skillnad idag att temperaturen var mycket behagligare, det var svalare och mindre klibbigt. Om vädret fortsätter hålla i sig ska det bli intressant att se hur veckans löppass kommer att falla ut.

Säger "blubb blubb"

2010-07-24T16:25:00.004+02:00

Idag har jag dykt för första gången i mitt liv. På Svedala utomhusbad påkläddes jag väst med vikter, en flaska luft, ett cyklop och en helvetes massa slangar med olika syfte och funktion. Sen var det bara att stoppa andningsmunstycket i munnen, försöka komma ner under vattnet (där var vikterna till stor hjälp) och ligga en stund på botten på 1,2 meters djup och lära sig andas och flyt. När man kunde andas och flyta fick man även simma iväg en bit.
Det var väldigt kul men det vore en lögn att säga att det var lätt. Framförallt var det svårt att hitta jämvikten i vattnet, att varken flyta upp eller sjunka och dessutom att hålla sig på rätt köl. Och inte ens i en bassäng (eller kanske just därför) var det någon sikt att snacka om. Att andas gick bra, men lite ovant att man enbart kan andas genom munnen och dessutom måste "ta i" hela tiden.

Osäker på detta blir min nya hobby, men det vore helt klart skoj att testa ute på öppet vatten vid tillfälle.

(Vad övrigt som hänt denna sommar ligger och bidar sin tid. Jag lyckas inte riktigt få det på pränt.)

Sagan om duvan och cykeln

2010-06-10T22:42:00.003+02:00

Och på hemvägen lyckades jag cykla på en duva. Det var en lätt surrealistisk syn att se och känna hur hjulen åkte över det arma djuret, och ännu mer surrealistiskt var det att se högen av fjädrar efteråt och dessutom inte hitta offret (jo, jag gjorde ett eftersök). Så förhoppningsvis gick det bra ändå.

De som cyklade efter hade i alla fall jättekul åt det hela. Skönt man kan glädja någon.

Vuxenliv

2010-06-10T17:20:00.001+02:00

Få saker är så avskyvärda som telefonförsäljare. Helt oförberett ställs man inför fantastiska möjligheter som ger en obegränsad lycka och glädje. Bara man tackar ja här och nu, när luren väl lagts på är det försent.

Lite samma känsla fick jag idag när jag lämnade banken efter den årliga översynen. Vi pratade pension som en dag blir aktuell och långt innan dess det liv jag kommer att leva om lite mer än ett år när jag tvingas säga tack och adjö till konsultjobbet för att spendera all vaken tid i landstingspyjamas någonstans på det stora SjukhUSet. Och det är lätt att bli fartblind när man med en knapptryckning flyttar en tredjedel av förmögenheten från ett konto till ett annat med lite bättre ränta (eventuellt, om nu inte kontot jag har idag med rörlig ränta går förbi det jag bytte till, vars ränta är bunden på ett år), och på stört ska välja en fond bland hundratals som ger bra avkastning och minimal risk. Någon sorts tröst är att de försetts med väldigt användarvänliga namn, typ ”Blandfond Försiktig” vilket till skillnad från ”Blandfond Offensiv” ger mer trygghet och mindre risk. Samtidigt känns det lite Stig-Helmer-nördigt på något sätt, och jag vill inte vara typen som uppfattas som jag har flytväst i badkaret. Så jag bestämde mig för att vara lite wild & crazy och investerade istället i ”Blandfond Medium”. Jag fick hålla hårt i stolen när jag sa ”Köp”, det nästan svindlade för ögonen.

Innan jag släpptes ut fick jag skriva på massa lappar där jag intygade att jag förstått att pengarna mycket väl kan försvinna ut i det blå och att banken i så fall är helt oskyldiga.

Så vi får väl se vart det barkar.

Wasserliebe

2010-06-07T21:27:00.001+02:00

Arbetsveckan startade med regn och blåst efter en sommarvarm och soldränkt helg.

Första post-tentadagen på jobbet kom och gick utan någon större dramatik. Eller mja – innan jobbet var jag hos tandläkaren och minuten innan jag skulle kallas in fick jag ett nöd-SMS från kollegan i Stockholm om att vi hade ett driftstopp. Då tandläkaren är ett av de få ställen där det är omöjligt att distansarbeta blev svaret ”Starta om. Jag återkommer.” Tjugo minuter och noll hål senare ringde jag för att kolla läget och då snurrade allt som det skulle. Jag bara måste nämna att dagens besök i tortyrkammaren var första gången jag var helt onervös. Det hände nog sist när jag var typ femton. Tandtråd rockar fett, verkligen.

Helgen var lika delar lugn och hektisk. Vaknade i lördags med jordens migrän, lyckades trots detta ta mig till IKEA och handla lite nödvändigheter. Ett IKEA som jag besökte för första gången sedan de lämnade Bulltofta för evigheter sedan. Således var jag något bortkommen och förvirrad (måste man verkligen gå två trapport upp och sen en ner för att komma direkt till textilavdelningen?), men kom till slut hem med det jag föresatt mig att införskaffa. Nu när jag måste bädda för två insåg jag att bara hade udda påslakan, så det fick bli lite nya sådana. Och diskhanddukar, och nya sommartäcken så man vaknar sval och ”fräsch” (nåja) istället för genomsvettig och uttorkad.

I söndags fyllde lille V tre år och det firades med tjo och tjim och jordgubbstårta. Böckerna han fick av mig och L hade lite svårt att hävda sig mot grävmaskiner, cyklar och brandbilar, men det lär bli fler regniga dagar den här sommaren och då kommer de nog fram. Avslutade söndagen på Kamaki, ett grekhak som jag verkligen lyckats missa men som visade sig vara högst trevligt och mysigt trots läget alldeles intill en stor och bullrande väg.

Bye bye Lund

2010-06-05T09:36:00.002+02:00

För omväxlings skull lyckades terminsslutet sammanfalla med sommaren, och med ett gassande solsken utanför salens fönster skrev vi vår terminstenta igår eftermiddags. Jag vet inte om jag klarade den, men den var i vilket fall inte på långa vägar så svår som jag trodde och fruktade. Däremot har det gått si och så med pluggandet; jag ägnade en vecka till att tokrepetera anatomin som vi hade förhör på förra veckan och den tid som återstod har jag haft enorma problem med sömnen vilket i sin tur gått ut över koncentrationen. Och till tentan skulle vi kunna väldigt mycket: blod, cirkulation, andning, matsmältning/näringsupptag, urinfunktion, reproduktion samt en strimma immunförsvar…

MEN nu är det sommarlov, och för första gången sedan i januari har jag en ledig helg. På måndag är det vanligt heltidsjobb som gäller, ska bli så otroligt skönt att ha fasta 8-17-tider och riktig fritid. Jag var lyckligare än studenterna när jag körde hem igår efter tentan.

I och med slutet på kursen är det också adjö till Lund. I september börjar jag plugga i Malmö istället. Känns en smula konstigt att inte längre vara full klass, men i övrigt ser jag bara fram emot att kunna cykla till skolan istället för att lägga massa tid på pendling.

Studiestöd, typ

2010-04-13T15:30:00.001+02:00

Äntligen har jag lite nytta av facket! Inom de närmaste dagarna kommer jag få tillbaka i princip alla pengar jag lagt ut på kurslitteratur hittills, över 6000 kr på tre terminer. Så långt.

Tack Unionen!

Dur & moll

2010-04-02T20:33:00.001+02:00

För att följa upp förra inläggets skryt – visst blev jag sjuk. Ända sedan jag tryckte på ”publicera”-knappen har jag nyst och haft kli i halsen. How ironic! Detta till trots klarade jag min decennie-hälsokontroll galant vilket jag hoppas ska lindra ångesten och hypokondrin under höstens patologikurs. Mucho härligt. Till veckans plussida hör dessutom att bilen fick godkänt på den årliga servicen, höger styrstag uppvisade ett lätt patologisk glapp men ska sannolikt klara sig förbi besiktningen och fram till nästa service.

Mindre trevligt är att en av min brors gamla vänner gick bort nyligen, blott 35 år gammal. Jag kan inte säga att jag kände honom, men hans karaktär har på gott och ont gjort ett outplånligt intryck (inte bara på mig, utan hos alla som någonsin mött honom...) och jag har aldrig kunnat se en Tarantinofilm utan att tänka på honom. Det var fem eller sex år sen jag träffade honom sist, han hade ingen mobiltelefon så när brorsan under en snöstorm inte skulle hinna ta sig till Malmö i tid för att möta upp vid ett stå upp-framträdande fick jag kasta mig i bilen och åka för att meddela honom. Känns konstigt och overkligt att de ord vi växlade då blir de sista någonsin.

Vila i frid B.

Svettis och halvfriskis

2010-03-13T16:03:00.003+01:00

Så har den första hurtbulleveckan det här året nått sitt slut.

Lördag - 3 mil på cykel
Söndag - träning
Tisdag - träning
Onsdag - 5,5 km löpning på ett isigt Bulltofta
Torsdag - träning
Lördag - 5 km löpning på ett nu väldigt lerigt Bulltofta

Ikväll ska det frossas buffé på St Markus, i morgon blir det träning igen. Om jag inte drar på mig några bacillusker under kvällen...

Glid utan valla

2010-03-11T20:57:00.003+01:00

Fejsbook har sina goda sidor. Speciellt när fejavännen T i sin status tidigt i morse skrev att det var ”halt som en curlingbana” ute, det enda som saknades var linjerna. Jag var alltså väl varnad när jag kom ut på gatan och kunde mycket riktigt konstatera att det var isigt. Cykel till jobb, stödhjul hade suttit fint men på det stora hela gick det bra. På bron över kanalen vid Orkanen var det däremot snorhalka. Såg att folk gick som en pingvinflock, och upptäckte att cykeln gled fram med god fart även med låst bakhjul.

På hemvägen gick det bättre, mer vatten, mindre is. I morgon jobbar jag hemma, säkrast så.

PUh

2010-03-08T21:53:00.002+01:00

Vissa saker förändras aldrig. Igår var sista inskickningsdag för vår sk PU*-reflexion (där vi skulle utvärdera den medicinsk-kommunitionspsykologiska biten av vårdcentralsbesöket förra fredagen. Korridorssnacket idag handlade väldigt lite om vad eller hur mycket vi skrivit, desto mer om hur arga kursansvariga skulle bli om man lämnade in sin reflexion idag eller i morgon eller någon annan dag istället.

(Själv skrev jag min reflexion under brinnade schlagerlördagskväll, sen fick den gotta till sig under natten innan jag rörde om, smakade av och kryddade den en sista gång igår varefter jag skickade in den med inte mindre än fem timmar kvar till tolvslaget)

*PU = "Professionell utveckling"

Vår?

2010-03-06T14:43:00.003+01:00

När grannen visar sig i bar överkropp på balkongen är det vår, och är det vår ska man ut och röra på sig. Funderade en sekund på att ge mig ut och springa, men valde att ta en tur på cykeln istället. Tre mil och en och en halv timmes trampande blev det, och kallt som tusan var det, men trots allt en riktigt skön tur. Kan jag konstatera så här en timme efter hemkomst och upptining.

TGIF

2010-03-05T21:46:00.003+01:00

Idag gick flyttlasset. Flyttgubbar plockade möbler, lådor och annat skröfs på plan 3 och ställde det nere på plan 2. Mitt i kaoset var jag och försökte dra nät. Eftersom både nät och el har dragits i golvet (och sedan täckts av löstagbara träplattor) blev det en intressant dans. Först kom flyttfirman och satte bord och stolar på plats, sen kom jag och drog bort borden och stolarna för att kunna komma åt att riva golvet. Det är ju trots allt praktiskt om kablarna går upp någotsånär i närheten av arbetsplatserna.

Mitt allt detta fick jag sedan hoppa på tåget för en tripp till Lund och en trekvarts ”labb” där vi denna vecka skulle lära oss ta blodprov. Så nu kan jag – under rätt förutsättningar – sticka någon i armvecket och fylla ett provrör med blod. Och eftersom jag dessutom donerade min kropp till den inledande demonstration kom jag ut med inte bara ett utan två lappade armveck. Stolt över mig själv med tanke på hur stickrädd jag brukar vara. Nästa vecka är det blodanalys, men där någonstans drar jag gränsen. Jag kollar gärna på andras blod men mitt eget kommer jag bara att överanalysera.

Efter provtagningen bar det åter till kontoret för den återstående inkopplingen. Rätt mycket får vänta tills på måndag, men folk ska iallafall kunna läsa sina mail förutsatt att det lyckas hitta sina platser, skärmar, tangentbord och allt annat som flyttgubbarna lyckats förskingra över 200 kvadrat. Jag höll dock på att avsluta på ett föga briljant sätt – lämnade kontoret utan mitt passerkort. Fem minuter senare och receptionen hade stängt. Och inne på kontoret låg så klart min jacka med nycklarna hem...

En helt vanlig dag på jobbet

2010-03-04T22:12:00.003+01:00

Kaos, panik och förvirring är väl det som präglar kontoret just för tillfället. Allt vi äger och har är för tillfället nerstuvat i flyttkartonger, och i andra exakt likadana kartonger ligger det som ska åka till tippen. Det som skiljer är en postit-lapp som anger till vilken arbetsplats kartongen hör. I morgon sker själva flytten, så om inte förr så på måndag lär väl folk undra var deras lådor är, om de nu inte där de förväntas vara.

Upprinnelsen till flytten är intressant och då jag inte känner till vad som hänt bakom kulisserna får jag återge det ur min ”skyll inte på mig, jag bara jobbar här”-synvinkel:
Strax före jul gjorde bolaget en sk justering av arbetsstyrkan. För vår del innebar det färre kakor vid fredagsfikan, kortare kö vid kaffeautomaten, och betydligt mer golvyta per person. För mycket golvyta per person om man ska vara petig. Således skedde diskussioner om hur vi skulle få ett kontor mer avpassat till antalet kakor på fredagsfikan, och alternativen var två: flytta eller dela av lokalen med en vägg. Alternativ två vann – väggen, vilket iallafall jag fick reda på den hårda vägen när jag en tidig morgon upptäckte att en massa folk med tumstockar befann sig på kontoret: man höll på att förbereda en flytt av pentryt som annars skulle delas på mitten. Osäker på vad som gällde meddelade jag till kontorschefen att man sprang runt och mätte, kontorschefen meddelade CFO att väggen var på plats redan och CFO ringde mig och skrek att jag med alla medel skulle stoppa bygget, om jag så skulle stryka med på kuppen. Jag meddelade mätfolket att de skulle sluta mäta och faran var över för stunden.

En knapp vecka senare anlände jag till jobbet och möttes av uppjagade kollegor, samt av en vägg som var nästan uppsatt. Ett pyttehål återstod, där skulle mitt skrivbord igenom. På fem minuter hade jag med kollegors hjälp rensat skrivbordet och retirerat till nästa tillgängliga arbetsyta (förvirrat? Vi hyr skrivborden, och där jag satt skulle det bli fikautrymme då det ursprungliga fikautrymmet numera är bakom väggen). Efter att ha ägnat en dag åt att återställa röran på mitt nya skrivbord infann sig åter harmoni i tillvaron. Den varade i ganska exakt en arbetsdag.
För i måndags fick vi reda på att vi ska flytta. En våning ner. Och helst samma dag. Dock fick vi lite dispens ett par dagar men i morgon brakar det loss och de senaste dagarna har vi packat och kastat. Ett problem med den nya lokalen är nämligen att den helt saknar förråd vilket innebär att det som finns syns. Således ett gyllene tillfälle att göra sig av med allt gammalt skräp och det är mycket. Vi har nu berg av prylar som ska bort, och idag avyttrades en hel del möbler som vi inte heller får plats med. Det känns som att man är fången i ett pacman-spel, vandrades mellan gångar som bildats av alla kartonger. Mitt i detta finns ett gäng som försöker jobba, och ett annat som nyfiket ska dissekera allting som hamnat i elektronikskrothögen. Debiteringsgraden den här veckan lär inte vara mätbar.
För egen del ska jag i morgon dels fixa nätverket, sedan iväg en snabb runda till Lund för att lära mig ta blodprov och sen åter till kontoret. Extra merjobb blir det då jag måste dra om nätet i serverrummet och ersätta de stiligt dragna fiberkablarna (kastade över en ventilationstrumma) med vanliga kablar.

Sen blir det helg, tjohej, och på måndag när det stora kaoset bryter ut sitter jag på lymfaföreläsning med avstängd mobil.

Småstadsliv

2010-02-28T14:33:00.004+01:00

Efter att i ett anfall av nostalgi ha varit på bokrea i Trelleborg igår kan jag konstatera att visa saker inte förändras ett dugg på tjugo år. Bokrean är fortfarande i Kulturhuset, och herrarna vid kassan är samma som alltid jobbat på bokhandeln vägg i vägg (numera något mer gråhåriga dock). I foajen såldes kalendrar, årets för halva priset (inte ens det fick mig att köpa den enorma väggkalendern med kronprinsessan på omslaget) och inne bland boktravarna var det trångt trångt. Utbudet kan jag dock inte klaga på, det blev som så ofta ramsan: ”Så mycket böcker, så lite tid...”

Även umgånget med föräldrarna börjar glida in i en intressant rutin: middag, skruva ihop en ny möbel de köpt, fotografera en annan möbel som ska läggas ut på blocket, flytta en tredje möbel, öppna kassaskåpet (lille V älskar att skruva på kombinationsratten, föräldrarna har sedan länge gett upp försöken att själv lyckas vrida den rätt igen), gäspa ikapp i soffan, dricka kaffe, hem igen.

Kvällen gick i schlagerns tecken. Herrar S och P bjöd in till party hemma hos förstnämnda och efter att ha ätit hämtmat från en närliggande pizzeria var det dags att inta soffan. Några festdeltagare ville hellre se på curling men fick trots engagerad argumentation se sig besegrade. Och utan att vara någon driven schlagerexpert kan jag konstatera att rätt låt vann (Anna vad-hon-nu-hette-mer), och rätt låt kom även sist. Py Bäckmans Ozzy-uppenbarelse och bidrag fick nästan tapeterna att släppa från väggarna.
Mot slutet tvingades frk Å till akut hemfärd pga symtom som tydde antingen på vinterkräksjuka eller matförgiftning (vi uteslöt på ett tidigt stadium nämnda schlagerbidrag). Tack och lov var det nog matförgiftning, och världen påminns återigen om riskerna med att äta kinamat (och nej, jag köper inte argumentet att det är nyttigt för att kineserna ätit det i princip sedan dagen efter vi slutade andas med gälar).

- Och hur är det annars?

2010-02-26T18:09:00.004+01:00

Idag var det åter dags för ”Meet the patients”. Vi skickades ut på vårdcentral någonstans, och två och två skulle vi möta en hjärtpatient och en lungpatient. Dagens syfte var att träna på patientsamtal och även få en chans att träna undersökningsteknik på någon som inte är tjugo år och kärnfrisk.

Och återigen kunde vi konstatera att teori och praktik skiljer sig rejält från varandra och det där med öppna och slutna frågor som vi skulle öva på var bara att glömma. Jag fick nöja mig med att lyssna, och förgäves hitta nyckeluppgifter att fästa i det snabbt överfyllda mentala notblocket. Kollegan hade delvis motsatt problem och famlade stundtals efter någonting att hänga upp sitt samtal på.

Sedan skulle vi undersöka och dagens bästa fynd var en eminent brachialispuls som gjorde det löjligt enkelt att mäta blodtrycket. Lungor och hjärtan visade sig ånyo vara notoriskt svårdiagnostiserade, tur patienterna hade puls (och blodtryck) så vi kunde få något handgripligt bevis för att de faktiskt levde.

Hellsvik

2010-02-19T23:16:00.003+01:00

Den gångna veckan vill jag helst slippa uppleva igen. Massor i skolan, artikelredovisning som i sig inte var speciellt svår men ändå stressande eftersom jag ville göra bra ifrån mig. I tisdags kväll Röda kors-möte, följt av en timmes underhåll på en databasmaskin som drabbats av minnesstrul. I onsdags kväll fick vi ånyo utföra underhåll på maskinen ifråga vilket verkar ha löst problemet för stunden. Tidigt igår morse kraschade vår mailserver och utan frukost i magen fick jag åka in för att fixa. Hårdvaruproblemet var snabbt avklarat men sen startade inte själva maildatabasen... För att göra en lång historia kort så låg vi nere i totalt 30 timmar, varav 24 av dessa ägnades åt att laga den gigantiska databasen och dessutom visade sig vara helt bortkastade. På kuppen missade jag tre föreläsningar och två labbar som jag ska försöka ta igen.
Efter att ha klarrapporterat mailen däckade jag helt, sov fyra timmar innan jag pallrade mig iväg på after work och sen till vernissage på konsthallen.

I helgen blir det plugga som gäller, blodtryck är kul men oändligt mycket mer komplicerat än man kan få intrycket av när man ligger på bänken med manchetten om armen. Dessutom hade vi anatomidemo i veckan vilket innebär att större delen av de perifera artärerna, venerna och lymfkärlen ska försöka nötas in...

Nittionio

2010-02-11T22:20:00.009+01:00

Det har varit tunnsått med uppdateringarna på sistone. Inte så att det inte händer något, problemet är snarare att få tiden att räcka till. Väldigt mycket är inklämt under de första veckorna av termin tre, och för första gången sedan jag började har jag haft svårt att hinna med jobbet under dagtid.

Så mycket mer glädjande är, att ämnet vi läser är otroligt intressant. Ännu så länge är det hjärtat som är i fokus, och även om man är ungefär lika förvirrad som normalt så börjar en del pusselbitar falla på plats. Signalsubstanser och cellsignalering börjar få någon sorts mening, och att de påverkar blodtryck och puls gör det lättare att omsätta till något praktiskt. Vi har haft ett par labbar och till skillnad från förra terminen har vi lyckats få fram riktigt användbara resultat. Dock inser man i allt högre grad att saker inte är så enkla som de verkar. EKG-labben komplicerades avsevärt av att försökspersonen hade bröst, och under stetoskoplabbarna har vi upptäckt att hjärtan inte alls hörs speciellt tydligt och att friska lungor i princip inte hörs alls. Och vid blodtryckstagningen hördes pulsen när den inte skulle medan radialispulsen i handleden inte gick att hitta någonstans.

Vi har även börjat rota så smått i riktiga organ, igår fick vi äran att dissekera ett lammthorax. Jag förväntade mig att vi skulle få ett helt dött lamm, men på bänken låg ”bara” luftstrupe, lungor, hjärta, lever och njurar. Det var hursomhelst fascinerande att se och känna på allt. Det finns ju trots allt inuti oss; skapas från en första celldelning och byggs sedan upp för att tjänstgöra under en livstid. Det är svårt att beskriva känslan av att stå där och följa aortavindlingar och pulmonaliskorsningar (med ett finger, enda sättet att ta reda på vart de tog vägen) eller blåsa med sugrör in i lungorna och upptäcka att de faktiskt expanderar.

Vi har också haft mer vardagspraktiska övningar i form av ”patientsamtal” där vi fått möta svårigheterna med att ställa rätt sorts frågor och undvika pinsamma tystnader. Föreställningar, farhågor och förväntningar är tre viktiga F och vi ska kunna ställa tillräckligt öppna frågor så vi inte missar något och därefter tillräckligt slutna frågor så vi kan ställa en preliminärdiagnos. Om två veckor ska vi på vårdcentral och träffa patienter, och då ska vi helst visa att vi lärt oss något.
Iallafall när det gäller samtalet, diagnoserna kommer tids nog.

Att besegra ett berg

2010-01-28T17:44:00.001+01:00

Idag fick vi reda på tentaresultatet och jag blev tydligen godkänd med hyfsad marginal. ”Tydligen”, för pluggandet under jul och efter nyår gick verkligen inte och jag förväntade mig mest att få bekräftat att jag får ställa in mig på att ägna sommaren till att läsa in alltihop igen.
Ord kan inte beskriva min lättnad och lycka nu.
Nio terminer kvar.

Over and done

2009-12-10T15:33:00.001+01:00

Tentan – en stationstentamen där en visselpipa signalerade när det var dags att byta station – tog exakt 40 minuter. Resultat: väl godkänd.

Nu väntar en lugn kväll (faktum är att jag inte sovit mycket i natt så något annat är inte att tänka på), sen är det dags att försöka ta igen två veckobeting före måndag och sen ska jag börja plugga inför den stora tentan i mitten av januari.

Amen

2009-12-04T22:52:00.003+01:00

Tystnaden den senaste tiden förklaras anatomiplugg. På torsdag har vi le grande anatomiförhör och då ska allt sitta och helst även komma ut i rätt ordning. Alltså lever jag nu klosterliv – där munkarna läser bibeln och tillber Gud Fader grottar vi ner oss i anatomiatlaser och tillber Netter och Feneis som låter oss veta hur vi ser ut inuti. Morfsalarna är överfulla av T2:or och dessutom T3:or, folk sitter överallt, på golv, i trappor och i prång med kroppsdelar utspridda. Det är en rätt morbid känsla, för att uttrycka det milt. För egen del pendlar jag mellan hopp och förtvivlan, i kväll känns hjärnan mer än lovligt förstoppad.

Helgen

2009-11-15T22:30:00.002+01:00

...inställda föreläsningar, flyga, kvällsjobb, besöka nya kontoret, brandlarm, transport ut i ingenstans, mörkervandring, seminarium, hårda sängar, kalla duschar, workshops, bastu, Mälarbad, quizvinnare, intensivplugg på Bromma flygplats, hem ljuva hem...

TV dinner

2009-11-07T22:39:00.002+01:00

Dagens impulsköp - fyrtiotvåtums plasma-tv och bluerayspelare. Ja, efter över två år gav jag upp min tv-lösa tillvaro. Inte för tv-tittandets skull, verkligen inte, men jag vill kunna lämna böcker och dator och kunna se en film någon gång. Och käka framför tvn, äta glass och dricka rödvin liggande raklång i soffan, när hände det senast...?

Onsdag

2009-11-04T22:11:00.003+01:00

Grå dag med kraftig blåst och säsongens första snöflingor. Vet inte om jag ska glädjas åt att vintern är här eller sörja det statistiska faktum att årstidens enda snödag (komplett med strömavbrott och stoppade tåg) redan är förbi.

Suck och ve

2009-11-02T20:42:00.003+01:00

Måndag. Grått, regn. Hann inte äta på jobbet (jag glömde bort tiden, suck) utan det blev en macka innan jag fick hasta till stationen. Det tåg jag skulle ta var försenat (så klart) och det innan missade jag med en snabellängd. Kom försent till PBL men inte sist. Sedan en meningslös infostund där någon gnällde över att en föreläsning blev inställd i veckan. Därefter en föreläsning om smärta och inlärning. Den var nog intressant men upplägget fick mig att önska att jag hade en ”teleportera mig härifrån”-knapp.

Sedan hem, pizza, och nu uppladdning inför morgondagen: ny PBL-grupp och sedan etikseminarium.

Allhelgona

2009-10-31T21:53:00.003+01:00

Idag vemod. Kyrkogårdsbesök och gravljuständning, på kvällen Brahms Requiem i St Pauli kyrka. Och nu sitter jag och lyssnar på Gina Jacobi på Spotify och Camouflage på Myspace. Tända ljus, pepparkakor med ädelost och Allesverloren.

Och framför mig på skrivbordet – Neuroscience. Någonstans i allt detta försöker jag få in hur lillhjärnan hanterar motorik och precision.

Dagens I-landsproblem

2009-10-29T20:41:00.002+01:00

För ett tag sen dök Sällskapet upp i en Spotifylista jag ”prenumererar” på och redan från början störde jag mig på deras Thåströmkomplex. Kort sagt kan man säga att deras sångare låter mycket mer Thåström än Thåström själv.
När jag väl sökte fram bandet på nätet för att se vad det var för några pretentiösa typer som låg bakom så blev det uppenbara uppenbart.

Doh.

Så nu har jag så klart världens problem att omvärdera dem.

Möten

2009-10-29T14:53:00.002+01:00

I veckan fick vi återigen träffa Riktiga Patienter, den här gången på Orups Sjukhus och utan vita rockar. Vi mötte ett par människor med skador från trafikolyckor och stroke, och fick tafatt genomföra olika moment för att testa rörlighet, känsel och reflexer. Det var inte enkelt, man är rädd för att ta i för hårt när man klämmer, böjer och bänder, och reflexerna satt avgjort inte där de skulle tyckte vi. I och med att allt är så nytt så krymper också fokus, istället för att se helheten snöar man helt in på detaljerna och jag skäms lite inombords att jag ägnade mer tid och att försöka gissa var stroken satt (givet symtomen) än hur patienten mådde egentligen. Samtidigt lämpade sig kanske inte sådana frågor ändå när vi satt sju kandidater med den ensamma patienten.

En bra och givande dag var det hursomhelst, och jag är glad över det stöd vi fått från alla håll – både vårdpersonalen och patienterna var öppna och jättehjälpsamma. Om fem veckor ska vi dit igen och då ska vi också få skriva våra första journalanteckningar.

Vaska guld

2009-10-09T21:42:00.002+02:00

Av alla prylar som finns i mitt hem finns det få saker jag vill kalla riktigt värdefulla. Det rör sig i huvudsak om analoga foton och negativ, men så har jag även ett kassettband som jag under lång tid trodde att jag förlorat men som dök upp igen för en tid sedan, och vars innehåll jag nu ska rädda till omvärlden.

Innehållet är en tio minuter lång konversation om ingenting alls, men det är den enda röstinspelningen jag känner till av min farmor och farfar. Det går tillbaka till början av 80-talet då jag under en släktmiddag fick idén att knö in en kassettbandspelare under matbordet och trycka på ’record’. Fråga inte varifrån idén kom, men på slutet hör man mig fnissa ett ”Hemlige Arne”-fniss så kanske var det just från ”Hemlige Arne” som inspirationen kom. Något senare bestämde jag mig för att spara bandet till eftervärlden, så följaktligen står det med stora bokstäver på omslaget: ”Blandad Zynth(*) + RARITET FÅR INTE SPELAS ÖVER PÅ NÅGRA VILLKOR”. Vilket var rätt så smart.

Ljudkvaliteten är sådär om man ska vara positiv. Ljusa röster låter ok, medan männens röster orsakar resonans i bordsskivan eller nåt för det låter extremt grötigt. Vi ungar hade tydligen jättekul, för det är extremt mycket tjo och tjim i bakgrunden.

Härnäst ska bandet in till ett proffslabb, kanske går det att få ut mer ur gröten.

*”Zynth” = dansbandsversionen av In dreams** och Sun of Jamaica med Goombay Dance Band. Men på andra sidan är det någon liveinspelning med Jarre.

** Notera reverbet. Hujedamej.

Små stunder av lycka

2009-10-06T08:18:00.002+02:00

En bra början på veckan. Godkänd på sekretesstentan med kanonbra resultat och dessutom fick jag efter lite lugnande rådgivning till en orolig höra de vackra orden ”du sa… och det trodde läkarna också”.
Tänka sig, jag har lärt mig någonting.

Norrut

2009-09-23T12:17:00.002+02:00

Man ska inte glädjas åt andras olycka, men nog kände jag en stor lättnad när fredagens tretimmarspass rörande "bålens anatomi" flyttades fram en vecka pga sjukdom. Hade sen länge bestämt att sticka till bokmässan i Göteborg just på fredag och det kändes inte helt ok... Nu kan jag slappna av.

I övrigt ägnar jag mig åt att lägga pussel. Jobba, plugga, sova, samt mat och transport. Den här veckan har varit otroligt bra dock - skolan halva måndagen och halva tisdagen. De första tre dagarna fyller jag ut med jobb, i morgon och lördag/söndag blir det heldagar i modellsalen för att få rätt på de anatomiska strukturerna.

n. opticus

2009-09-06T19:25:00.004+02:00

Åldern tar sin tribut, i kombination med datorarbetet och bokläsandet. Har en längre tid funderat på att få kollat synen, men insåg nu att det faktiskt är dags. Svårighet att fokusera, grus i ögonen och huvudvärk är tre säkra tecken.

Idag köpte jag mitt livs första par läsglasögon, på Clas Ohlson. Very mucho cheapo och kvaliteten är väl som man kan förvänta sig till priset, men de funkar. Om lite mer än en vecka blir det riktig synkoll och sen kommer väl allt elände med att bestämma sig för bågar och sånt.

Em-huvudbry-ologi

2009-09-03T18:46:00.002+02:00

En källa till frustration när det gäller veckans PBL-fall är bristen på vettiga översättningar. Läroboken är på engelska, och jag ägnade en god stund igår åt att försöka förstå vad exempelvis ’yolc sac’ är för något (gulesäck är den korrekta översättningen). Utöver detta – enkla – exempel finns det massor av andra strukturer som kanske har något namn eller beteckning i svenska språket. Engelska böcker må vara gedigna och uppdaterade, men för patientkontakten är de värdelösa.

Så veckans varma tack går till alla äldrekursare som lägger ut föreläsningsanteckningar och PBL-noter på nätet. Hur klarade man sig egentligen innan internet fanns?

På menyn: grodlår

2009-09-02T21:25:00.003+02:00

Terminens tema är ”franskt”. Olles fik har nystartat med franskt tema (vilket framför allt märks på reklamlapparna som finns överallt i H-huset (samma byggnad som fiket finns i, man kan i praktiken inte missa Olles även om man försöker)) och i miksalen (där vi ska ägna många timmar böjda över våra mikroskop) låter de i övrigt bekväma stolarnas ryggstöd precis som grodor när man lutar sig tillbaka. "Kväääk" typ. Till studenternas förnöjelse och mikhandledarens fasa.

Dumskallarnas sammansvärjning

2009-09-02T08:39:00.005+02:00

Jag börjar seriöst tröttna på alla arga unga män som skapar blogg-, twitter-, och kommentarfältshysteri så fort de känner att deras integritet är i fara. Denna veckas arbetsflykt orsakades av att SJ inför personliga biljetter (med namn på), vilket givetvis fick folk att gå bananas och skapa braskande rubriker i tidningen om ett "Fruktansvärt övervakningssamhälle".

Det som får mig att bli trött är att inget av detta gav rubriker* innan fildelningslagen började debatteras, och FRA-lagen. Ingen har någonsin kritiserat den svenska offentligheten för att vara integritetskränkande trots att inkomst, bostad, civilstånd, brottsregister, skolbetyg och en massa annat är offentlig handling och ganska frekvent (och med i vissa fall allvarliga konsekvenser) används för brott mot enskilda. Ingen har någonsin kritiserat kortföretag, bibliotek, telefonbolag och alla andra bolag/föreningar som har ens namn i sitt kundregister för att bedriva övervakning. Detta trots att polisen (som jag fattar det) regelmässigt kan begära ut såväl kortuttagshistorik som mobilposition vid sökning efter en individ. Först när ICA gick ut med att de skulle börja med riktad reklam blev det liv i luckan hos foliehattarna, trots att ICA mycket väl har kunnat köra statistik på alla inköp långt tidigare och i tysthet. Vid köp över internet hanteras själva kortköpet av ett fåtal bolag som används av flera internetshoppar. Vad finns egentligen i deras databaser? Inte bara böckerna från Bokus utan även skivorna från CDON, naturmediciner, biobiljetter, resor, sexprylar och en hel del annat.

Så i ljuset av detta – vad är egentligen grejen med att bli fullständigt hysterisk över att ha sitt namn på en SJ-biljett?

* Eller mjo – på 90-talet var Microsoft Network och Echelon det som alla nördar snackade om och - i ljuset av "X Files" - fruktade. Vet inte hur många som hade mailsignaturer där man förbjöd Microsoft Network att hantera mailet, eller ”bomb, terrorist, nuclear” för att tvinga Echelon att ägna lite CPU-kraft åt ingenting.

Hello CNS!

2009-09-01T18:42:00.004+02:00

Så är man då andraklickare och det känns bra. Vi är inte längre ”minst”, och inte längre mest förvirrade. Efter en lugn start igår (en halvtimmes upprop och en timme anatomiska riktningar, positioner och begrepp) bröt helvetet ut idag. Först två timmar genomgång av CNS (kändes till innehållets omfång som ungefär hela cellbiologin), följt av PBL som handlade om ryggmärgsbråck där vi ägnade drygt en timme att diskutera kotor och spinalvätska innan vi ”förresten” fick reda på att bråck uppstår i fjärde graviditetsveckan… Så veckotemat är visst embryologi och inget annat.

Efter lunch var det Professionell Utveckling och fyra timmar etik. Endast de ytterst obekväma stolarna i mattehusets föreläsningssal hindrade oss från att glida in i en kollektiv sömn. Etik är jätteviktigt men utan vettiga handouts och utan högtalaranläggning (och sent på eftermiddagen) blir det till slut svårt att engagera sig i det som sägs och visas. Kanske inte så professionellt att sitta och halvslumra iofs, men vi har ju några år kvar...

I morgon ska vi lära oss hantera mikroskop, det ska bli sehr schkoj.

Keep It Simple, Stupid

2009-08-25T09:32:00.004+02:00

För alla som fortfarande kallar skärmen för "datan" och lådan för "hårddisk".

T2 minus sju

2009-08-24T18:57:00.005+02:00

I fredags avslutades Malmöfestivalen och med det togs också någon sorts farväl till sommaren. Förvisso kommer dagarna vara varma och soliga även framöver, men det känns redan hur de blir kortare, hur skymningen kommer tidigare varje kväll, och att solljuset är lite mattare och lite mer höstlikt.

Och det kanske tydligaste tecknet – om en vecka börjar skolan igen. Ännu en termin i Fernström, PBLer och labbar. Samt också en del Riktiga Patienter, som vi ska få öva på.

Festivalen lämnar jag med saknad och en djup utandning. Man blir trött efter en vecka med både dagjobb och kvällsjobb, men det har uppvägts av att det är himla kul och känslan av att faktiskt vara till nytta. Även om det inte tillhör de mer sexiga aspekterna av ”yrket” (i brist på bättre uttryck), så lindrar varje skoskavsplåster en öm häl, och ett utdelat paket öronproppar kan vara skillnaden mot livslång tinnitus. De i särklass roligaste och mest udda (för att inte säga skrämmande) fallen hittade vi i tältet i Folkets Park där jag inte minst fick tillfälle att repetera lite kunskaper om knäets anatomi för en som var lite nervös över nyss upptäckta symtom. Kul att också att möta så mycket folk, både de som besöker, och de som jobbar med det. Det är en liten värld, och precis som sjukvårdarna åker även ordningsvakter och scenfolk runt till olika festivaler och man känner igen folk både från Hultsfred och annorstädes.

Sammanfattningsvis har det dock varit en väldigt lugn festival. Det enda som fick min puls att öka var när beredskapsläget inne i city helt oväntat höjdes till näst högsta (högsta innebär katastrofsituation) varvid även vi i Folkets Park gjorde oss redo för att stänga tältet och ge oss av för att stötta. Innan vi kom så långt så flaggades det hela av, det var bara en övning.

Malmöfestivalen

2009-08-15T10:56:00.012+02:00

Igår inleddes Malmöfestivalen och därmed inleddes också sju dagars (nåja, max fem för min del) traskande i tomtekläder. Åtta timmar vankade vi runt, jag spenderade allra mesta tiden nere i Raul Wallenbergs park där hip-hopparna och 90% av festivalens poliser och ordningsvakter håller till. Möjligen just därför, kvällen var iallafall väldigt lugn. Så lugn att vi under hela passet endast hade två skador som krävde mer än att ta upp plåster ur fickan. En av dessa inträffade dessutom i det enda tält som av outgrundlig anledning valt att inte ligga på festivalområdet utan borta vid biblioteket där det alltid legat, vilket medförde en massa transporttid. I övrigt var det som vanligt, standardfrågor om närmaste bajamaja eller önskemål om morfin mot "ont i blodet" och liknande symtom.

Kvällens största aha-upplevelse var väl att jag äntligen lärt mig lite hip-hop-fingerkrumelurer. Två av de mer anständiga är tydligen east coast och west coast, så hädanefter bör iallafall K se till att på bild posa på rätt sätt:

"...alla heter Glenn i Göteborg..."

Ikväll ska jag lära mig varför hip-hoppare alltid ska skaka hand som om de vore gipsade - med underarm och överarm i 90 graders vinkel mot varandra.

Yo.

Dagens I-landsproblem

2009-08-07T22:12:00.007+02:00

Dödens skithusrulle. Notera pyttebitarna på golvet.

På jobbet har vi en tid svurit över städningen, eller snarare bristen på den. Dammtussar lite överallt och på dassen har pappret varit slut till allas förtvivlan.

I veckan fick vi svar på tal. Dasset försågs med nytt papper, men för att jävlas ordentligt var den nya rullen precis lite för stor för behållaren. Följdaktligen: drar man i pappret får man ungefär det man har i handen eftersom det går av direkt. Alltså måste man in med handen för att pilla runt rullen och då har man handleden precis vid den sågtandade klingan som normalt används för att riva av pappret och risken för en oplanerad pulsåderavskärning är överhängande.

På kvartalsmötet om ett par veckor är det jag som kräver att vi får hit ett par ryska kärringar som sitter vid dörren och delar ut papper. Tar vi dessutom bort låsen och låter tanten hålla reda på vilket dass som är ledigt slipper vi förhoppningsvis maratonsittningarna också, blotta tanken på att en 80-årig Spetnaz-Olga ska sparka in dörren lär bota alla typer av förstoppning på en ögonblick.

Ännu mer åldersnoja

2009-08-06T23:21:00.003+02:00

Att ens nämna att man köpt en ny mobil för att därefter namedroppa namn och alla egenskaper som ba e sååå coola, är inte det väldigt mycket fjortish?

I övrigt har jag verkligen lyckas fastna i företagets svarta hål, projektet som slukar folks själar och som förvandlar sprudlande glada och oskuldsfulla juniorkonsulter till bittra, gråhåriga och sarkastiska seniorditon.
I detta svarta hål testar jag alltså websidor och förutom att ingenting fungerar så finns det tre eller fyra specar som ska användas som mall för testerna (varav en spec är inofficiell och fås först i form av en kommentar när jag nogsamt plitat in felen i vårt felhanteringssystem, en annan är "så här brukar vi göra", en är från förra året och den fjärde är den som jag borde utgå från), samt tre olika rapportformat (alla i felinställda Excelrutor) som ska användas plus då nämnda felhanteringssystem.
Så för tillfället försöker jag ta mig ur projektets obarmhärtiga kraftfält och det gör jag genom att fixa till alla andra surdegar som legat och jäst sen jag började plugga. Den biten går framåt, mängden autogenererade felmail har nu nått den nivån där jag är osäker på om mailen alls funkar eller inte.

Åldersnoja?

2009-08-05T22:18:00.002+02:00

Man märker att man är på väg att bli gubbe när man ratar tekniska prylar med motiveringen "Vad sjutton ska jag med det där till?"

Men vet att man inte riktigt är där när man efter att ha köpt prylen undrar "Hur har jag klarat mig utan det här innan?"

Skaffat en ny mobil häromnyligen och medan tanken var att ha en enkel och ren telefon för att snacka i så beställde jag till slut en SE W715 med inbyggd GPS, WiFi, RDS-radio och åtta gigabyte utrymme för all musik jag råkar ha liggande. Just radion har jag saknat mycket innan, även om premiären idag råkade medföra Jerry Williams som sommarpratare.

Man vet att det är måndag...

2009-08-03T09:44:00.002+02:00

...när man vaknar, noterar att det mullrar ute, och sedan när man tänder lysröret över diskbänken blir det omedelbara tanken "shit vad det blixtrar"...

Ude po lanned

2009-08-02T22:05:00.003+02:00

Idag var det skördefest i Svenstorp borta vid Tomelilla. Jag och far hade sen innan bestämt att vi skulle dit – massa veterantraktorer och andra antika och framförallt välljudande fordon (som jag älskar tändkulemotorernas dunk), och i år lånade vi med oss lille V också. Allt för att indoktrinera honom i landsbygdens förträfflighet.
Och lille V gillar i tur och ordning hästar och traktorer. Häromdagen fick han åka traktor hos en vän till familjen. På de två varven runt gårdsplanen skulle han testa alla knappar och vred, och när han kom till tutan så tutade det. Till den milda grad att grannen kom förbi i ett huj och undrade om det brann.

Så vi gav oss av och insåg att det här med skördedagar var visst mer populärt än vi trodde. Någon kilometer från målet blev det tvärstopp när vi hamnade längst bak i en väldigt lång kö. Det tog en timme att ta sig fram.
Väl framme var det trevligt, varmt och dammigt. Lille V skulle provsitta alla maskiner, och i övrigt bestiga och utforska allt annat. Och när han väl provsatt så skulle det inte bara provsittas utan det skulle liksom göras på rätt sätt. Han skulle sitta ensam i hytten, och dörren skulle vara stängd. Sen satt han där och brummade och ryckte i ratt och växelspak till vi tröttnade och släpade ner honom igen. Djuren var också jättespännande, framförallt då ”istapållarna” och även ”opp-opp” (kaninerna). Han fick rida ponny och även om hjälmen var för stor gick det inte att missa leendet där under. Vad han ville med kaninerna är mer oklart. Han har inte riktigt lärt sig det där med att klappa än, men när han fick hålla i ett koppel ville han inte släppa det igen utan ville ha kaninen med sig.

Efter ett par timmar tyckte vi det var nog, men då blev V skitsur eftersom han bara hade fått provsitta fem traktorer och det fanns ju hundra till. Mycket gråt och tandagnisslan innan vi fick in honom i bilen igen och mutat honom med napp och choklad.

Och nu sitter jag och försöker återhämta mig, som vanligt kommer surt efter så det känns helt logiskt att jag börjar nysa och snörvla. Meh.

Spela för livet

2009-07-28T22:03:00.002+02:00

Ikväll var det dags för den hett efterlängtade Sofia Karlsson-konserten på Pildammsteatern. Perfekt uteväder och – naturligt eftersom det var gratis – fullkomligt knökat med folk. Folk trängdes framför, vid sidan om och så gott det gick även bakom scen.
Musikaliskt var det glimrande, det barn som får växa upp till hennes vaggvisor kan skatta sig lyckligt. Funderar på att försöka knipa någon av de sista biljetterna till Jul i folkton som går veckan före jul. 450 spänn är mycket, men å andra sidan lär det bli en fantastisk konsert.

Och precis som på konserten på St Gertrud för två år sen (var det väl?) så hade jag Tom Prahl i närheten. Då satt han i stolen intill, nu satt han på raden ovanför två meter bort. Märkliga omständigheter.

I morgon bitti ska jag ge mig på taket igen. Nu har jag tre liter färg och den bredaste roller jag kunde hitta, nu ska det banne mig bli jämnvitt.

Viskningar och vrål

2009-07-27T20:00:00.002+02:00

När jag vaknade i morse var jag mentalt förberedd på en vecka lugnare än lugn. Den illusionen sprack rätt omgående när VD dyker in och glatt meddelar att det ska flygas in minst tio pers de kommande veckorna för att tillsammans lösa lite brådskande problem.

Klockan tre var jag också en del av lösningen, så från och med i morgon ska jag sitta och testa websidor. Det roliga i sammanhanget är att sist jag testade vår webb, så blev jag utröstad av öråd... jag menar utvecklarna eftersom jag testade för hårt och lyckades få webben att frambringa fel som fick härdsmältan i Tjernobyl att liknas vid en "mindre olycka".

Löpningen idag gick dåligt, eller mer exakt - det gick om jag gick. Det var på tok för varmt att springa, så det blev lite smålugn intervalljoggning istället.

Avslutningsvis gav jag mig på att försöka måla taket i köket. På frågan - hur svårt kan det bli, blir svaret - "why, oh why". Blir minst en omgång till, som det ser ut nu...

Det som inte dödar II

2009-07-24T22:04:00.002+02:00

I veckan har jag haft en ny polsk kollega på besök. Han är rätt ung men högst kompetent och mycket trevlig. Meningen med hans besök var att jag skulle lära honom allt jag kan vilket givet mina pedagogiska färdigheter var lättare sagt än gjort. Det blev en massa whiteboardpresentationer och försök att förklara varför vi gör si ("av gammal vana") och så ("det lät bra i teorin"), och en ganska halvsömnig vecka fram till igår då vi hittade en virussmittad maskin just i Polen (en av anledningarna till att jag tycker det ska bli alldeles lysande att vi får lite riktiga IT-personer på kontoret där) som vi fick ge all uppmärksamhet och inte heller ville släppa förrän problemet var helt löst. Arton mantimmar la vi ner, men datorinnehavaren blev otroligt nöjd. Kort senare körde jag min egen maskin i putten, en uppdatering som fick maskinen att starta om utan att någonsin kunna köra färdigt installationen. Blev lite halvjäktigt när en annan kollega behövde brådskande assistans med en ny demomiljö…

Framåt eftermiddagen idag åkte kollegan hem och jag kunde hålla helg. Sprang min andra ”lite mer än fem kilometer”-runda och denna gång sprang jag verkligen från början till slut och kom i mål på 33 min 34 sek. Jag är omåttligt stolt, det är andra gången i livet jag lyckas löpa hela distansen, och man ska ju motionera runt trettio minuter om dagen säger de som vet. Tur med vädret hade jag också, DMIs väderradar visade att ett rejält regnområde höll på att komma in över Malmö men först på hemvägen öppnade sig himlen och då satt jag tryggt i bilen.

I morgon måla, och sedan cykelpubrunda genom stan. Jag säger uh-uh redan nu.

Det som inte dödar...

2009-07-21T20:07:00.004+02:00

...härdar. Ikväll avverkade jag Bulltoftas (ca) femkilometersslinga på 37 minuter. Bortsett från 500 meters raskt stapplande efter fyra kilometer sprang jag hela tiden.

Nu svettas jag som en gris trots att jag duschat, men skönt är det. Kommer att sova gott i natt.

Skäggen

2009-07-19T10:27:00.013+02:00

Den första tanken när jag kom till Backafestivalen var – oh nej, jag har hamnat i en Lukas Moodyssonfilm om sjuttiotalet. Det var väldigt mycket killar med skägg, pyjamas och keps i mao- eller che-stuk. Och tjejer som gick runt i sina egna världar i batikklänningar, dansandes genom att vicka på axlarna och lyckligt bita sig själva i underläppen. Och så den obligatoriska ”Nej till atomkraft”-t-shirten. Nåväl, det hade kommit dit rätt mycket normalt folk också, och det kryllade av barn och hundar.

Musikaliskt sett blev det en bra kväll. Hade tänkt inleda med the Waverleys men fastnade i en fantastisk rostbiffsmacka på Olof Viktors och kom försent bara för att upptäcka att man gjort rockad i schemat så att Waverleys spelade sist istället. Därpå följde Alla fagra som spelade folk-proggmusik eller vad man ska kalla det – i princip var det folkmusikinspirerat med texter som beskriver livet runt möllan när man inte har några pengar, typ. Om jag fattade det rätt.

Emil Jensen gjorde som vanligt en lysande men alldeles för kort spelning, och sen gled vi över till skymningen i det största tältet där finska Suo spelade otroligt vacker karelsk musik. Det gick inte att hänga med i texterna men sångerskan försökte mellan låtarna berätta vad de handlade om, mixande finska, svenska och engelska. Lyckades efteråt få tag på en av deras skivor, det var rena huggsexan om det tiotalet skivor de hade med sig som tydligen var de allra sista som fanns.

Från Suo gick vi vidare till Spoken word-tältet och det var första gången jag var med om något sådant. Spoken word är lite som ståupp men ofta helt utan humor och ofta – gissar jag – någon sorts bokstavsdiagnos inblandad. Mycket ångest blev det.

Kvällens mest udda inslag blev Skáidi som kombinerar samisk jojk med kontrabas. Det var förbluffande bra och svängigt.

Avslutade så med the Waverleys skotsk/irländska musik i ett knöfullt cafétält. Tidigare på kvällen hade U kändisspottat en kollega till henne, hon tyckte det var kul att se en riktig skotte på festivalen. Skotten ifråga visade sig vara sångare i bandet, och en högst skicklig sådan. Bra röj och kul med låtar man aldrig hört förr istället för det vanliga allsång-på-pubben-stuket.

Så vi var nöjda efteråt, och speciellt nöjda var vi med det faktum att ljudet genomgående var perfekt. Lagom högt utan att man behövde sabba upplevelsen med öronproppar.

Emil Jensen

Suo

Henrik Bergkvist

Skáidi

Kill you

2009-07-14T22:53:00.005+02:00

Död åt folk som går på ståupp och måste upprepa det som sägs för att liksom förtydliga hur roligt det var.

Typ: ett skämt som slutar med "...löskokta ägg", följs bakom ryggen av "Öhöhö höhöhö, löskokta ägg, höhöhöhöhöhö, fan va bra".

EFTER VARJE JÄVLA SKÄMT.

På besök

2009-07-14T17:46:00.001+02:00

Mäklaren var en kul typ. Han tvärnitade innanför dörren och stod stilla och hänförd medan han ”insöp ljuset”, varefter han med stigande entusiasm gick husesyn. Fick en hel del bra tips, nu ska jag ”bara” måla köket (vilken dag som helst, typ), sen känns det som att det närmar sig ett försök till försäljning.

Vila är för veklingar

2009-07-13T22:18:00.003+02:00

Igår tömdes luftmadrassen, väskorna packades och färden styrdes mot Kungsbacka. Hann lagom checka in på hotellet, duscha och stryka skjortan innan det var dags att ge sig iväg mot Tjolöholm och handla blommor på vägen. Dopet var fint, hoppas jag – stod med en videokamera under själva akten och det ska bli intressant att se den filmen, med tanke på hur darrig jag var. Och försök gärna "be" med någon sorts värdighet när man står upp som Anki och Pytte... Mini-E skötte sig utmärkt, inget skrikande även om det var lite på håret när nappen tappades.
På dopet följde dopfika med dopkaffe och doptårta och därefter öppning av alla doppresenter. Mini-E fick av mig samlingen ”Fem myror är fler än fyra elefanter” vilket jag hoppas kommer att berika hans liv (och hans föräldrars ;-). Sedan åter till hotellet och i säng. Kan konstatera att hotell Halland har väldigt smala sängar. Jag var lite nära golvet vid ett tillfälle.

I morse uppstigning vid sju och långfrukost med lilla K tills vi blev utslängda ur matsalen klockan tio. Sedan ny packning, utcheckning och vidare färd till kusinerna i Göteborg (första gången jag var i deras nya hus) för trevligt umgänge och grillning innan det var dags att dra hemåt. Kusinbarnen hade massa kompisar hemma, det var visst ”träffa Skåningen” som gällde. Otroligt fascinerande.

I Malmö vid halv åttatiden, kört en tvätt och nu är det dags att däcka i en egen säng.

I morgon blir det ånyo att knalla upp tidigt, ska komma en kille som ska värdera min lägenhet. Få se vad det kan ge…

Hultsfred

2009-07-11T23:25:00.005+02:00

Så var Hultsfredsfestivalen avklarad och i skrivande stund återstår bara en natts sömn innan jag drar västerut mot Kungsbacka och dop. Fyra pass, två nattpass 22-06 med påföljande kvällspass 14-22 har jag hunnit med, och även om jag är rejält trött ikväll har tiden gått snabbt.

Första och andra passet var det mycket tälttjänst (dvs smutsiga, trasiga och illaluktande fötter), men sedan var det bara utrycknings-, scenbevaknings- och transporttjänst. Och en del patrulltjänst, jag slutar aldrig förvånas över hur überjävligt det ser ut på området. I campingarnas utkanter stinker det piss, värre än i svinstallet förr i tiden, och det är på det stora hela som en stor soptipp. Folk vi möter är dock på det stora hela väldigt trevliga, om än antingen ”packade och glada” eller någonstans mellan zombie och fiskmås (vilket är enormt frustrerande vid de tillfällen vi har akuta transporter och måste fram). Fyllorna har inte varit tokmånga, men några har tagit mer än alkohol och det har blivit en del transporter till läkartältet. Transporter har det också blivit från konserterna, värst (och roligast…) var Dead by Aprils konsert varifrån det vällde ut skadade och vi skickade fyra personer till läkare. Kred till killen som lyckades kombinera headbanging och näsblod på vår uppsamlingsplats, det var i princip blod överallt efteråt och fortfarande efter att vi spolat av området såg det ut som ett slakteri. En del besökare har spenderat ett par timmar av sitt liv mer eller mindre utslagna på en bår i vårt eget tält, och man blir riktigt glad när man får tack och en kram från hemvinglande och lite nyktrare festivalbesökare.

Igår på dagen hade jag och kollegan dygnsvila och det var skönt. Efter att ha rekat och ratat Hultsfreds utbud av mat (samt den enorma kön till bankomaten, endast slagen av den långt längre kön till Systemet) blev det en avstickare till Vimmerby istället. Maten på området var ett lågvattenmärke och dagens lunch tillförde välbehövlig näring. Ikväll blev det hamburgare på området, får väl se om magen accepterar det utan att göra uppror. Är lite stolt över att inte ätit varken kladdkaka eller prinsesstårta utan hållit mig till grovt bröd och varma koppen under passen.

At last...

2009-06-16T22:14:00.005+02:00

Hemma efter en lång helg. Någon sorts sammanfattning:
Fredag: tenta, tåg, hotell, jobba, regn.
Lördag: jobba, utlöst larm, död jobbmobil, Duplicity, regn.
Söndag: regn, Titanicutställning, regn, Vasamuseet, regn, Moderna museet, regn, standup, regn.
Måndag: uppehåll!, jobba, panikskicka 35 kg disklåda, en och en halv timmes bilkö inne i stan, missade två flyg, hemma till slut, sommarkväll.
Idag: dålig karma, jobba, städa, andas ut.

Klarade tentan med ett nödrop. Inte nöjd, men nu är det överstökat. Cellbiologin är förpassad till historien och för första gången sedan i januari kan jag sitta ner utan att behöva tänka på att jag borde plugga. Tio terminer kvar.

(Och angående dålig karma: var på jobbet kvart över sju i morse eftersom jag hade många akuta saker på mitt skrivbord, lyckades omgående bli bannlyst och utelåst av inpasseringssystemet. Felet satt tydligen i en kortläsare och drabbade alla som hade en femma i sin passerkod. Tack så mycket, tjugo minuter fick jag vänta på att bli insläppt.)

Underbar och älskad av alla...

2009-06-07T00:10:00.003+02:00

...är jag inte längre.

Vi hade vadslagning inför gårdagens landskamp, och jag satsade min tjuga på 0-1.

Så nu sitter jag här och räknar sedlar. 18 gånger insatsen, så mycket har jag aldrig tidigare vunnit, någonsin.

Förlåt landslaget, det är mitt fel alltihop.